Gud, naturen och inte minst hunden Ronja hjälpte Alexandra Gelland tillbaka efter några tunga år. Att snart kunna börja arbeta som diakon igen är ett av många glädjeämnen som väntar när den nyblivna 50-åringen öppnar ett nytt kapitel i sitt liv.
Tre år efter att maken Jöran dog i cancer står Alexandra Gelland på tröskeln till att återgå i arbete som diakon.
– Jag visste ju att jag var högrisktagare för att bli utbränd, men ångrar ändå inte mitt val, säger hon om beslutet att vårda sin make på heltid i hemmet under hans sista tre år.
Under denna tid skrev Alexandra en blogg, Ensamstående med man, vilken förra hösten blev till en bok med samma namn.
– Det är, trots vad man kan tro, en humoristisk bok om sjukdom och död, om kärlek och om att ta sig igenom svåra perioder i livet med hoppet i behåll, säger hon.
Alexandra Gellert är född och uppvuxen i Vasastaden i Stockholm. Men hjärtat tillhör Jämtland, där hon sedan tidig barndom tillbringade loven med sina föräldrar och syskon.
– När jag var tre år bestämde jag mig för att flytta till Jämtland och bli bonde. I samma veva började jag komponera egna låtar och hade premiär som solist i en kyrka sommaren innan jag fyllde tre, berättar hon.
Ett tydligt steg på den egna vägen tog Alexandra när hon valde att gå på ett lantbruksgymnasium. Därefter följde den permanenta flytten till Jämtland, och ett liv nära naturen tillsammans med den förste maken.
Att i alla lägen följa sitt hjärtas övertygelse är något som Alexandra tror att hon fått med sig från sin far.
– Han var lugn och trygg, och tog sig ovanligt mycket tid för sina barn för sin tid. Nu fyller han 93 år och vi pratar i telefon flera gånger i veckan.
En annan förebild är Alexandras farmor, som dog i hög ålder när Alexandra var 17 år. Alexandra beskriver henne som en livsglad och musikalisk person, som lärde henne att spela durspel.
Ytterligare en förebild är Harry Skaareth, präst i Bodsjö församling och den som skulle konfirmerat Alexandra om han inte dött tidigare samma vår.
– Hans starka engagemang för människor berörde mig djupt. Utan honom hade jag nog inte varit diakon i dag.
När Alexandra var 21 föddes dottern Linnea. För att hon inte skulle behöva gå i förskola öppnade Alexandra eget i hemmet, där hon sålde egentillverkade leksaker, räfsor, lieorv och verktyg till tunnbrödsbakning.
Tron har alltid följt Alexandra Gelland. I samband med en livskris, och skilsmässa, fick hon en gudsupplevelse som fick livet att ändra inriktning.
– Jag sadlade om och började plugga till diakon, och så träffade jag min blivande make Jöran, berättar hon.
De två fick 18 år tillsammans, innan Alexandra blev änka vid 47 års ålder. Under den utmattning som följde fick hon lägga det själavårdande arbetet åt sidan. Under sin rehabilitering har hon jobbat som kyrkogårdsarbetare och i sitt snickeriföretag Tillerosa.
Ovärderligt sällskap och tröst har hon haft i tiken Ronja.
– När jag mådde som sämst var det bara hon som såg till att jag kom upp ur sängen, med sin glädje och livslust. Henne tackar jag Gud för flera gånger om dagen.
I dag är det mycket som gör Alexandra lycklig:
– Att vara i famnen på någon jag älskar, att gosa med hunden, och att vara i skogen och i naturen, som för mig är som Guds famn. Men också att göra det som jag känner att Gud skapat mig för: att vara kreativ och att vara själavårdande, i ett djupt möte med en annan människa.
Med början på sin födelsedag lägger Alexandra upp tio egna låtar på Youtube, en i veckan. Det blir en uppföljning till den cd med egenskrivna åtar som hon gav ut efter sin 30-årsdag.
Direkt efter vårt samtal är det dock mer handgripliga saker som står för dörren. Några renoverade fönster ska levereras till en kund. Och i skogen väntar blåbären.
– Jag har ett ställe i skogen som jag kallar Guds skafferi, där det växer både hjortron, lingon och blåbär. Det känns lyxigt.
[ Alexandra sa upp sig och vårdade maken fram till hans död ]
---
Fakta: Alexandra Gelland
- Aktuell: Fyller 50 år den 1 september.
- Gör: Titulerar sig ”diakon, författare och diversearbetare”. Har gett ut boken ”Ensamstående med man” och andaktsboken ”Med stövlarna på jorden – och blicken riktad uppåt”.
- Bor: I ett före detta skolhus i Norrböle utanför Skellefteå i Jämtland.
- Familj: Dottern Linnea, fyra systrar, pappa Bertil, hunden Ronja, många vänner.
- Firar: Har firat med församling och släkt. Födelsedagen tillbringas i skogen med dottern.
- Bibelord: Andra Korinthierbrevet, 12:9: ”Ja, i svagheten blir kraften störst.”
---
