Det finns böcker som väcker känslan av att man som läsare är både klok och allmänbildad. Andra böcker som bara skapar stress och dåligt samvete. Jag syftar då på alla böcker man inte har läst.
– Vad tyckte du om Tunströms senaste, eller Ranelids? undrar bokslukarna och man får värja sig genom att säga att man ännu inte hunnit ge sig i kast just med den volymen men att man läst recensioner av den och att den verkar ”högeligen intressant”. Med detta skapar man illusionen att den just omnämnda boken ligger en liten bit ner i den trave man just plöjer sig igenom. Tyvärr kommer man sällan till botten av sådana travar. Det räcker att titta i den egna bokhyllan för att förstå att en massa böcker aldrig kommer att bli lästa.
I tidningen Författaren berättas att ”höstboksfloden numera börjar redan på sommaren och att den är så omfattande att den torde föra med sig mer cellulosa än vad som kan flottas på en genomsnittlig norrländsk älv”. I samma text får man också veta att det till världens största bibliotek, Library of Congress, anländer ungefär 7 000 nya trycksaker – varje dag!
Jag tycker det är tröstrikt att dessa otaliga publikationer hamnar långt där borta och att det hela tar sådana proportioner att man lätt förstår att tanken på någon omfattande allmänbildning är en ren illusion. Hur mycket man än glufsar i sig så rör det sig – i ett större perspektiv – bara om ytskrap. Konsten är kanske inte att läsa så många goda böcker som möjligt, utan att lära sig avstå litteratur i rätt ordning.
Så, vid 46 års ålder har jag gett mig i kast med ett nytt läsprojekt. Jag har bestämt mig för att läsa samma bok om och om igen under minst ett år. Inte enbart den, men framför allt den, lyder regeln. Boken jag valt är lundateologen Gustaf Wingrens ”Credo”. Till det yttre är Wingrens bok mycket blygsam. Faktasidan ger vid handen att det förlöpte 21 långa år mellan den första och den andra upplagan, något som skvallrar om att Credo inte kvalar in bland kioskvältarna. Det är synd, för mellan de bleka pärmarna öppnar sig en underbar resa genom den kristna tros- och livsåskådningen. Redan under den andra läsningen upptäcker jag hur mycket jag missat i den första och jag föreställer mig att det kommer att fortsätta så.
Det sägs ofta att man inte skall ställa saker mot varandra, men ibland är det nyttigt att göra det. Jag funderar över orden allmänbildning och fördjupning och håller med om att de båda inte med nödvändighet tar ut varandra. Men om tiden, orken och motivationen är begränsad, om det känns som om hjärtats mailbox är full, så tror jag att man gör klokt i att välja fördjupningen. Det kan vara både viktigt och roligt att ha en bred kunskap men utan fördjupning går man lätt vilse i en värld som står tät av information.
