Som präst kunde han vara borta längre perioder, då han på skidor eller till fots sökte upp samerna som var ute med sina renar. Tillsammans firade de ofta gudstjänst under bar himmel. Men färden gick också till storstäderna – även det ett äventyr för Bo Lundmark, sameprästen som nu fyller 80 år.
– Apropå kyla, då var det ännu kallare, 43 minusgrader. Så det var inte mycket annat att göra, det fick bli hemma på köksbordet, vi bodde i glesbygd och det gick inte att dra iväg långväga.
Så beskriver Bo Lundmark sin egen födelse för snart 80 år sedan i den lilla byn Björkland i södra Lappland. Att han nu, hemma i Funäsdalen, får gå ut med sin hund i 30-gradig kyla är därför inte så besvärligt.
– Jag har alltid trivts i kök sedan dess, lägger han till som extra knorr på berättelsen om hur han kom till världen.
Det var en tid utan elektricitet eller moderna bekvämligheter, då han växte upp med en far som jobbade i gruvan och en mor tog hand om barnen.
– Det låter som forntid, men det är inte så länge sedan, påpekar Bo.
Och själv blev du präst?
– Ja, och det var inget självklart. Men det var ett böneämne hos min mormor. Det var inget hon sa högt, men jag fick det klart via omvägar.
Bo berättar om en avgörande stund då han som tonåring skulle bege sig till rengärdet några kilometer bort från hemmet i Tärna församling. Han var ivrig att få komma dit för att få pröva sina kunskaper i att kasta lasso, något samer använder för att fånga in renkalvar vid märkning.
När han kom fram hade alla slagit sig ned för att koka kaffe. Då tog en av de äldsta tog till orda: ”Förstår jag din mormor rätt så ska du bli präst. I väntan på att pannan börjar koka, har du ett ord att ge oss?”
– Du kan tänka dig hur det kändes i den ålder jag var i. Så jag slöt ögonen och tänkte “gode Gud hjälp mig”. Och hjälpen kom omgående. För när jag sluter ögonen så hör jag min mormors röst läsa upp den 23 psalmen i Psaltaren.
De välkända orden ”Herren är min herde”, som skrevs om fåraherdar, visade sig fungera lika bra bland renskötare.
– När jag slog upp ögonen, precis då såg vår Herre till att kaffepannan började koka, avrundar Bo anekdoten.
Studierna till präst skedde i Uppsala. Men som präst har Bo Lundmark verkat främst i norr, i Sápmi, med ansvar för det samiska folket. I tolv år hade han en specialtjänst som kyrkoherde för samer. Ofta fick han bege sig ut på långa sträckor, på skidor eller vandrande till fots, för att nå fram till samevisterna. Gudstjänst fick firas under bar himmel eller i någon bya- eller skolkåta. Renarna fick ofta bestämma plats.
– Jag hade med mig sockentyget, med nattvardskalken, psalmboken och Bibeln förstås. Ända sedan jag var liten hade jag fått förfina konsten att packa rätt.
Nackdelen med detta nomadiserande liv var att Bo med jämna mellanrum tvingades lämna sin fru Kajsa ensam under några veckors tid. Något som visserligen vägdes upp av att han sedan kunde stanna hemma ganska länge.
Jobbet som präst för samer handlade inte bara om att bege sig ut i fjäll och skog, utan även om att möta dem som bodde i storstäderna. Också det var en spännande expedition, på sitt sätt.
– Jag brukade alltid be en bön vid Norrtull att jag skulle komma dit jag skulle, säger Bo om svårigheterna att ta sig fram till Stockholms sameförening.
– Hur jag kom rätt, det känner sedan endast vår Herre till.
Trots att han gått i pension är Bo fortfarande aktiv som präst, då det är svårt att få till bemanningen i den glesbygd där han bor. Fritiden ägnar han mycket åt hunden Ina.
– Sedan blir det så att man sitter och spånar lite på kvällen, om det kan bli någon dikt. Jag har också börjat skriva psalmtexter.
---
Fakta: Bo Lundmark
- Bo Lundmark är en präst som bor i Funäsdalen och har jobbat mycket med samer inom Svenska kyrkan.
- Bland annat har han varit med och skrivit delar av kyrkans vitbok, en historisk uppgörelse med behandlingen av samer.
- Han har skrivit självbiografin ”Såvitt jag minns”, vars fjärde upplaga håller på att tryckas upp.
- Han är gift med Kajsa och tillsammans har de tre barn: Aili, Anna och Jon.
- Bo Lundmark fyller 80 år den 6 januari.
---
