När biskop Jan Arvid Hellström dog i en olycka 1994 påverkade det många.
– Man pratar ibland fortfarande om hur det var ”på Jan Arvids tid” i Växjö stift, berättar vännen och kollegan Jan-Olof Johansson, biskop emeritus.
Jan Arvid Hellström föddes på Öckerö, som till son prosten Arvid Hellström, känd som en stor predikant och Andrea Hellström. Efter uppväxtenreste han söderut till Lund där han läste teologi och prästvigdes 1964. Han tjänstgjorde sedan i Göteborgs stift samtidigt som han forskade. År 1971 blev han teologie doktor och docent i praktisk teologi vid Lunds universitet. År 1984 utnämndes han till professor i kyrko- och samfundsvetenskap vid Uppsala universitet och 1991 tillträdde han som biskop i Växjö stift där han blott efter knappt fyra år avled i en bilolycka där också Växjö stifts tidigare biskop Sven Lindegård och en journalist från Smålandsposten omkom.
Sven-Erik Brodd är professor emeritus i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet. Han kom att lära känna Jan Arvid Hellström när denne efterträdde Brodds handledare på universitetet.
Hur skulle du beskriva hans forskargärning?
– Det som kännetecknade hans sätt forska var att han inte grävde ner sig på ett ställe utan att hans nyfikenhet och öppenhet hela tiden ledde honom till olika infallsvinklar. Han började med ett projekt om biskopsämbetet i tidig svensk medeltid, sedan fortsatte han till den svenska kolonin på Saint-Barthélemy och gick sedan vidare till ett projekt om Radiokyrkan.
En annan lite unik sida som Sven-Erik Brodd vill lyfta fram är Hellströms sätt att kommunicera sina forskningsresultat. Bland skrev han en hel del i tidningar, inte minst i Dagen på 1980-talet om bland annat sin forskning.
– Och hans historiska romaner var gedigen förberedda. Hans romansvit om Nya Sverige bygger till exempel på en stor mängd forskning, men han valde att presentera det i romanform, det tycker jag är intressant.
– Hans lite ovanliga sätt att presentera sin forskning på gjorde ju att hans resultat och tankar fick stor spridning.
Att Jan Arvid Hellström sedan valde att bli biskop var överraskande, tycker Brodd, men han tog med sig sin forskning, till exempel brukade han benämna stiftet Sankt Sigfrids stift inte Växjö stift.
Sven-Erik Brodd berättar att vid Jan Arvids död var Svenska kyrkan om möjligt än mer politiserad än vad den är i dag. Jan Arvid Hellström tillhörde en grupp biskopar som bekämpade detta och ville styra kyrkan mot ett mer teologiskt sätt att tänka kyrka.
Sven-Erik Brodd vill också lyfta fram hur ekumeniken spelade en stor roll i hans forskning och även att den personliga tron är synlig, inte minst i hans psalmer, men också i mycket av hans forskningsarbete.
Den sedermera biskopen i Växjö stift, Jan-Olof Johansson, hade jobbat i många år på stiftskansliet i Växjö, när Jan Arvid Hellström började arbeta där 1991.
– Han gav närmaste ett blygt och osäkert intryck i början, kunde verka lite nervös.
Jan Olof Johansson tror inte att den nye biskopen var fullt ut medveten om vad det innebar att vara biskop. Att vissa delar, inte minst de administrativa, tog mycket tid, kom nog som en överraskning, tror Jan-Olof Johansson.
– Han kom ifrån forskarvärlden där han hade tid för sin stora passion – att skriva. Det irriterade honom ibland att hans fulltecknade almanacka hindrade honom från det.
[ ”Kyrkorna måste våga tänka nytt när unga längtar efter Jesus” ]
Jan Olof Johansson beskriver Jan Arvid som en biskop som tyckte om att var ute i församlingarna och vara synlig – på sitt sätt.
– Hans föregångare Sven Lindegård var en stor man och tog över ett rum när han kom in i det. Jan Arvid var mer blygsam och kom in mer från sidan, men hade ändå ett fantastiskt sätt att inspirera andra människor.
– Han såg ett stort värde i riten som bärare av tron och inte tvärtom. Han var gärna ute i full biskopsmundering och han välsignade åkrar och nybyggda hem.
Jan-Olof Johansson beskriver Jan Arvid Hellström som en idéspruta.
– Alla var väl inte genomförbara och det var min uppgift att hindra de förslag om var ogenomförbara. Men han tog själv inte plats i genomförandet, utan hans idéer smög sig liksom in från sidan.
En idé som genomfördes var den på den tiden omskrivna dansbandsmässan Människan och skapelsen.
– Jan Arvid ville också nå människor i den kyrkliga periferin, de som var medlemmar men kanske inte tog del av kyrkans verksamhet, dansbandsmässan var ett uttryck för det.
Dansbandsmässan var kontroversiell så till den milda grad att Jan Arvid först inte vågade ha med en nattvardsdel i den. När mässan sedan blev en publik succé skrev han till en nattvardsdel och insisterade då på att den skulle framföras i kyrkan på hans kära Öckerö.
– Han var väldigt hemkär och Öckerö var hans älskade hem.
[ Davage skriver om lovsång med sällsynt precision - “borde vara obligatorisk läsning” ]
En annan av hans passioner var medier, han införde tekniska nymodigheter som att mobiltelefoner inköptes och att alla kontraktsprostar skulle ha var sin fax. Han genomförde också att kyrkan hade ett livsåskådningsprogram i TV4:s lokal-tv som hette Horisont.
– Han var bara i stiftet i tre och ett halvt år, men han satte djupa spår. Fortfarande kan man i stiftet prata om ”På Jan Arvids tid”.
Dödsbudet fick Jan-Olof Johansson mitt i natten av Jan Arvids fru.
– Det var ett stort trauma så klart. Och inte bara för mig, hela stiftet, ja, hela Växjö var i sorg. Radio Kronoberg ändrade sina program och spelade bland annat musik ur dansbandsmässan.
Och tack vare Jan Arvids faxar kunde beskedet nå ut till alla kontraktsprostar snabbt.
Första kvällen efter dödsbeskedet samlades 1 000 personer i domkyrkan, på hans begravningsgudstjänst på trettondagsafton var det lika fullt. Jan Arvid blev sedan gravsatt på Öckerö.
Människan Jan Arvid Hellström beskriver Jan-Olof Johansson som en person som verkligen var närvarande i mötet med andra människor.
– Det var jättemånga som efteråt sa: ”Jag stod honom väldigt nära.”
– Han var en inspiratör, både individuellt och på ett större plan. Han fick människor att våga mer.
Stefan Edman, biolog och författare, kände också Jan Arvid Hellström.
– Vi träffades första gången under mina studentår i Göteborg på 1960-talet. Och senare på Kristna Lärarförbundets sommarprogram när hela familjen Hellström sjöng och underhöll, Jan Arvid i skinnpaj och gitarr på magen!
Akademiledamot
Som biskop i Växjö var Hellström med och startade Smålands akademi, lite med en humoristisk blinkning till de aderton i Stockholm. För visst skulle också Småland ha en akademi! Där blev även Stefan Edman invald. Smålands akademi som nyss fyllt 30 år, producerar böcker och delar ut priser; i höst fick till exempel Pekka Mellergård Akademins Wallquistpris.
– Jag och min familj bodde på kyrkans folkhögskola i Växjö, så under några korta intensiva år träffades vi en hel del.
Hur skulle du beskriva honom?
– Han var en renässansmänniska, som det brukar heta. Han var ju professor i kyrkohistoria men oerhört kunnig på alla möjliga andra områden. Och rastlöst verksam. Han skrev teologiska böcker, psalmer, vetenskapliga verk bland annat om den amerikanska ursprungsbefolkningens kultur och om Dan Andersson.
Skrev deckare i hemlighet
Senare skrev han också deckare i kyrkliga miljö, men då under pseudonymen Natanael Frid.
– Många undrade vem det var, denne man som kan så mycket om kyrkan och låter kusliga historier utspela sig i den kyrkliga miljön
Det visade sig alltså vara Jan Arvid Hellström som var den hemlige författaren.
Vad var det som drev honom, var kom rastlösheten ifrån?
– Han ville hinna uträtta mycket, han levde i den kristna övertygelsen att det var viktigt att göra gott på den korta stund vi fått här på jorden.
“En slags föraning”
– En gripande sak var en väldigt berörande och vacker krönika han skrev i Smålandsposten ett halvår innan olyckan. Han berättar hur han går nere på stranden på Öckerö, sin älskade barndomsö, och hur han greps av det vidunderliga i Guds verk i skapelsen. Han beskriver det så fint, om hur lycklig han är som får uppleva detta. Och han undrar hur länge han får vara med, “kommer jag återvända till denna strand igen?”. Det fanns en märklig känsla i texten, ett slags föraning om livets ändlighet.
[ Filip, 100: ”Jag valde den kristna vägen, och det har jag aldrig ångrat” ]
Hur såg Jan Arvid Helströms teologi ut?
– Hans pappa var gammalkyrklig prost. Det var inte riktigt Jan Arvids ton, eller ansats. Han var en innerligt troende människa, det märks inte minst i hans psalmer. Och han hade en stark förtröstan på Gud. Men han hade annat ett sätt att tala om detta, ett annat språk. Och han var mer öppen för vetenskap och kultur.
Hans psalmer sjungs ju fortfarande i Svenska kyrkan. Vad var hans syn på de frikyrkliga, på ekumeniken?
– Han var oerhört öppen för det ekumeniska, gränslös i positiv bemärkelse. Han samarbetade musikaliskt bland annat med Göte Strandsjö och som biskop hade han många kontakter med de frikyrkliga i Småland.
– Det spelade väldigt liten roll för Jan Arvid vilket samfund de han mötte tillhörde. Det var kärnan i tron på Jesus som var viktig.
Älskade dansbandsmusik
– Men han var också gränslös ut mot den sekulära världen. Han blev god vän med Lasse Berghagen, de inspirerade varandra. Och den legendariske dansbandsmusikern Ingmar Nordström har berättat hur det gick till när Hellström plötsligt hörde av sig. Ingmar blev oerhört förvånade över samtalet, han visste ju vem Jan Arvid var, men undrade vad kan en biskop kunde vilja en vanlig dansbandsmusiker som jag?
– “Jo, jag älskar din musik”, sa Jan Arvid, “jag håller just nu på att göra en mässa, den ska vara folklig och ha en ton som når långt ut till vanligt folk. Och jag vill att du hjälper mig med det.” Sedan blev de väldigt goda vänner. På premiären i Växjödomkyrka var Ingemar med och spelade på sin saxofon. Efter dansbandskarriären spelar han, i dag 93 år, nästan bara i kyrkor.
