Som ena hälften av kristna countryduon Curt & Roland är Roland Lundgren en levande musikikon. Och även om det inte blir så mycket spelat nuförtiden så finns glimten i ögat fortfarande där.
– Det gäller att behålla spänsten i sin själ. Men man får inte tappa förståndet så att man tror att man är 25, när man är 80, förklarar Roland Lundgren.
Sedan ett antal år lever Roland Lundgren ensam och sedan 2009 har han heller inte längre duettpartnern Curt Petersen vid sin sida. Men varje morgon klockan 9.30 ringer en god vän för att höra hur han har det. Året runt, samma tid oavsett omständigheter. Alla mår vi väl bra av lite bärhjälp här i livet, men när Roland berättar om diskbråck, bensår och andra hälsomässiga prövningar får omsorgen en ännu större dimension. Han försöker inte ens sätta ord på vad den har betytt för honom.
I början av året fick han en annan stor uppmuntran. Det var när SVT-dokumentären Countrylandet Sverige i ett rejält inslag lyfte fram Curt & Rolands pionjära insats som några av de första svenska artisterna att spela in musik i Nashville. Skildringen gjorde Roland väldigt glad och väckte många minnen om hur det kom sig att han och Curt hamnade där.
Spelade in med toppmusiker
– Det var tack vare bröderna Samuelson som kände till oss sedan tidigare. Kjell och Rolf hade varit över i USA och knutit kontakter med skivbolaget Heartwarm. Jag och Curt hade gett ut våra skivor på MRM, Maranatha Record Mission, som låg i Borlänge. En dag ringde Kjell Samuelson och frågade: Skulle ni vara intresserade av att komma över till Nashville och spela in? Om ni går över till Pilot kan vi ordna så att ni får välja vilka musiker ni vill ha med på skiva. Det kunde vi inte motstå och vi fick spela in där borta med bland annat Charlie McCoy, en av världens bästa munspelare.
– Det var fantastiskt. Det kändes överväldigande när vi klev in i studion, minns Roland Lundgren.
Vilka händelser är det annars som står ut mest när du tänker tillbaka på ditt liv?
– En väckelsekampanj som vi hade 1976 i Stavangerregionen med evangelisten Asbjörn Johansen. Vi skulle ha kampanj över en helg, men jag tror att vi var där i tio veckor. Endast i ett av de närmare 70 mötena var det ingen som lämnade sitt liv åt Gud. Sammanlagt närmare 400 blev frälsta och det skedde i en liten missionsförsamling som befann sig lite i utförsbacke med mest äldre medlemmar.
Ett annat starkt minne är från Ulricehamn 1970. Vid den tiden var Curt & Roland fortfarande verksamma inom Maranatarörelsen och behandlades därför som ”spetälska” i pingstförsamlingarna. Men ungdomarna struntade i gamla konflikter.
– De sa att ”får vi inte kalla Curt & Roland till Ulricehamns pingstkyrka, då hyr vi en lokal själva”. Då fick vi komma dit och det var med en väldig bävan. Men det blev väckelse, kan du fatta det? Ett 40-tal människor blev frälsta.
Ändå tog det fram till 1974–1975 innan duon betraktades som rumsrena i pingströrelsen. I dag är Roland medlem i Pingstkyrkan i Falköping sedan slutet av 1970-talet.
Norskt påbrå
Att Curt & Roland reste mycket i Norge har en enkel förklaring. Curts pappa var född och uppvuxen i Drammen och Rolands morföräldrar bodde i Norge innan de flyttade till Sverige. När duon spelade i norska kapell berättade Roland ofta hur det gick till när han kom till jorden i maj 1945.
– Jag är född dagen efter befrielsen från tyskarna. När mormor fick veta att Norge var fritt gick hon till mamma Greta i tvättstugan och förkunnade: Nu är Norge fritt! Då spratt barnet till i henne så att fostervattnet gick. Jag kände frihetens vindar ända in i livmodern. Det är populärt att berätta om i Norge, intygar Roland Lundgren.
– På många sätt känner jag mig mer norsk än svensk. I de kristna miljöerna där är det lite mindre stärkkrage. Det är lite mer lusekofta över ”norskarna”.
Som för att understryka sin kärlek till grannlandet tar han med mig på en dialektresa genom Norge och berättar dessutom att han till frukost varje dag brer sig några frökusar med hallonsylt, på den ena lägger han svensk gulost och på den andra norsk brunost.
– Det måste jag ha varje morgon, säger han bestämt.
Vad saknar du mest med Curt?
– Han hade hand om rodret när det gällde oss. Han var helt avslappnad och sorterad. Jag är mer improviserad. Jag kan sakna den tryggheten jag kände tillsammans med Curt. Vi behövde aldrig några texter när vi sjöng. När Curt var borta kom jag inte ihåg någonting, jag var tvungen att ha textblad till Pärleporten. Det är som att halva hjärnan rann ut. Det fanns trygghet och stabilitet. Vi hade aldrig några inräkningar när vi spelade, vi började samtidigt ändå, berättar Roland Lundgren.
– Fortfarande händer det att jag drömmer om Curt och i drömmen finns han med naturligt i sammanhanget.
Hur har du det med musicerandet nuförtiden?
– Dilemmat är att det inte är något musicerande nuförtiden. Jag har inte varit ute och spelat sedan advent, utan har varit tvungen att tacka nej till alla uppdrag på grund av vacklande hälsa. Jag måste sitta och spela för jag orkar inte stå upp. Och när man sitter hemma blir man lite parkerad.
Händer det att du plockar fram gitarren och spelar någonting hemma då?
– Väldigt lite. Nästan ingenting. Det borde jag göra, men nu är man ju så utanför att man får ont i fingrarna efter ett tag när man spelar. Och är man inte i gång så drabbas även stämbanden, som allt annat i kroppen så behöver de tränas. Det är så många hinder i vägen, men jag vill inte sluta helt. Kanske jag kunde hitta ett annat format som inte kräver lika mycket av mig, funderar Roland Lundgren.
Ligger det en andlig kamp bakom detta?
– Nej, det är inte på den nivån. Det handlar mer om prestation och att framföra något bland alla dessa alerta laxöringar i akvariet. Det finns ju en hel karta av nya sångare och musiker. Jag känner mig inte som en fallen stjärna, men som en brusten stjärna som släpar sig fram med gåstol. Jag måste ha texten när jag sjunger. Det är mycket ytliga grejer som är djupgående för mig, plus det faktum att jag inte har framträtt på länge. Och ju längre du varit borta, desto svårare är det att komma tillbaka.
Jag påminner Roland om countryfenomenet Willie Nelson som just fyllt 92 och fortfarande släpper ett nytt album om året. Han skrockar vid jämförelsen. Jag testar ett annat spår:
Blir det någon musik på din födelsedagsfest?
– Nej, det blir väl bara prat. Men jag kanske ändå ska ta med mig flöjten och spela på den. Det är mitt huvudinstrument egentligen. Det enda som jag lärt mig att spela efter noter. Jag lärde mig spela när jag var nio år. Min vän Anders Jaktlund sa till mig en gång: “Han kunde varit en framstående flöjtist, men är för later”.
Är du det?
– Ja. Jag är inte ett skvatt disciplinerad. Men jag har haft fria händer när det gäller musiken och jag växte upp i kyrkan där man fick spela fel. På den tiden visste jag knappt vad strängarna hette.
---
Fakta: Roland Lundgren
- Familj: Tre vuxna barn – Kristian, Johanna och Liv – två barnbarn.
- Bor: På en avstyckad bondgård i Lonkebo 3,5 kilometer utanför Falköping. Huset han bor i uppfördes 1876.
- Hobby: ”Fiske har jag alltid hållit på med. Jag har isfiskat mycket förut på sjöarna häromkring.”
- Aktuell: Fyller 80 år den 9 maj.
- Firar: ”I morgon med familj och några inbjudna vänner. Det blir smörgåstårta och tårta i Mössebergskyrkan som vi hyrt. Jag kanske kan ta med mig flöjten och spela på den. Det är mitt huvudinstrument egentligen, för det är det enda jag lärt mig spela efter noter”, säger Roland skämtsamt.
---
