Jag har fått för mig att förekomsten av applåder i våra gudstjänster har gått från noll till tröttsamt mycket på några korta år. I söndags var jag på två gudstjänster. Den ena ”hemma” i den kyrka vi tillhör, den andra en ekumenisk dito i ett mindre samhälle utanför Göteborg. Två helt olika typer av möten, men det hade de gemensamt att det applåderades efter varje sång- eller musikstycke. Möjligen med ett litet undantag, då efter något riktigt, riktigt stilla.
Våra konferenser ska vi inte ens tala om. Där applåderas ju efter allt från vittnesbörd till kollekttal.
Med risk att låta mer bakåtsträvande än jag är säger jag att jag tycker detta är jobbigt. Inte fel eller oandligt. Bara jobbigt. Och möjligen vilseledande. Det som får mig att skriva är att applåderandet hamnat i något slags mellanläge där det står och väger och att behovet av mätbar respons kanske handlar om en gradvis förändrad syn på vad en gudstjänst är. Ska vi överge den gamla hållningen att den ende som ska äras i en gudstjänst är Gud och låta gudstjänstens delar fogas ihop med konsertkitt? Eller ska vi värdera det myckna klappandet utifrån frågan om det ”fäster det våra ögon på Jesus” eller splittrar den blicken.
Den som klappar det första klappet är inte utan synd i sammanhanget. Börjar någon så är det ju både pinsamt och ”snålt” om vi andra inte hänger på. Och så sitter vi där och halvklappar med sådana där mesiga klappningar som nästan inte hörs. Den ena handens fingertoppar mot den andra handens tumfäste. Tipp, tipp, tapp. För att vi känner oss tvungna.
Det jag nu skriver handlar företrädesvis om frikyrkan och det är gudstjänsterna som avses, inte konserter och liknande. (I den kyrka vi går när vi inte går till ”vår egen” vore en applåd lika otänkbar som att någon gjorde vågen efter preludiet eller slängde en kvast blommor till celebrerande präst.)
Min fråga är: vill vi detta egentligen? Eller har detta bara uppstått någonstans som ett spontat och tillfälligt uttryck som sedan spritt sig och blivit till en vana? Det vore enkelt att säga att förr ropade vi halleluja när vi tyckte att något var bra, men då måste man nog tillägga att detta hallelujande inte alltid var hjärtans rop till Gud. Även de blev ibland slentrian, något man sa för att höja temperaturen. Och ändå: Hellre halleluja än mesigt artighetsklappande om du frågar mig.
När jag frågar finner jag att de flesta bokför applåderandet under kontot ”att överträffa varandra i ömsesidig aktning”, alltså ett sätt att visa att man är glad för det som bjuds. Gott och väl. Men finns det inte bättre sätt att göra det på? Sätt som inte drar uppmärksamheten från Gud? Tacksam tystnad till exempel.
Detta är en fråga för alla oss som oftast sitter nere i bänkarna. Det ligger så att säga i våra händer. Spontanitet: ja! Men om den växer vilt utan känsla för ögonblicket: nej. Trivsamt och trevligt kanske men förtar det känslan av andakt och gudstjänst så blir våra “Bravo!” aldrig mer än välment men billigt krafs.
