Ägg, fjädrar och påskharar i all ära. När domkyrkoförsamlingens präster bjuder på påskspel är det långfredagen och uppståndelsen som är i fokus. Och barn i alla åldrar följer andäktigt dramatiseringen.
Det är prästerna Sabina Koij och Kristina Ljunggren som satt upp påskspelet i Storkyrkan, tillsammans med Pyret Hammarbäck, som läser till präst.
De främre kyrkbänkarna är fullsatta innan dramat tar sin början. Här sitter drygt 40 elever, från lågstadiet upp till högstadiet. De yngsta lägger sig till rätta på mage på golvet, och snart fylls valven av prat och skratt.
Men när en romersk soldat rusar nedför mittgången under höga rop blir det alldeles tyst.
Pjäsen är ungefär en halvtimme lång och skildrar dramat kring Jesu korsfästelse på ett lättbegripligt sätt, med hjälp av en handfull bibliska gestalter. Pontus Pilatus, inlevelsefullt spelad av Kristina Ljunggren, står i fokus i större delen av pjäsen. Vi ser honom våndas över att en oskyldig ska dö, och hur Maria gråter över sin son.
Efter pjäsen får Dagen en pratstund med Sabina Koij, som spelar både romersk soldat och sörjande Maria.
Varför är det viktigt att sätta upp påskspel?
– I dag i Sverige finns det ganska lite kunskap som de religiösa berättelser som ligger till grund för många av de högtider vi firar. Påsken är en sådan. Man ser ofta fokus på ägg och fjädrar och påskmat. Det är härligt och underbart på alla sätt och vis. Men det kan också vara bra att veta varför man firar en viss högtid.
Enligt Sabina har intresset för påskspelen ökat efter att församlingen gjorde en drive på Facebook. Detta efter att han haft svårt att nå ut med sina mejlutskick till skolan.
Något som blir tydligt i dramat är att det var romarna som slutgiltigt dömde Jesus till döden, liksom att Jesus föddes och uppfostrades som jude. Det är ett medvetet val, säger Sabina Koij, och syftet är att mota bort alla ansatser till ersättningsteologi, särskilt i ett läge när det finns så många konflikter runt om i världen.
– En annan tanke är att judarna på ett sätt ska vara ansvariga för Jesus död, när det var romarna som lät döda Jesus. Sådana saker tycker jag är viktigt att bemöta tidigt.
Storkyrkoförsamlingen ligger granne med kungliga slottet i Gamla stan, och antalet barnfamiljer bland församlingsborna är inte stort. Ändå gör man sitt bästa för att få barn från hela huvudstaden att upptäcka den kristna trons berättelser, som i ett annat drama, Adam, Eva och ormen.
Men i Storkyrkan finns också annat som sätter fantasin i rörelse. Strax efter intervjun ser Dagen två småkillar skynda in mellan pelarna – den ene har på sig ett illgrönt drakhuvud i plysch, och den andra har ett bälte med träsvärd runt midjan. Målet är helt klart statyn S:t Göran och draken.
[ Fem familjer: Därför valde vi ovanliga bibliska namn till våra barn ]
