När Steve Nilsson kom till Skillinge missionshus hade halva hans liv gått åt till alkoholen och varken han själv eller läkarna trodde att han skulle klara sig till 60-årsdagen. Men i dag fyller han 70, och berättar för Dagen om skyddsänglar, tron och att nästan dö.
För Steve Nilsson kom alkoholen smygandes in i bilden när han skulle gå ut nian, trots den fina uppväxten hos morföräldrarna utanför Trelleborg. Det var inte omedelbart som beroendet fick fäste i honom. I fem år testade han att dricka flera gånger, och varje gång slutade med magpumpning på sjukhuset. Men den växande vanan eskalerade. När han var 20 år försökte han ta sitt liv för första gången. Läkarna konstaterade att hans lever inte alls var i gott skick, trots hans unga ålder.
Och så fortsatte det. Dricka fredag, lördag, återställare på söndag, och plötsligt slank vinet ner även måndag och tisdag. Nästan varje helg hamnade han på sjukhus eller intensivvårdsavdelningar runtom hela Skåne, och till och med Köpenhamn.
– Två gånger fick man i gång mitt hjärta i ambulansen. Då hade det stått stilla i mellan sex och åtta sekunder. En läkare sa till mig att ambulansen lika gärna kunde ha åkt på någonting annat som var viktigare. Då hade jag ju inte överlevt. Han sa att jag haft otrolig tur, berättar Steve Nilsson.
Träffade kärleken
År 1991 träffade Steve Nilsson sin blivande sambo, Suzanna, genom gemensamma vänner i Malmö. Så fort han såg henne blev han blixtförälskad. I flera år uppvaktade han henne med sporadiska telefonsamtal och blombud. Slutligen, en långfredag tio år senare, åkte hon hem till Steve Nilsson på hans inbjudan och kom aldrig därifrån. Men även att Steve Nilsson funnit kärleken kunde han inte förmå sig att sluta dricka.
I tvättstugan gömde han litervis med vin och gick ofta ner för att “tvätta”. Parallellt med de frekventa tvättstugebesöken fortsatte även de veckovisa helgvistelserna på sjukhus. Till slut blev han konfronterad av sin sambo, som hittat vingömman i källaren.
– Man tror som alkoholist att man kan lura omgivningen, men man lurar bara sig själv. Jag är så tacksam att hon stått ut. Man har hört så många som gått ifrån varandra så fort det händer någonting, men hon har varit otrolig, säger han.
Förändring i hjärna och hjärta
2014 kom Steve Nilsson till ett behandlingshem mitt i skogen i Skåne. Det var en pastor som drev hemmet där anställda delade ut biblar och bilder på Jesus och Maria hängde på samtalsrummets väggar. Då väcktes tanken om Gud hos Steve Nilsson, även om den legat latent hos honom.
– Alla mina kompisar lyssnade på hårdrock när jag växte upp, jag gick och sjöng på Pärleporten. Jag har väl alltid varit lite troende.
Ett par år senare började Steve Nilsson få kontakt med Skillinge missionshus, där han bland annat började sjunga i församlingens nystartade kör. Det var en fascinerande plats för Steve Nilsson, en miljö han aldrig tidigare vistats i.
– Jag hade aldrig upplevt tidigare att komma till en plats där de tar en i handen och ser en i ögonen, och jag tänkte: Tänk att alla har så trevligt här utan att vara påverkade! Det hade jag aldrig varit med om, säger Steve Nilsson.
Året därpå blev han döpt. Trots stöd från pastorer och nya vänner i kyrkan drack han fortfarande, men på öppenvården började man märka en förändring i honom. Han hade blivit lugnare.
– Helt plötsligt kände jag att det här går inte längre, jag måste sluta. Någonting hade dragit mig till tron, så jag gick in till läkaren och sa att nu slutar jag dricka, berättar Steve Nilsson.
Och så blev det. I åtta månader var han ordinerad att ta läkemedlet Antabus varje dag, och han missade inte en enda.
– Allt hade förändrats i hjärna och hjärta på mig. Hade det inte varit för att jag kom till Missionshuset hade jag troligtvis inte levt i dag.
Har jag kommit upp på morgonen och haft kontakt med Jesus så klarar jag mig den dagen.
— Steve Nilsson
”Man går aldrig helt säker”
Efter att Steve Nilsson kom till Missionshuset började han jobba med kyrkans lunchserveringar och blev snabbt en konstant närvaro i församlingen som kock, även förbi pensionsålder.
– En klapp på axeln och ett tack ibland är allt man behöver för att orka en dag till, säger han.
Sedan han blev frälst har hans många erfarenheter – som utan tvekan hade fyllt hela böcker – ständigt funnits både i honom och i dem han valt att dela dem med.
– Jag trodde inte att jag skulle bli 60 och nu blir jag snart 70. Förhoppningsvis kan man hjälpa någon annan att förlänga sitt liv som jag gjorde.
För enligt läkare skulle Steve Nilsson inte levt i dag. Så många chanser som han fått att fortsätta, samtidigt som vänner längs vägen inte fått göra det, är någonting som han ofta tänker på som närmast ett mirakel.
– Jag tror jag haft en skyddsängel från att jag var barn, någon som haft koll. Jag har alltid haft ett kall som Gud velat att jag ska göra. Än i dag vet jag kanske inte exakt vad det är, men jag pratar mycket med ungdomar om hur lätt det är att fastna där jag var.
– Ett återfall hade mycket väl kunnat hända, man går ju aldrig helt säker. Därför ska jag bara ta en dag i taget. Men har jag kommit upp på morgonen och haft kontakt med Jesus så klarar jag mig den dagen.
---
Fakta: Steve Nilsson
Fyller: 70 år den 2 oktober.
Familj: Sambon Suzanna, hennes två vuxna barn och fem barnbarn.
Yrke: Kock i grunden men bakar också.
Fritidsintressen: Musiken. På 1990-talet låg Steve Nilsson till och med på Svensktoppen med låten Kärlekens vingar. Utöver det fascineras han av korsord och har, när Dagen pratar med honom, löst 40 korsord under de senaste tre dagarna. “Det har jag haft nytta av när jag skriver texter”, skrattar han.
---
