Marianne Friedner har gått ur tiden i en ålder av nära 92 år. Hennes närmaste är maken Lars och döttrarna Görel Norlén och Ingemo Malm med familjer.
Första gången jag träffade min blivande svärmor var 19 juni 1976, samma dag som vårt kungapar gifte sig. Jag hade just börjat sällskapa med dottern Görel och nu skulle jag introduceras i den nya familjen. Redan från första stund har jag känt mig välkommen i min frus familj och sedan mina föräldrar dog rätt tidigt har Marianne varit som en mor också för mig.
Marianne var en mycket begåvad person och en lysande berättare med osvikligt minne ända in i det sista. Hon hade så många intressen, var konstnärlig och kreativ, målade tavlor, stickade och sydde kläder till hela den växande familjen så länge hon orkade. En framstående korsordslösare var hon också och som en extra utmaning tog hon sig även an korsord i tyska veckotidningar. Hennes allmänbildning var enorm.
Det Marianne inte visste om Europas kungligheter och om den egna släkten var nog inte värt att veta. Hon var en stor människokännare och underhöll oss ofta med detaljrika anekdoter, kryddade med humor och livsvisdom. Marianne var sjuk i praktiskt taget hela sitt vuxna liv; på grund av en tarmsjukdom levde hon med stomi i över 50 år, vilket troligen är svenskt rekord. Under åren har hon flera gånger varit nära dödens gräns och för oss i familjen framstod hon som en överlevare av stora mått. Energi och livslust fick hon främst av familjen. Alla de sju barnbarnen hade en nära personlig relation till mormor.
Nära 65 år var hon gift med Lars och genom alla dessa år bevarade de en levande relation. De kunde verkligen ta vara på livets glädjeämnen och hade förmågan att leva i nuet, väl medvetna om hur skört livet kan vara ibland. Den kristna tron delade de också, och genom hela livet har de präglats av ett andligt skede, kallat ”Latter Rain”, som kom in i deras liv i början av 1950-talet. Där insåg de vilken positiv kraft som ligger i att prisa Gud hur livet än ser ut och den grundinställningen har burit dem genom många prövningar senare i livet.
De senaste cirka två åren var besvärliga för Marianne, då kroppen blev svagare och hon även förlorade synen. Många gånger hörde vi henne säga ”nu vill jag komma hem till Jesus”. Där är hon nu och får möta dem hon berättat om för oss många gånger. I evigheten finns inga tidsbegrepp och snart ska vi mötas igen. Det är vårt oföränderliga och ljusa hopp.
