Minnena efter Bengt i Apelhyltan är otaliga.
Jag ser honom med fiolen i vänsterhand och stråken i höger med yviga gester dirigerande den stora skaran strängmusikanter och sångare på estraden i Pingstkyrkan, Värnamo.
Jag ser honom orkestrera blåsorkestern som marscherande och blåsande Colonel Boggie med en stolt och rakryggad polis Lantz i spetsen, banande väg genom stan på väg till Betel på Verkstadsgatan och Storgatsbacken fylld av högtidsgillande Värnamobor!
Det var tider det, 1950-tal!
När det var dags för mig och familjen att flytta till Umeå överlämnade han en ventilbasun till mig som jag fortfarande blåser i efter 48 år.
Bengt i Apelhyltan var och är en gestalt som de flesta i bygden kände till. I dag är hans blåsargrabbar spridda över landet, eller har dragit ut i världen som missionärer och biståndsarbetare – det tackar vi Bengt och Gud för!
Bengt i Apelhyltan var mån om oss, sina blåsargrabbar.
Han var “själasörjaren”!
Jag var 16 år och mellanölsomtöcknad och lutad mot ett träd vid korvkiosken, när Bengt fångade in mig och körde mig till säker plats.
Vi hässjade hö i Apelhyltan dan innan jag for till språkstudier i London.
Bengt i Apelhyltan och hans mor och far Anna och Kalle var navet i församlingen för egentligen allt som då hände och det blev till evighetsvärde och därmed självfallet även under dags datum.
Han gifte sig med Solveig och livet blev fortsatt rikt på minnen!
Jag tackar Gud för Bengt!
Roland Nelsson
