Carl-Olof Hjelmåker fyller 100 år och berättar om kärleken till hustrun Ingrid, församlingen och passionen för tjusiga bilar. Han betonar också vikten av att vara tacksam och positiv.
– Även om man är hundra år måste man vara målmedveten och leva i nuet. Annars blir man lätt “försoffad”, säger han.
Han ser inte hög ålder som en anledning att lägga av och inte ha roligt.
– Jag köpte en ny bil när jag fyllde 97 år, en Mercedes B-modell 180. Jag har haft Mercedes sedan jag var i 40-årsåldern, så det är svårt att byta.
Intresset för bilar har alltid funnits där och han delade det med sin hustru Ingrid, medan hon levde. Han kör fortfarande sin bil själv utan problem.
– Mina barn och barnbarn upplever mig som en kompis, inte en gammal gubbe.
Familjen, vänner och församlingen har alltid varit viktiga för Carl-Olof Hjelmåker. Utan dem tror han inte att han skulle nått den här höga åldern.
– Jag måste ha social kontakt. Skulle jag bara sitta och läsa böcker skulle jag somna in snabbt. Jag har också haft en jättebra hustru som skött om mig och ett jobb som varit som en hobby.
Han träffade sin blivande fru Ingrid Widell i Filadelfiaförsamlingen i Jönköping. Båda ingick i en grupp ungdomar som döptes 1934. Några år senare blev han och Ingrid ett par, men bröllopet fick vänta till 1948, tills de ordnat sig med jobb och bostad. Hemmet blev sedan också en fristad för predikanter och sångare som höll mötesserier i församlingen.
– Det var roliga tider. Lewi Pethrus bodde hos oss flera gånger när han var i kyrkan och predikade. Även Jan Sparring och Einar Ekberg var inneboende. Någon måste ta hand om dem. Det var vanligt att de bodde i hemmen, inte på hotell.
Själv tjänade han i församlingen som missionskassör i 29 år samtidigt som han jobbade inom handeln på Abrahamssons Järn, där han var hela sitt yrkesliv.
– Jag började som “springschas”. När jag ser cykelbud i dag tänker jag på den tiden.
Han avancerade till arbete på lagret, som säljare bakom disken och slutade som chef och ägare till järnaffären.
Efter pensionen har han också fortsatt att ha rutiner i vardagen. Det hjälper i saknaden efter Ingrid, som dog 2006. Hon var hans livskamrat i 58 år.
– Det har varit kämpigt sedan dess. Det är jobbigt att vara ensam.
Samtidigt återkommer han till den tacksamhet han känner över livet. Det är viktigt att fortsätta vara nyfiken, hävdar han.
– Jag börjar alltid dagen med att tacka Gud. Äter frukost vid åttatiden. Sedan går jag till arbetsrummet och läser text-tv, ser på nyheterna, läser Jönköpings-Posten, Dagen och Expressen. På helgerna läser jag även Dagens Nyheter. Jag vill gärna ta del av nyhetsflödet. Är man inte med vet man ingenting.
På förmiddagen tar han en sväng ut med bilen till olika promenadstråk.
– Ofta åker jag till Skogskyrkogården. Där finns fina gångvägar att promenera på. Där finner jag lugn och ro och kan filosofera. Trivs man med livet går det bra att leva även om man blir gammal.
Hans 100-årsdag är den 31 oktober. Det är på en söndag och då tänker han gå till kyrkan.
– Jag bjuder på tårtorna till kyrkkaffet. Det är för tacksamheten jag känner att ha fått vara med så länge och för den duktiga ledningen vi har i församlingen, som sett till att vi kunnat ha gemenskap under pandemin genom “paddor” och lokal-tv.
Han berättar också att han inte är äldst, men den som har varit med längst i församlingen.
Firandet börjar egentligen redan på lördagen. Då bjuder han familj, släkt och vänner på middag i Fjällstugan i Jönköping.
---
Carl-Olof Hjelmåker
Bor: Jönköping
Familj: Ensamstående, men har nära kontakt med dottern Margaretha och hennes man Erlandh, som bor i närheten och sonen Lennarth och hans fru Gunilla som bor i Stockholm. Har också sju barnbarn och 12 barnbarnsbarn.
Aktuell: Fyller 100 år den 31 oktober.
Firar: Med fest för familj, vänner och släkt samt tårtkalas för församlingen.
Önskar sig: En gåva till verksamheten vid Mchukwi sjukhus i Tanzania där församlingens missionärer Roland och Carin Boij arbetar som läkare och barnmorska.
Intressen: Familjerna och kyrkan.
Favoritbibelvers: Psalm 23.
---