Som soldat i flottan under andra världskriget sjöng Filip Sundell ”Pärleporten” för sina kamrater på däck. I pingstförsamlingen i Rydaholm byggde han sedan upp musiklivet och lät ungdomarna spela blåsinstrument och mandolin. Nu fyller han 100 år och ser tillbaka på ett liv i musikens tjänst.
När Filip Sundell växte upp fanns inga elektriska lampor, inga bilar, inga telefoner. Men på gården i småländska Rydaholm fanns hästar, höns och kor, fem syskon och en närbelägen sjö. Pappan arbetade vid Svenska granitaktiebolaget, mamman tog hand om lantbruket och barnen. När familjen fick en cykel var det en stor händelse.
Filip Sundell, som den 7 december fyller 100 år, är fortfarande klar i sinnet och kan berätta detaljerat om saker som skedde för nästan ett sekel sedan. Som när han var 15 år och familjen precis köpt ytterligare en gård. Strax därefter bröt andra världskriget ut.
– Vi hörde på radion att klockan 10 skulle alla kyrkor i Sverige ringa i klockorna. Och där vi bodde hörde vi tre kyrkklockor samtidigt. Det var en ödesmättad stund, minns Filip Sundell.
– Min äldre bror blev inkallad i armén, så jag fick ansvar för den nya gården. Det var två hästar, tio kor, grisar och kalvar. Dessutom skördesäsong. Jag fick ta hjälp av mina vänner. Det var inte mycket fritid, bara vakna, jobba, sedan sova. Och så samma sak nästa dag. Men vi klarade det!
Tjänstgjorde vid flottan - fick vara Lucia
Något år senare blev Filip Sundell själv inkallad och placerad vid flottan. Livet till sjöss var stundtals våldsamt; det kunde blåsa orkan och tio meter höga vågor kunde slå mot fartyget. Andra dagar var det stilla, och Filip Sundell underhöll sina kamrater med läsarsånger.
– Killarna tyckte att det var roligt, vi hade ju så tråkigt annars; ingen radio eller tv. För mig var det naturligt att sjunga sånger som ”Pärleporten” till exempel. Och när det var lucia ville de andra att jag skulle lussa. Så det var bara att kränga på sig ett vitt lakan och gå där fram och tillbaka. Det fanns ju inga kvinnor ombord, så jag fick agera Lucia.
I 420 dagar i sträck bevakade han Östersjön innan freden till slut kom. Då gick det en susning genom hela besättningen, minns han. Lättnaden var enorm, både för världen i stort och på ett personligt plan.
Gudsupplevelse som varat livet ut
Både tron och musiken hade Filip Sundell fått från sina föräldrar och från Filadelfiaförsamlingen i Rydaholm. Han beskriver hur han själv kom till ett vägval i 16-årsåldern: dansbanan eller kristendomen.
– Jag upplevde en kris i livet, men fick en gudsupplevelse som har varat livet ut. Jag bad om förlåtelse och överlät mitt liv till Gud, vilket gav en inre tillfredsställelse. Jag valde den kristna vägen, och det har jag aldrig ångrat. Med Bibeln som fundament har jag alltid haft något att stå på.
I tonåren köpte han ett dragspel och ett piano och började ta lektioner hos en kantor, berättar han. 1948 blev han sedan ideell sång- och musikledare i Filadelfia och samlade ett 70-tal sångare. Många kunde varken läsa noter eller sjunga i stämmor, men Filip Sundell lärde upp dem.
Dessutom skapade han en blåsorkester ”för att ta hand om småkillarna i församlingen”. Och när flickorna också ville vara med, startade han en mandolinorkester – vilket var ett ovanligt inslag i församlingslivet.
”Viktigast att folk får spela och ha kul”
På den här tiden fanns det i vissa församlingar starka åsikter om vilka instrument som passade sig i kyrkan och vilka som inte gjorde det. Filip Sundell säger att han aldrig brytt sig om det. Visst var det lite tabu när han tog in dragspel i kyrkan, likaså fiol och bas, men ingen sa något.
Med åren ville ungdomarna spela gitarr – och elgitarr. En av dem var Tobias Gard, pastor och sedan många år engagerad i musiklivet i Hillsong. Filip Sundell berättar att Tobias skrev till honom och tackade för att han fick spela elgitarr i kyrkan.
– Jag har aldrig vägrat någon att spela i kyrkan, konstaterar Filip Sundell.
– Sedan tycker jag kanske att det blir lite kallt ljud från elgitarr, det är inte samma sak som strängar. Och jag kan inte riktigt själv landa i den moderna musiken, jag tycker att den är lite enformig. Men viktigast är att folk får spela och ha kul.
Har förlorat synen
Han är fortfarande medlem i Filadelfia i Rydaholm, som i dag heter Rydaholms frikyrka och är en sammanslagning mellan Pingst, Alliansmissionen och EFK. För fem år sedan fick Filip Sundell dock en propp i ögat, vilket gjort honom nästan helt blind. Numera är det svårt för honom att ta sig till kyrkan. Men han gläds åt att det i församlingen fortfarande finns ett rikt musikliv.
Ibland spelar han själv piano hemma. Även om han inte kan se, minns fingrarna. Likaså är han fortfarande ute i trädgården. Efter att ha bott i samma hus nästan hela sitt vuxna liv kan han varje vrå och varje del av trädgården. Så sent som i våras var han själv ute och klippte buskar och äppelträd. Och nu i höst tog han hand om 400 kilo äpplen från de 14 äppelträden och gav till vänner och grannar.
– Man blir känslig i fingrarna, kommenterar han.
Du har levt i 100 år, hur känns det?
– Ja, vad ska man säga? Det är en nåd att få leva så här länge med sinnena någorlunda intakta. Det är ju lite unikt, man ska väl brev från ers majestät konungen på 100-årsdagen?
Vad har gjort att du levt så länge, tror du?
– Det är nog mycket tack vare sången och musiken, men sedan har jag sovit ordentligt. Nästan hela livet har jag tagit en sovpaus direkt efter jobbet, då har hjärnan fått vila. Sedan har jag varit mycket i skogen, arbetat med kroppen och gillat friluftsliv.
Fram tills för två år sedan levde Filip Sundell tillsammans med sin fru Gun-Britt. Om hon hade levt två månader till hade de hunnit fira 70 år som gifta. Gun-Britt var också från Rydaholm och hon och Filip träffades i kyrkans ungdomsgrupp. 1952 gifte de sig och fick sedan tre barn. I dag finns också fem barnbarn och ett barnbarnsbarn. Filip Sundell njuter av att träffa dem. Men ser också fram emot att få återse sin hustru.
Längtar du ibland till himlen?
– Ja, det gör jag!
---
Fakta: Filip Sundell
Aktuell: Fyller 100 år den 7 december.
Bor: Rydaholm.
Familj: Tre barn, fem barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Bakgrund: Startade som 20-åring en egen möbelfabrik tillsammans med några vänner. Den fick namnet Möbelfabriken Örnen aktiebolag, och där arbetade Filip Sundell fram till pensionen. Vid sidan av arbetet byggde han upp musiklivet i Filadelfia i Rydaholm.
Tre favoritsånger: O store gud, Var jag går i skogar berg och dalar och Pärleporten.
Så firas födelsedagen: ”Det blir på Ryssby hotell, äta ordentlig middag och ha riktigt god samvaro med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.”
Önskar sig i födelsedagspresent: Tidningen Dagen som taltidning.
---
