När Dagen når Thomas Ekman har han precis satt sig ned för att pusta ut efter att ha klippt gräsmattan. Det finns mycket att göra med hus och tomt hemma i Uppsala. Men den första frågan han får handlar om det förflutna.
Varför går du under namnet hockeypastorn?
– Jag är inte själv hockeyspelare, men jag kommer från Oskarshamn, en liten stad där hockeyn är het, berättar Thomas Ekman.
Klubben spelar i Allsvenskan, näst högsta serien, och när Thomas bodde där fick han frågan om han ville vara med i styrelsen.
– Jag satt där i omkring tolv år, och fick efter ett tag ansvar för klubbens sociala arbete, berättar han.
För i en hockeyklubb med omkring tusen medlemmar händer inte allt på isen, utan det kan bli en hel del småtjafs vid sidan om, vilket blev hans uppdrag att hantera.
– Där det finns människor, där händer det saker, som Thomas sammanfattar det.
– Samtidigt som jag satt i styrelsen var jag också ordförande i Oskarshamns missionsförsamling, och jag kände ett tilltal, ett engagemang för de unga killarna som spelade hockey. Jag fick nöd för dem och bad för dem, och då upplevde jag att Gud talade till mig att jag skulle göra något.
Strax efter kom en av föräldrarna och frågade om han inte kunde dra igång en hockeykonfirmation, för hans son ville konfirmera sig, samtidigt som ishockeyn tog upp nästan all tid.
– Jag tog det vidare till styrelsen som sa att de hade bara ett villkor, att jag skulle ta hand om det själv i så fall.
Nästa steg var att gå till kyrkan.
– De hade också bara ett villkor. Att jag skulle ta hand om det, berättar Thomas.
Sagt och gjort, 2005 drog den första konfirmationen igång som kunde kombinera kristen tro och ishockey.
– Vi höll på i fem år, och jag fick vara med och konfirmera 60 killar. Det är något jag är väldigt tacksam för i dag.
Thomas berättar om de unga killarna som nyfiket ställde frågor och hängivet delade med sig av böneämnen.
– Jag såg människan bakom skridskorna, sammanfattar Thomas, som erkänner att trots sitt eget stora idrottsintresse var han själv på sin första hockeymatch först vid 40 års ålder.
Men nu är det dags att fylla 70 år och Thomas har tillsammans med sin fru Inger flyttat från Oskarshamn, staden där han växte upp.
– För sju år sedan flyttade vi till Uppsala, där vi har byggt hus.
Thomas var 63 år när flyttlasset gick, och han började då jobba som verksamhetsledare för Hela människan i Sala-Heby. Det innebar ett stort engagemang i ett flertal församlingar som stod bakom som huvudman för det sociala arbetet.
– De ville att jag skulle komma och berätta om verksamheten på gudstjänsterna, berättar Thomas som därför reste runt bland de mindre församlingarna utanför Uppsala.
Det hela slutade med att han kallades som pastor och föreståndare. Han har kvar en anställning som pastor fram till halvårsskiftet i Korskyrkan i Östervåla. Tidigare var han också föreståndare i Västerfärnebo EFK-församling.
Hur framtiden ser ut återstår att se. Thomas säger att Sverige behöver evangeliet mer än någonsin, och att han gärna åker runt och predikar även i fortsättningen, för det finns ett stort behov.
– Vi måste tala om för människor att de är värdefulla, att de är älskade, säger han.
