De flesta svenska fäbodar står och förfaller. Men Helena Eriksson flyttar varje maj-augusti ut med sina kor, getter, får och en arbetshäst till den lilla stugan vid en vall i skogen. Hon har återupptagit fäbodbruket på gården.
– Jag har alltid gillat djur, gamla grejor och gamla hus, säger hon.
Gården Petrussiverts ett par mil söder om Östersund har hon fått ärva av sin farmor. Sedan tio år bor Helena Eriksson här med sin man, och numera en tvåårig dotter. Tillsammans driver de ett hobbylantbruk med djur och skog. Här inryms 45 får, fem getter, tre kor, två ankor, två gäss och dessutom ett antal höns.
Vanligtvis finns också en häst som hon kör med i skogen, men innan jul dog den, och nu ska en ny införskaffas.
Många byggnader på gården
Familjen bor i själva mangårdsbyggnaden från sekelskiftet. Runt omkring ligger ladugård, loge, smedja, vedbod, sliphus och härbren (en sorts stolpbod och mindre förrådshus).
– På åkrarna har vi också många lador. Fast bagarstugan på gården är riven, säger Helena Eriksson.
Hon jobbar halvtid som gymnasielärare i Östersund och har behörighet i spanska, svenska som andraspråk och religion. Ett tag i yngre år läste Helena Eriksson till präst, men nådde inte riktigt ända fram, och gick över till lärarbanan. Hon har också studerat kulturvård och byggnadsvård.
Så bar det av på äventyr till Barcelona i Spanien, där hon träffade sin blivande man. De gifte sig 2011 och Lluis flyttade med till Helenas släktgård.
Sex kilometer ut i skogen
Det mesta av fritiden lägger hon på lantbruket och gården – och det är detta hon helst talar om. Det är här Helena Eriksson också har återupptagit fäbodbruket som förr var vanligt i norra Sverige. Hon och hennes syster hjälps åt att växelvis bo i fäbodstugan under sommarperioden, och sköter om djuren där. Fäboden ligger sex kilometer från hemgården.
– Djuren togs förr i tiden ut i skogen eller upp på fjället för att de inte skulle äta upp maten hemmavid när man odlade korn, havre och annat.
I dagsläget finns bara cirka 200 fäbodar kvar och många förfaller.
Mjölkar på sommaren
Helena Erikssons djur är inte de framavlade arter som storbönderna ofta har, utan mer traditionella raser, och vad hon kallar utrotningshotade djur, som inte producerar lika mycket mjölk kött och ull. Men de är friskare, har bättre lokalsinne, blir bättre mammor med mera, menar hon.
Hon mjölkar korna och getterna periodvis, främst på sommaren. Mjölken räcker till husbehov. Hon gör även halloumiliknande ost och hårdost ibland. De tar vara på ullen, och säljer ägg emellanåt.
– Vid sidan av djuren är det gärdsgårdar som behöver byggas och mycket som behöver lagas. När det gäller hästen har jag haft den som arbetskamrat och gillar att köra släde och stockar i skogen.
Måste lära sig på nytt
Många av sysslorna är sådant som var självklart för 100 år sedan, konstaterar hon, och tycker det är lite snopet att hennes äldre släktingar hunnit gå bort, och att hon därför har behövt lära sig på nytt genom kortare kurser och annat.
Sedan dottern Juliana föddes för två år sedan har det lugna livet på gården och prioriteringarna förändrats, förklarar Helena Eriksson.
– Juliana är naturligtvis viktigast och jag känner att det inte gör så mycket längre om något inte riktigt är som det ska på gården, så länge hon mår bra. Hon får samtidigt vara med och hjälpa mig med djuren. Det mesta går att göra, bara att det tar lite längre tid.
---
Fakta: Helena Eriksson
Aktuell: Fyller 40 år den 21 februari.
Familj: Maken Lluis och dottern Juliana, två år.
Bor: På Petrussiverts gård i Rise utanför Östersund.
Jobbar: Gymnasielärare i religion, spanska och svenska som andraspråk.
Församling: Medlem i EFS i Östersund, men går mest till Svenska kyrkan i byn där hon bor.
Intressen: Dansa, friluftsaktiviteter som att åka, skidor och spela fotboll. Gillar att måla och teckna.
---
