Bakom vårt hus har i långliga tider stått två gigantiska lärkträd. De var säkert skira och vackra en gång i tiden men nu hade de överlevt sig själva och var sedan en lägre tid dödsmärkta.
Man känner något slags respekt för stora träd. Insikten om att de har stått där hela vår livslängd och därtill många årtionden före oss, tar musten ur en del skövlarfasoner.
Och ändå, i det skick de nu var, förvuxna och hotfullt lutande i riktning mot vårt hus, var sågen det enda alternativet. De föll som hjältar i sin fulla längd och utsträckta på marken förstärktes intrycket av deras storhet.
Deras frånvaro blev mer kännbar än vi hade anat. Vi gjorde alla samma upplevelse första gången vi gick uppför gången mot huset, den väg vi trampar många gånger varje dag; att det var en rent fysisk lättnad. Som om man överfölls av ljuset, drabbades av det. Morgonen efter trädfällningen stannande min livskamrat plötsligt på gången framför mig, sträckte på sig och drog ett djupt andetag: “Känner du?” ropade hon. “Vilken rymd!”
Sedan stod vi där tillsammans en stund. Och andades. Kände det märkvärdiga sambandet mellan det yttre och det inre, mellan ljuset och hjärtat. Vi drog in i våra liv den kraft som bor i öppenheten och rymden.
I en av mina första böcker lånade jag i förordet ord av Erik Axel Karlfeldt:
Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka
i världens mäktiga sorgebrus,
och minnas: Vad den ringe nu bör skänka
är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.
Jag hade ett kluvet förhållande till de där raderna när jag skrev boken, och har det fortfarande. De ligger så snubblande nära ett förnekande av den egna smärtan, en strategi jag aldrig trott på. Klagan är ett legitimt uttryck när tillvaron är för pressad. I Bibeln finns en hel bok med klagovisor. Där förstår man att klagan inte är något som med tiden ska växa bort och ersättas av tacksamhet. Vi kan bli varandra till ovärderlig hjälp genom att dela mörkret. Men en människa kan också övervinnas av mörkret. Det är Jesus som påstår det i en av alla de bibeltexter som handlar om kampen mellan mörker och ljus. Skymningen faller snabbt över hans eget liv, hans dagar är räknade och när han samlar sina närmaste omkring sig talar han rakt in i den maktlöshet och modlöshet som kan breda ut sig när en människa konfronteras med mörkret. “Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner” säger han. Lägets allvar gör hans ord till något annat än hurtfriskt, positivt tänkande.
Att våga tro på det och göra plats för det i våra möten är att hålla stigen öppen till ett kraftfält. Så känns det i alla fall när man går vägen upp mot vårt hus.
Sedan lärkarna föll.
