För den breda publiken är Kent Wisti kanske mest känd för sina satirteckningar. Teckningar som kommer till på några sekunder. Ofta med gubbar som ledmotiv.
– Att vara präst är ett sätt att vara konstnär. Det handlar om att gestalta en djupare verklighet och sanningar som ligger bortom vad som går att uttala i ord eller uttrycka i system, säger han.
Men hur mycket kan man egentligen skämta i predikstolen?
– Jesus själv var en enorm satiriker. En av de främsta i världshistorien. Att säga ”sila mygg och svälja kameler” är satir. Eller att prata om en kamel som ska komma in genom ett nålsöga. Det handlar om att förändra proportionerna så att något nytt uppstår.
Varför är då satir så verksamt? Främst för att det avväpnar människor och låter oss skratta åt våra egna brister, menar Kent Wisti.
– Det finns något oerhört läkande att skratta åt våra tillkortakommanden. Det är likadant i griftetal, det räcker med att man nämner någon rolig grej som den döde hade för sig. Att personen lagade allt med tuggummi till exempel. Då skrattar alla jättevarmt. Det är ett erkännande av att man är människa.
Här drar han en parallell mellan förmågan att kunna tro och förmågan att kunna leka.
– Har man mist förmågan att leka ser man världen i svart och vitt, svagt och starkt. Hållningen till religiösa urkunder blir också väldigt dogmatisk, vilket gör att om någon börjar ändra perspektiven blir det ett hot mot den egna personliga existensen.
– Det som är kännetecknande för en fanatiker är att personen saknar humor.
Tanken på att bli präst föddes tidigt hos Kent Wisti. Han kommer inte från någon kyrklig familj, men det fanns heller "ingen avog inställning till den", som han uttrycker det. Tro och kyrka var helt enkelt en icke-fråga. Hans familj uppfattade kyrkan mer som en plats för övre medelklass än för dem. Själv kom de från arbetarklassen.
– Det är fortfarande så att språket riktas till en övre medelklass från en övre medelklass.
I stället var det ett möte med en pingstpastor när Kent gick i femte klass som skakade om hans tillvaro.
– Av någon märklig anledning släpptes han in och var där en timme och sjöng med oss om Jesu kärlek. Det blev en enorm frälsningsupplevelse för mig och en klasskompis. Vi var helt tagna efteråt, berättar han.
– Eftersom jag växte upp i den sekulariserade delen av Älmhult ansågs Pingstkyrkan vara något oerhört suspekt. Mina föräldrar satte mig därför i Svenska kyrkans barnkör. Där fick jag ett språk för min tro.
Det ena ledde till det andra. År 2003 prästvigdes han och arbetar nu som präst i Malmö. Dessförinnan var han studentpräst i Lund.
När han predikar återkommer han ofta till människans längtan efter Gud.
– Även om vi är frälsta och det finns en öppen väg till Gud saknas ändå något. Som att varje människa har en existentiell ensamhet. De tankarna återvänder jag gärna till.
