En nyhet som inte berättas är ingen nyhet, och ett evangelium som inte förkunnas är inget evangelium. Reinhard Bonnkes ord i tisdagens intervju i Nya Dagen påminner om en amerikansk förkunnares beskrivning av Andens gåvor som ”gåvor för torgen”. Den första kristna församlingen drog sig inte undan offentligheten. Det skedde stora under på gator och torg, när apostlarna förkunnade evangelium.
Därför kändes det rätt när den europeiska pingstkonferensen i Berlin satsade starkt på evangelisation – dels genom tusentals deltagares personliga samtal och gatumöten, dels genom tre stora möten på Jahnstadion i det gamla Östberlin och ett avslutande tre timmars möte vid Brandenburger Tor. Stämningen var förtätad när den tyske pingstledaren Ingolf Ellssel på denna historiska plats påminde om storpolitiska beslut just i Berlin som lett till storkrig, nöd och judeförföljelser. Sedan höll Reinhard Bonnke sin sista predikan i konferensen.
Bonnke hör till dem som oftast ropar ut sitt budskap, och rösten tar stryk. När tv fokuserar honom ur de ”rätta” kameravinklarna i hans mest intensiva stunder kan det skapa bilden av en manipulatör. Han är djärv i sin tro på helande och ber alltid för sjuka i sina möten. Men det allra viktigaste för honom är att leda människor fram till tro på Jesus som sin personlige Frälsare. Jag tänker särskilt på ett av mötena på Jahnstadion. Snabbt fick han publiken att lystra:
- En del säger att evangelium är alldeles för gammalt. Men solen är mycket äldre, och ändå säger ingen: Jag fryser, därför att solen är så gammal.
Hans text handlade om äktenskapsbryterskan som de skriftlärde ville stena men som Jesus tog sig an – inte genom att förneka hennes synd utan genom att med en enda mening avväpna stenkastarna: ”Den som är utan synd, han kaste första stenen”. Bonnke skildrade scenen så att man såg dem drypa av. Hur kunde då Jesus kunde skona synderskan från lagens dom? Jo, han var ju på väg till korset för att dö i hennes ställe.
Det var skönt att höra världsevangelisten på hans eget modersmål. Han nådde tyska hjärtan med en klar men djupt evangelisk utläggning om vägen till förlåtelse som Luther skulle ha glatt sig över. Han påminde om hur kvinnan knuffats fram till Jesus av människor som ville henne illa – annars hade hon aldrig kommit på detta frälsningsmöte. Ibland, sade talaren, skulle jag vilja knuffa motspänstiga människor ända fram till Jesus. Men ingen tvingas att ta emot. Därför är det bättre att lägga sin arm om den man vill vinna.
Och så gick predikan över i en lågmäld inbjudan, en ”omfamning” som 300 gav gensvar på. En inbjudan som hade förberetts i vänskapsevangelisation, bön, offer, långtidsplanering och ett beundransvärt samarbete av tyska kristna som i konferensen mötte upp i tiotusental och förde pingstevangeliet ut ”på torget”.
