Som barn övergavs Daniel Hailemariam av sina föräldrar i Etiopien. Händelsen har präglat hans liv, men han ser också att de mörkaste stunderna kan bli en vinst i framtiden.
– Det som verkar negativt kan Gud använda, inleder Daniel Hailemariam och meningen skulle kunna stå som rubrik för hans eget liv.
Han driver i dag eget företag som handledare, föreläsare och konsult. Han är pastor med inriktning på själavård, samt utbildad och har arbetat som studie- och yrkesvägledare i många år och undervisat i ämnet på Stockholms universitet.
I dag utstrålar han en inre trygghet och ser sin egen historia som ett bevis på att en till synes omöjlig situation kan Gud göra något bra av.
– Mitt liv startade som en tragedi, säger han utan att låta sentimental.
– Jag brände min högra hand i en olycka innan jag var ett år. Jag hamnade på ett sjukhus och mina föräldrar hämtade mig aldrig.
Han blev kvar på sjukhuset i flera år för att han inte hade någonstans att ta vägen. Men en sjuksköterska såg honom och började söka efter en lösning.
– Det här med tillfälligheter tror jag starkt på, säger Daniel Hailemariam och menar att tillfälligheterna kan visa sig vara Guds omsorg.
Hon som skulle bli hans adoptivmamma befann sig i huvudstaden Addis Abeba. Av ”en slump” stötte hon ihop med sjuksköterskan ute på gatan. Ett samtal inleddes som mynnade ut i att sjuksköterskan frågade henne om hon och hennes man ville ta hand om en liten pojke, vilket de sa ja till. Daniel Hailemariam var sex år gammal när han adopterades och fick ett hem.
Han ser likheter mellan sin egen historia och berättelsen om Josef i Bibeln. Bibelstället 1 mos 50:20 återvänder han ofta till. Orden ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott” gäller även honom.
– Det har gått bra för mig och det mesta baseras på mina föräldrars beslut.
Under tonåren kunde han känna bitterhet mot dem och som vuxen säger han sig i viss mån försökt leta efter dem. Han har varit tillbaka på sjukhuset ett par gånger utan att få svar. I dag har han landat i några tänkbara förklaringar på vad som hände.
– Min tolkning är att de inte hade råd att betala sjukvårdsavgiften. Ett annat alternativ är att de tänkte: ”Även om vi får hem honom duger han ingenting till”. De var bönder och en pojke med endast fem fingrar är ingen nytta. Så här har jag funderat genom åren. På så sätt har jag fått viss empati för mina föräldrar.
Kanske är det tystnaden och frågetecknen i hans egen historia som gjort att samtal och kommunikation har blivit ett så centralt ämne i hans liv och yrkesbana.
– Hur kan vi föra ett samtal över kulturgränserna? Hur får vi till ett möte i våra samtal trots våra olikheter?
Det är frågor, bland andra, han coachar om i olika uppdrag.
– Bakom varje samtal finns attityder, kön och värderingar, det handlar inte bara om ord. Om jag bara utgår från vad som är normalt för mig och du vad som är normalt för dig, hamnar vi lätt i missförstånd.
Vi glömmer lätt vad som förenar oss, hävdar han.
– Jag äter med händer och du med gaffel. Båda äter vi. Det är gemensamt.
I januari är det 40 år sedan Daniel Hailemariam kom till Sverige som 22-åring. Ett jubileum som är viktigare för honom än att fylla 60. För han vet inte på riktigt om han verkligen är 60 eller något år yngre eller äldre. På sjukhuset där han lämnades saknades uppgifter om hans verkliga födelsedag och han har därför fått bestämma ett födelsedatum själv.
– På papperet är jag 60 år men ingen vet säkert. Jag vill hellre fira att jag varit här i Sverige i fyra decennier. Jag har kunnat omfamna min historia sedan jag kom hit.
---
Fakta: Daniel Hailemariam
Bor: Rimbo, utanför Norrtälje.
Familj: Fru och fyra vuxna barn. Är familjehemspappa till tre barn.
Aktuell: Fyller 60 år den 26 september.
Firar: Vet inte. ”Vill hellre fira att jag varit i Sverige i 40 år i januari”.
Intressen: Människor, samtal och promenader.
Favoritbibelord: 1 mosebok 50:20: “Ni menade ont mot mig, men Gud har menat något gott genom det, för att bevara många människor vid liv.”
Om framtiden: Planerar skapa ett komptensutvecklingsföretag i Etiopien. ”Jag vill dela med mig av min erfarenhet både i Sverige och mitt hemland. Jag pratar gärna om professionalism och bemötande. Bemöt alla människor med värdighet”.
---
