Ibland möter vi människor som lämnar avtryck, utan yviga gester och stora anspråk. John Sjölund, bördig från Flyggsjö i Gideå socken i Ångermanland, var en av dem. I byn vid sjön vid det branta Flyggberget i Hattsjöåns dalgång föddes han den 19 maj 1942, och växte han upp tillsammans med sina fem syskon. Hans far, Valdemar, arbetade med jorden, djuren och skogen, byggde och projekterade; hans mor, Mary, var hjärtat i det gästfria hemmet där man ofta beredde rum för tillresande predikanter.
I obemärktheten i Flyggsjö formades John för livet. Skogen var en värld för både lek, arbete och andakt. Naturen blev som en kyrka för honom. Att arbeta med sina händer, att skapa, konstruera och bygga, var Johns glädje och gudstjänst. Och i byns kapell, som hans far skänkt marken till, gjorde han som 16-åring en andlig erfarenhet, som han senare i livet såg tillbaka på som ett avgörande vägval.
John från Flyggsjö utbildade sig till byggnadsingenjör, träffade sin livskärlek, Elisabeth, i Örnsköldsvik, och tillsammans flyttade de 1968 till Linköping där barnen Anna och Erik föddes och växte upp. John var en uppskattad och gärna anlitad byggnadskonsult, och kom med tiden att engageras alltmer i de otaliga byggprojekt och renoveringar som skulle krävas när Sionförsamlingen fick ett slott i Bjärka-Säby.
Precis som en annan person från Gideå socken – biskopen Manfred Björkquist, som präglade den andliga miljön i Bjärka-Säby under tidigt 1900-tal – blev John Sjölund med sin kompetens, sitt kunnande och sin hängivenhet en nyckelperson när miljön i och omkring Nya slottet utvecklades. Få personer har där lagt ner så mycket tid och arbete, utan att med ett ord framhålla den egna insatsen. Jag minns när gudstjänster började firas i slottets övre sal 2005. Det uppstod något av en väckelse, människor strömmade till från när och fjärran. Till slut sa brandmyndigheten stopp: “Så här många får ni inte samlas på slottsvinden.” Då var det John som kom på den geniala idén att placera en brandtrappa på en plats ingen tänkt på. Så kunde gudstjänsterna fortsätta.
När John Sjölund insomnade tidigt på påskdagsmorgonen den 9 april i år var dagen och stunden för uppbrottet i sig ett tecken. Påsken var hjärtat i den tro han bar med sig genom livet. Den tron förkunnar att efter Kristi påsk finns ingen död utan uppståndelse, ingen förlust utan hopp, ingen sorg utan ljus.
Arbetsglädjen, trofastheten, omtänksamheten om familj och vänner var John Sjölunds signum. Saknaden är stor. Eftervärmen större.
Evig åminnelse.
Peter Halldorf
