Vi är många som minns Ruth Senlunds virtuosa ackompanjemang till maken Görans praktfulla sång men också till andra kända sångare. I ett fyrtiotal år fanns Göran och Ruth med i musiklivet i Filadelfia, Stockholm, liksom i pingströrelsen i stort, också internationellt. De besökte många församlingar ute i landet och var också populära gäster i många andra kristna sammanhang. De hann med många inspelningar, som vi fortfarande njuter av. De hörde till en guldålder i den svenska pingstväckelsens musikliv, som många minns med stor tacksamhet.
Det känns som en stor förmån att ha funnits i deras närhet. Det var inte bara en stor musikalisk upplevelse att lyssna till dem utan också en stark andlig erfarenhet. Det evangeliska budskapet stod alltid i centrum, vare sig det handlade om krävande bravurnummer eller enkla sånger framförda med värme och känsla. Det hände nu och då att vi medverkade i samma möte. Som talare uppskattade man då särskilt den andliga lyhördheten – det skulle vara samklang mellan det talade och det sjungna budskapet. Därtill kom den goda humorn och den folkliga avspändheten.
Redan 1988 fick Göran sluta sitt liv efter en tids sjukdom. Ruth fick sedan många ensamma år. Självklart var det ett svårt slag för henne att hennes livskamrat från ungdomen inte längre fanns vid hennes sida. Men hon kom igen på olika sätt som ackompanjatör till andra sångare, bland annat i samband med Sverre Larssons insamlingsresor. Det är bara något år sedan hon slutade som Da Capokörens pianist. Hon ställde också länge gärna upp i mindre samlingar i församlingen, som var hennes andliga hem från ungdomen. När hennes jordiska gärning nu avslutats, är vi många som tackar Gud för en helgjuten insats i det kristna musiklivet. Saknaden blandas med tacksamhet.
