”Många barn har någon äldre som extra kompis – så var tant Agda för mig”

Mest känd är Roberth Johansson för sviten Humor i Helgade hyddor, men sammanlagt har han gett ut 31 böcker. Den senaste boken kom häromveckan och har titeln Min sträng och andras. Där står det bland annat om hur allt började – i tant Agdas stuga.

Roberth Johansson beskriver boken som en mix av ingångar, där den röda tråden är sång och musik.

– Jag skriver om mitt eget sångarresande genom åren tillsammans med bland andra Uno Davidsson, och sedan också alla möten med andra sångare och musiker, som Göran Stenlund och Göte Strandsjö.

– Och jag skriver också om sångdiktare som betytt mycket för mig, som Lina Sandell. Ett av mina stora intressen är hymnologi.

Boken tar dock sin utgångspunkt i livsstarten för Roberth Johansson som han beskriver som lite brokig. Han är född i Enskede utanför Stockholm och växte upp i ett vad han beskriver som splittrat hem. Han blev därför bortlämnad till ett barnhem. I Bolerum, Bälaryds socken, bodde Ernst och Linnéa, som ansökt om ett fosterbarn och till detta trygga pingsthem kom Roberth och fick växa upp där, granne med pingstkapellet i Bolerum.

– Min adoptivfar hade varit lite av en pingstpionjär i trakterna där. Jag fångades tidigt av musiken när de här gamla stenkakorna spelades och de gamla sångerna, framförda av Einar Ekberg, Einar Waermö och Lapplisa till exempel, fyllde hemmet. Jag präglades tidigt av detta, berättar Roberth.

Granne var också tant Agda. Och det var i henne lilla stuga som Roberth fick sin första scen. Han beskriver det som att det var där allt började.

– Många barn har haft en äldre människa som lite extra kompis och så var det för mig med tant Agda. Hon hade reumatism så hon lämnade sällan stugan. Där var jag ofta och hade radioprogram för henne. Det gick till så att hon satt bakom en dörr och jag agerade och spelade på en kaffebricka samtidigt som jag gestaltade Einar Ekberg och andra. Hon måste ha varit full av nåd och barmhärtighet när man tänker på hur det måste ha låtit.

Roberth fick också möta några av frikyrkans sångargiganter tidigt. Redan som fyraåring fick Roberth följa med föräldrarna till pingstkonferens i Nyhem, nära Mullsjö. Där mötte han två sjungande farbröder som gjorde stort intryck genom sina sånger. Dessa två var de berömda sångarna Einar Ekberg och Einar Waermö.

Musicerandet har han sedan lärt sig på vägen.

– Jag är nog en självlärd figur, fick tidigt smak för att spela och lärde mig spela bas och gitarr bland annat genom att lyssna på Curt och Roland och göra som de gjorde. Jag har levt på mitt gehör, jag är jättedålig på att läsa noter.

Sitt genombrott kom genom låten Han ska komma över oss som var med på en skiva av Pelle Karlsson bland annat.

– Då upptäcktes jag som låtskrivare kan man säga.

Och då fick Roberth bland annat kontakt med Lennart Jernestrand från Stockholm som önskade samarbete.

– Ibland blir drömmar verklighet och detta var ett sådant tillfälle. Att denne fantastiske musiker ville spela mina sånger och skapa sånger tillsammans med mig, det var nästan för mycket för en enkel yngling på landet som jag var då, att ta in.

Men det betydde att då började Roberth Johanssons sånger ges ut på förlaget Filadelfia och bli mer allmänt kända och kunde spridas.

Även om möten med musikprofessorn Göte Strandsjö (1916–2001) och storsångaren Göran Stenlund (1920 – 1988) kan man läsa i boken, liksom om turnén i USA 1988 han gjorde tillsammans med gruppen Annebergsteamet. Gruppen spelade under 70-, -80, och -90-talen runt om i Sverige och även internationellt.

När Dagens reporter frågar vilka av sina egna låtar som han tycker bäst om nämner han två.

– Det är lite märkligt egentligen. Bland de enklaste sånger jag gjort var det en som gjorde att andra fick upp ögonen för mig: Han ska komma över oss likt ett regn. Det är ju en väldigt enkel kör till en bibeltext egentligen.

– Och sedan har sjungs sången I världar av ljus allt mer på begravningar.