Ärkebiskop emeritus Gunnar Weman avled den 24 februari, dagen innan han skulle ha fyllt 92 år.
Vi tillträdde våra uppgifter som kyrkoledare samma höst, 1993.
Som nybliven ärkebiskop gick Gunnar Weman in med liv och lust i de ekumeniska uppgifterna och vi blev snabbt goda vänner, inte minst i det då nybildade Sveriges Kristna Råd (SKR).
Gunnar var okomplicerad i umgänget med oss andra i den ekumeniska kretsen, en kompis bland kompisar. Och Gunnar öppnade med sitt generösa och vinnande sätt vägen för andra, inte minst för pingströrelsens ledare på 90-talet, Sten-Gunnar Hedin, som bad mig sätta honom i kontakt med ärkebiskopen. “Självklart”, sa Gunnar “ni är välkomna”. Gunnar öppnade en kväll porten till ärkebiskopsgården i Uppsala med ett vänligt leende och Sten -Gunnar Hedin och jag fick en mycket trevlig och lärorik kväll med Gunnar Weman. Samtalet öppnade vägen på flera fronter för Pingströrelsens ledare in i de ekumeniska rummen.
Gunnar Weman var, skulle säkert många säga idag, konservativ i sin bibelsyn. Samtidigt var han öppen och nydanande. Jag följde arbetet med hans doktorsavhandling, färdig närmare tio år efter pensioneringen. I denna tar Gunnar Weman tydligt ställning för en friare syn på gudstjänstrummet, vilket han redan markerat under sin tjugoårsperiod som präst i Sigtuna; altarbordet flyttade han ut från altaret så att han kunde stå vänd mot församlingen (versus populum) och inte mot altaret (versus orientem) som traditionen tidigare bjöd. En grundbult i sin teologiska uppfattning, som han ofta återkom till under 90-talets omorientering, var att “vi har hitintills bara gjort det som Jesus ber oss att göra som kyrka, vad gäller dopet, nattvarden och äktenskapet mellan man och kvinna.”
Inför 65-årsdagen 1997 var Gunnar beredd att fortsatta som ärkebiskop tills kyrkans skiljande från staten var genomfört, alltså över år 2000. Men till hans stora besvikelse beslutade staten annorlunda och Gunnar Weman blev den siste ärkebiskopen i raden som “statstjänstemän” sedan Gustav Vasas dagar.
Genom det stora förtroende vi kände för varandra blev Gunnar Weman under en lång följd av år min personlige mentor. Det var högtid att regelbundet få resa ut till Barbro och Gunnars radhus i Sigtuna. Trädgården var prydd av Gunnars vackra blommor (han hade säreget gröna fingrar) och samtalen i hans arbetsrum bars av frid, tillförsikt, livserfarenhet och varsam själavård.
Efter ett av våra många samtal vägrade min bil att starta. “Det där fixar vi” sa Gunnar. “Sätt dig i så skjuter jag på”. Så sprang den åttioårige vännen bakom bilen i klapprande träskor – och bilen startade! Jag fick en kram – och kunde resa vidare. Sådan var Gunnar, livsvarm och uppmuntrande.
Jag saknar honom och tackar Gud för Gunnar Wemans livsverk som kyrkoledare och vänfast kollega.
Krister Andersson
Missionsföreståndare, 1993–2004
Svenska Missionskyrkan
