När vi är ute och promenerar så kommer vi upp i hastigheten i spannet 4-6 km/h. Det visar en studie från GIH. Går man snabbare blir det snabbt obekvämt och onaturligt - vilket en del menar syns tydligt när man tittar på de som tävlar i just gång. Men hur snabbt går man när man pilgrimsvandrar?
För en pilgrimsvandrare är ordet snabbt fel i sammanhanget, berättar Majken Öst-Söderlund, som är pilgrimsutvecklare i Vallentuna församling. För en pilgrimsvandrare är långsamheten ett av ledorden och bör prägla hela vandringen.
Det är en studie från GIH som har mätt 750 personers promenad till jobbet. Där kunde forskarna se att alla höll sig inom ett hastighetsspann som gav stegen maximal energieffektivitet. För en vanlig promenad betyder det att det finns en universell gångtakt som de flesta håller, oavsett hur lång promenaden är, något som inte stämmer när det gäller annan form av förflyttning, som till exempel cykling eller löpning där det finns större variationer i tempot beroende på hur lång transportsträckan är. De medier som rapporterade från studien drog några förhastade slutsatser och skrev att alla går ungefär lika fort, vilket ju inte stämmer. Om ett par är ute och går där en går 4 km/h och den andre går sex km/h kommer man ganska snart inte gå bredvid varandra.
Men hur fort går det då när man pilgrimsvandrar? Målet är inte fort alls, säger Majken Öst-Söderlund och berättar att tempot på en pilgrimsvandring ska vara 3 kilometer i timmen, men då räknar man i genomsnitt med att man vandrar i 45 minuter och vilar i 15.
– Tempot på en pilgrimsvandring, det är en intressant fråga, säger hon.
För en del av det fundamentala tänket bakom pilgrimsvandringar är att snabbast inte vinner, att långsamheten är en dygd i sig. Pilgrimsvandringen är som Majken Öst Söderlund säger, en motståndsrörelse mot prestation. I dagens samhälle vill vi vara effektiva, komma fram snabbt dit vi ska och vi kan bli riktigt irriterade över om vi inte får skynda på.
– När vi pilgrimsvandrar i grupp är det ofta någon som älgar iväg i högt tempo. Men då får man gå ifatt och på ett diplomatiskt sätt säga att vi måste sänka tempot så att alla hänger med.
[ Kloster märker av pilgrimsvandringens frammarsch ]
Lösningen blir då att de som går långsammast helt enkelt får gå längst fram och bestämma takten. Majken Öst-Söderlund berättar om en deltagare vars långsamma tempo blev en övning – och en prövning.
– Jag har alltid varit en person som gått snabbt, som satt en ära i att vara vältränad, som pressat mig till att vara effektiv. Nu fick jag anpassa mig efter någon som gick väldigt långsamt. Jag insåg att “här finns något jag kan lära mig”. Jag har lurats att tro att snabbast är bäst, men var det detta som Jesus lärde oss? Var inte hans budskap tvärtom, att den siste ska bli först, det minste ska bli störst?
Hon resonerar också att det är lättare att tänka om man tar det lugnt när man går, och det går smidigare att prata med någon annan om man inte har flåset i halsen.
– Jag tror att Gud talar till oss i naturen och om man stressar missar man det. Som det står i psalmen, ”Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud”.
– Gud kanske inte bryr sig så mycket om hur fort vi faktiskt går, men om man vill komma fortare fram, kanske det är bättre att jogga.
[ Le Puy-en-Velay har lockat pilgrimsvandrare sedan medeltiden ]
För enligt forskarna lönar det sig egentligen ändå inte att försöka gå snabbare än sex kilometer i timmen. När vi överskrider en hastighet på sex kilometer i timmen så kräver det mycket mer av våra kroppar men det gör däremot inte att vi kommer fram speciellt mycket snabbare, enligt studien. När vi går snabbt så känns det fel och obekvämt, men den känslan finns inte när man till exempel cyklar, enligt forskaren Peter Schantz, professor i rörelsehälsa vid GIH..
– Det kanske känns besvärligt att tvingas gå i ett lägra tempo mot vad man är van vid, säger Majken Öst-Söderlund, men då kanske vi måste tänka till: Varför har vi så bråttom, vad missar vi på vägen?
