Har din väg med Gud alltid varit självklar?
- Nej, mina föräldrar var kristna och jag gick i söndagsskolan tills jag var nio år. Sedan önskade pastorn att jag aldrig skulle komma tillbaka för jag hade så svårt att sitta stilla. Efter det gjorde jag min egen runda och levde ett totalt ickekristet liv, tills Gud fick tag på mig igen i slutet på tonåren. Efter det har det varit den mest naturliga sak i världen. Men jag har flera vänner i dag som inte är kristna som jag behållit kontakten med. Det är roligt!
Dina egna barn är snart stora, vad skulle du säga om någon av dem drog sig från kyrkan?
- Det brottas man ju med hela tiden. I tonåren drar det åt båda hållen, och jag är inte dummare än att jag förstår det, men jag försöker förklara hur mycket bättre det är att leva som kristen utan att vara ute och röja. Så visst, lite orolig är man väl, men ändå inte. Som förälder vill jag att barnen ska välja det bästa och det gäller att vara ett föredöme. De ser ju hur jag är och det är viktigt för mig att den jag är hemma, den är jag överallt. Det är samma sak i församlingen, jag är väldigt noga med att förklara att jag är Niklas i första hand, inte pastor Niklas.
När kom du på att du ville bli pastor?
- Det var efter att min fru Elisabeth och jag hade jobbat som missionärer i Jugoslavien och Albanien i några år. När vi kom hem visste vi inte vad vi skulle göra. Jag jobbade på ett lager i Anderstorp i ett år och frågade Gud, ”Vad vill du att jag ska göra?”, sedan sökte jag till missionsskolan i Örebro. Jag visste att jag ville ha en tjänst för Gud, men trodde att jag skulle vara inom missionen. Men under det första året där, blev det tydligt för mig att jag skulle bli pastor. Då var jag 30 år.
Men först var det alltså missionen
du ville satsa på?
du ville satsa på?
- Ja, jag reste med ett team från Kristen utmaning i mitten av 1980-talet och kände att det här vill jag göra. När jag sedan träffade Elisabeth och vi skulle gifta oss berättade jag det för henne, så hon visste det och ställde upp på det. Det blev fem år, först två år i Zagreb och efter det tre år i Albanien. Vi jobbade mest med kontakter mot skolor och kaffehus och fick också vara med att starta två nya församlingar.
Om man jämför det liv ni hade där med det ni har i Sverige. Vad var den största skillnaden?
- Jag tycker om struktur och tider, men det gör man inte i de länderna. Det flyter mer och man måste vara mer flexibel. Det kan vara svårare att få saker gjorda och i kontakten med myndigheterna kan det göra att det mals i evigheter. Sådant kan vara kämpigt. I Albanien var det svårt med el också och det fanns inte vatten dygnet runt, utan man fick fylla upp innan. Men det var ändå några av våra absolut roligaste år tillsammans.
Hur påverkar de åren ditt liv i dag?
- Det jag lärde mig mest var vikten av att bygga relationer. Det var det arbetet byggde på och ska man nå människor med evangelium så måste man känna dem först och jag vet inte hur många tusentals koppar kaffe jag drack under de där åren eftersom alla träffar med folk var antingen hemma hos dem eller på kafé. Jag tycker fortfarande att det är viktigt med relationer och älskar att sitta ner och samtala med människor och dela livet.
Hur träffade du din fru?
- Det var 1988, när Elisbeth kom till Kristen utmanings bibelskola där jag redan var. Vi trivdes bra tillsammans och jag föll för hennes personlighet. Vi hade samma värderingar och kompletterade varandra väldigt bra och så hade vi lätt för att prata med varandra
Ni gifte er året efter, när du var 22 år. Tyckte ni aldrig att ni var för unga?
- I dag hade jag kanske känt så, det är annorlunda nu, men inte då. Vi fick vårt första barn när jag var 24 år och då kommer jag ihåg att jag kände mig jättegammal och väldigt vuxen. Nu känner jag mig ung. Det är konstigt det där, säger den blivande 40-åringen och skrattar.
Niklas Forsberg
Fyller: 40 år på tisdag, den 12 december.
Firar: I dagarna tre med familj och vänner.
Familj: Fru Elisabeth, barnen Jacob, Louise och Joline.
Fritidsintressen: Tycker om att styrketräna och att spela golf. Niklas har nio i handikapp och trots att han är en väldig tävlingsmänniska har han på senare år lärt sig bli en bättre förlorare.
Morgonpigg: Är på jobbet sju varje morgon för att komma igång. ”Man måste vara lite disciplinerad i livet för att få någonting gjort.”
Firar: I dagarna tre med familj och vänner.
Familj: Fru Elisabeth, barnen Jacob, Louise och Joline.
Fritidsintressen: Tycker om att styrketräna och att spela golf. Niklas har nio i handikapp och trots att han är en väldig tävlingsmänniska har han på senare år lärt sig bli en bättre förlorare.
Morgonpigg: Är på jobbet sju varje morgon för att komma igång. ”Man måste vara lite disciplinerad i livet för att få någonting gjort.”
