Hon har gjort sig känd som en av de första kvinnliga pastorerna inom Pingströrelsen. Efter ett antal år som missionär gick Marianne Boo in i församlingsarbetet och blev något av en pionjär. Nu fyller hon 85 och tänker tillbaka på hur allting började.
”Mina upplevelser som missionär i Foyakamara i Liberia” är namnet på två uppsatser skrivna av Marianne Boo. Där berättar hon om sitt liv på missionsfältet och hur hon jobbar, framför allt med sjukvård bland den fattiga befolkningen. Ingenting konstigt med det – förutom att Marianne, när hon skrev texterna, bodde hemma hos mamma och pappa i Kaxholm, mellan Gränna och Jönköping, och aldrig hade varit utomlands. Uppsatserna var en skoluppgift i sjätte klass och speglade tolvåringens drömmar om att få jobba som missionär. Detaljerna hade hon plockat upp från ett missionärspar i hemförsamlingen som brukade berätta om sin vardag ute på fältet, och sedan fantiserade hon fritt kring det.
– Min lärare skrev i en kommentar att ”Det kanske blir så”. Jag var redan som barn inriktad på framtiden och jag upplevde att det var min kallelse, säger Marianne Boo.
Hennes röst är klar och tydlig och hon tillägger att, bortsett från uppsatserna, är hon ingen ”skrivare” eller författare, men älskar att läsa.
Huset hon hyr på landet, tycker hon påminner om ett ”Carl Larsson-hus” med trägolv och trasmattor som hennes mamma vävt i olika färger. Längs väggarna finns fem bokhyllor. Här ryms ett flertal biblar, bibelkommentarer, teologi, men även skönlitteratur och dikter av Nils Ferlin och Karin Boye.
Men hur gick det då med missionärsdrömmarna? Efter skoltiden jobbade Marianne Boo som kamrer på ett företag. Men kallelsen gjorde sig starkt påmind och hon ändrade inriktning och började läsa till sjuksköterska och barnmorska. År 1966, 28 år gammal, åkte hon till Liberia och jobbade som missionär under tio år i olika omgångar. Under dessa år började hon även predika.
Stämde missionärslivets verklighet med vad du skrev i uppsatserna?
– Ja, mitt fokus var på sjukvården, men jag mötte aldrig några lejon i Liberia, säger hon och skrattar åt minnet, men tillägger med allvar:
– Drömmar kan bli verklighet. Vi människor påverkas av Gud och han kan använda förebilder och församlingen för att tala till oss.
Jag har haft ett bra liv som ensamstående. Man väljer i livet och jag är nöjd.
— Marianne Boo
Vid 40 års ålder fick Marianne Boo en visshet om att hon skulle ändra kurs. I stället för att vara ute på missionsfältet kände hon att hon skulle gå in i församlingsarbetet och fick en förfrågan om att bli ”medarbetare” i Huskvarna pingstförsamling. På den tiden blev inte kvinnor föreståndare och när hon predikade kallades det för ”vittnesbörd”.
– Jag fick aldrig döpa någon och det dröjde fram till 80-talet innan jag fick leda nattvardsfirandet, konstaterar hon, utan att på något sätt låta bitter.
– Det har varit fantastiskt att vara med i pionjärarbetet i Pingströrelsen.
Även om det var svårt ibland och fanns ett motstånd, öppnades dörrar.
– Jag var den första kvinnan i ledningsgruppen 1987 på Nyhem och fick vara ansvarig för att leda konferensen tillsammans med församlingen, säger hon.
Marianne Boo jobbade även under ett antal år som resepredikant och lärare i Gamla testamentet på Mariannelunds folkhögskola.
– Jag har haft den stora glädjen att få predika och min önskan är alltid att människor ska bli berörda.
[ Frikyrkopodden: Kvinnligt ledarskap inom pingströrelsen - del 1 ]
Nu fyller hon 85 år och predikar fortfarande, om än inte lika frekvent.
Tjänsten och kallelsen har varit det centrala i hennes liv. Familjebildning har inte varit aktuellt.
– Det blev så när man ägnade sig åt mission. Men jag har haft ett bra liv som ensamstående. Man väljer i livet och jag är nöjd.
[ Här är frikyrkorna med flest kvinnliga föreståndare ]
---
Fakta: Marianne Boo
Bor: Ingatorp, i Eksjö kommun.
Familj: Är ensamstående, men umgås mycket med svägerskan, fyra syskonbarn och deras familjer.
Aktuell: Fyller 85 år den 23 augusti.
Firar: Med sina vänner. Bjuder på smörgåstårta och egengjord Herrgårdstårta. ”Det blir enkelt men trevligt.”
Beskriver sig själv som: Glad och envis. ”Andra brukar säga att jag är snäll.”
Församlingstillhörighet: Eksjö Pingstförsamling, som nu fyller 100 år (och får besök av Daniel Alm).
Intressen: Läsa böcker, laga mat och baka. En bok hon återkommer till är ”Klockan nio på morgonen” av Dennis J Bennett.
Favoritbibelord: Fil 4:4-7 samt vers 13.
---
