I lördags nådde de två vännerna Elina Bengtsson, 22, och Deborah Pethrus, 24, Kebnekaises topp. Till skillnad från karmarongfolket i Nepal kan de nu återgå till ett bekvämt liv på lägre höjder.
– Det var jättetungt, och vi insåg hur starka människorna i Nepal behöver vara för att kunna ta sig till sjukhus och skola, säger Elina Bengtson.
Det har gått två dagar sedan Elina Bengtsson och Deborah Pethrus tagit sig ned för Sveriges högsta berg och kunnat vila ut strax utanför Lyckselse.
– Vi har haft ett riktigt roligt äventyr, och tur med vädret. Men musklerna värker och fötterna är fulla av blåsor, säger Elina Bengtson till Dagen.
Elina Bengtsson och Deborah Pethrus lärde känna varandra i Pingstkyrkan i Umeå för tio år sedan, och har sedan dess både vandrat, paddlat kajak och klättrat tillsammans. Dessutom delar de ett engagemang för global rättvisa.
– Det var i juni som vi bestämde oss för den här vandringen, när vi fick höra talas om karmarongfolket och de utmaningar det innebär att bo högt uppe i bergen, säger Elina Bengtsson.
Minoritetsfolket karmarong i Mugi i nordvästra Nepal lever på samma höjd som toppen av Kebnekaise, alltså drygt 2 000 meter, eller ännu högre. Deras avlägsna och isolerade byar saknar nästan alla grundläggande faciliteter såsom skola, hälsovård och elektricitet, och vardagen innebär långa vandringar utmed branta och farliga stigar.
– Att bestiga Kebnekaise var ett sätt för oss att uppmärksamma hur det är att leva i bergsmiljön och förmedla det till andra, säger Elina Bengtsson.
Genom vandringen har de två också samlat in pengar till projekt i Mugu, där PMU:s lokala partner, United mission to Nepal (UMN), arbetar för att ge byfolken tillgång till bland annat hälsovård, försörjning och utbildning.
– Det var så kul att kombinera ett äventyr med att göra skillnad, och att få så många att engagera sig för karmarongfolket genom oss, säger Elina Bengtsson.
