Hon var under flera år en del av Göteborgs undre värld och satt fast i ett djupt missbruk av droger och alkohol. Efter en överdos där hon svävade mellan liv och död fick hon till sist livet tillbaka.
GÖTEBORG. Puma Mission fyller snart 35 år, men har redan upplevt mer än de flesta gör under ett helt liv. Sex månader gammal kom hon till Sverige, adopterad från Filippinerna av ett par i Hedemora. När hon var sex år skilde sig adoptivföräldrarna och pappan försvann helt från familjen.
– Jag kände mig aldrig hemma hos mina adoptivföräldrar. De ville vara en fin medelklassfamilj, jag såg inte ut som en sådan, liksom. Man skulle inte smutsa ner sig, man skulle vara fin i kanten – det klarade jag inte av. Jag hade adhd och var överallt och ingenstans samtidigt, så mamma pallade inte. Jag hamnade på familjehem, berättar Puma Mission.
Det något ovanliga namnet har hon tagit, och gjort till sitt. Tilltalsnamnet Puma fick hon när hon föddes i Filippinerna, och det blev även ett smeknamn bland missbrukarna på gatan där de ansåg att hon var ”mer vild än tam”. Efternamnet är också från Filippinerna. Flicknamnet hon fick av sina adoptivföräldrar förknippas med för många mörka minnen.
Puma var knappt åtta år när hon fick flytta in hos en ny familj i Surahammar. Där fanns redan ett antal placerade barn och utåt verkade kanske familjehemmet fungera, men bakom den stängda dörren pågick en hel del annat. Redan första helgen fick Puma smaka alkohol, bjuden av fosterpappan i familjen. Där öppnades en ny dörr för den lilla flickan med den höga energinivån. Alkoholen, och snart även drogerna, fick de ständigt rusande tankarna att stilla sig för en stund.
– Jag trodde det var okej, jag trodde att alla barn kunde få alkohol att dricka. Jag minns att jag frågade en kompis om det, som sa att hon inte fick smaka, vilket fick mig att fundera.
Jag var renodlad missbrukare innan jag fyllt tretton.
— Puma Mission
Hon började känna ett allt starkare utanförskap, som att något var fel med henne. Hennes avvikande hudfärg bidrog till den känslan, liksom familjehemmets dysfunktionella vardag.
Fosterföräldrarnas biologiska son sålde rökheroin och en dag när Puma kom hem från skolan hade han gömt en påse vitt pulver under hennes säng. När hon frågade vad det var erbjöds hon att prova, tio år gammal. På helgerna, när fosterföräldrarna ofta var i sin stuga, brukade hon och familjens son festa tillsammans, och han lärde henne att titta på porrfilm och även ha sex.
– Jag var renodlad missbrukare innan jag fyllt tretton. Det blev min grej, jag ville bara ha mer. Jag visste inte att det var en sjukdom jag hade introducerat, som att djävulen klivit in i min kropp.
Vid det här laget hade de flesta gränser passerats för vad ett barn som knappt hunnit bli tonåring ska behöva se och uppleva. En dag passerades ytterligare en, när fosterpappan förgrep sig på henne.
Puma berättade om händelsen för en vuxen på skolan, vilket ledde till samtal med rektorn.
– Rektorn tog dit mina fosterföräldrar men ville sedan skicka hem mig med dem igen. Då satte jag mig för första gången upp mot en vuxen. Jag vägrade. En annan lärare tog mitt parti, och tack vare det kunde jag lämna familjehemmet och få ett annat tillfälligt boende.
För att ha råd med amfetamin började den då tonåriga Puma att sälja på gatan – knark, men även sin egen kropp. I perioder levde hon som hemlös i Stockholm, hon har avtjänat straff på ungdomsanstalter och även på högsäkerhetsfängelset Hinseberg, men det var i Göteborg hon kom att etablera sig. Där ingick hon i ett kriminellt nätverk, som bland annat importerade vapen och sprit från Tyskland och Polen.
Jag spelade död för att komma undan. Som tur var hittades jag av hamnarbetare dagen efter.
— Puma Mission
Vardagen för den unga tjejen handlade allt mer om kampen för överlevnad.
Medan vi rör oss mellan spårvagnsstationerna i centrala Göteborg berättar hon om den sista gången hon misshandlades i en gängkonflikt, det var 2012.
– Jag hade just hämtat saker från Tyskland när jag blev skjuten och knivhuggen i Frihamnen. Jag spelade död för att komma undan. Som tur var hittades jag av hamnarbetare dagen efter.
Det var bara en av många gånger som hon varit illa ute. Hon är själv förvånad att hon lyckades överleva så många år som kriminell, drogmissbrukare och hemlös: ”Det ska inte ens gå”.
– Vad är oddsen? Jag har varit i den undre världen sedan 12, 13 års ålder. Alla människor jag träffat som hjälpt mig, som såg mig när jag var väldigt ung, alla farliga situationer jag varit i … Gud har alltid funnits där. Jag har haft någon som vakat över mig.
Hur går dina tankar när du tänker tillbaka på din barndom?
– Jag förstod inte vad det var som hände, ärligt talat. Jag trodde att det var det normala. Det onormala blev normalt. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det normala för mig var det destruktiva, det skeva, det konstiga som blir i ett missbruk. Och fast det nu gått så lång tid har jag fortfarande svårt för det normala och att få till en vardag. Att få allt att gå ihop, med sociala kontakter, barn, mig själv, musiken.
I dag är det just musiken, församlingen på Hisingen och kampen för att få umgås med sin fyraåriga dotter som står i fokus i Pumas liv. Hon skriver egna låtar och uppträder emellanåt med sin rapmusik i olika kyrkor. Hon är ute och berättar om sitt liv och hjälper även till i Dream Centers arbete för missbrukare och hemlösa.
Det är i Dream Centers lokaler som vi landat efter vår gemensamma spårvagnsfärd. Puma sitter nedsjunken i en svart skinnsoffa utanför kyrksalen i Dream Church. På nedervåningen bedriver församlingen verksamhet för missbrukare och hemlösa och när vi passerar där får Puma både glada hejarop och en och annan kram. Hon är ett välbekant ansikte – här har hon fått ett andra hem och värdefulla relationer.
– Jag har känt Bittan (Ekman, föreståndare för Dream Center, reds. anm.) sedan jag var tonåring och hemlös. Hon försökte hjälpa mig, men jag tyckte mest hon var jobbig. Hon skickade in min kille på avgiftning och då försvann den enda trygghet jag hade. Jag fick vrålpanik. Men jag visste ju inte hur illa det var med honom, det var min beroendehjärna som talade.
Det var mycket tack vare LP-verksamhetens uppsökande arbete bland missbrukare som hon till sist fick hjälp. Men först skulle många år av hemlöshet och ett allt tyngre drogmissbruk följa.
Bland Göteborgs hemlösa blev hon känd som den unga, tuffa tjejen som vågade sätta sig upp mot de äldre männen, men livet på gatan var slitigt. Ett tag var hon tillsammans med en trettio år äldre man. Paret fick en lägenhet, men blev vräkta. För tidningen Faktum har hon berättat om hur de trängde ihop sig på offentliga toaletter och hur han lärde henne allt man behövde veta för att klara livet på gatan. ”Utan honom hade jag inte varit vid liv i dag”, hävdar hon. Pojkvännen tog senare sitt liv.
Det kan låta märkligt att en så ung tonåring lever som hemlös – finns det inte ett bättre skyddsnät i välfärdslandet Sverige? De utsträckta händerna har funnits där, men Puma var vid den tiden inte redo att ta emot dem. Hon säger själv att hon haft minst fyra lägenhetschanser, men att hon knarkat bort alla.
När hon var 16 år gammal befann hon sig under en period i sin gamla hemort Surahammar. En kväll när hon stod framför en bankomat för att ta ut pengar kände hon hur en man ställde sig tätt bakom henne. Van att behöva ryta ifrån började Puma skälla ut honom för att han stod för nära. ”Är du civilpolis eller vad är du egentligen?” minns hon hur hon skrek åt mannen. ”Där är du ju!” fick hon något oväntat till svar. Mannen och hans fru visade sig tillhöra den lokala LP-verksamheten och hade fått i uppgift att leta upp Puma för att hjälpa henne. Hon kom att bo hos paret under en tid.
– De här olika människorna som funnits där för mig är vanliga människor som vet precis hur det är att sitta fast i missbruk och att leva på gatan. Jag stod helt ensam, och plötsligt är det någon som söker upp mig och tar hand om mig. Det är jättehäftigt när jag tänker på det. Det är Guds väg, säger Puma och slår ut med armarna.
[ Pingst och LP startar arbete för gängkriminella avhoppare ]
Två av dessa människor som klivit in i hennes liv – Bill och Marianne Nyman – kallar Puma för sina ”gudföräldrar”. Precis som Puma hade de börjat med droger redan i tolv-trettonårsåldern och kunde relatera till hennes tillvaro. De hade själva fått hjälp via LP-verksamheten och hon fick följa med dem på ett läger. Det var också mycket tack vare dem som hon fick upptäcka sin musikalitet.
– Min gudfar Bill kunde spela allt: gitarr, fiol, piano, och Marianne sjöng. Jag fick följa med dem till kyrkor på helgerna där de spelade. De tog sig an mig. Nu är Bill tyvärr död, efter en operation som inte blev bra, men morsan finns kvar. Jag hade verkligen tur som träffade dem!
De slitsamma och turbulenta åren på gatan, med våld, hot, misär, brustna relationer, droger och utnyttjande, ledde en dag till att det tog tvärstopp för Puma. En kraftig överdos med både alkohol och droger ledde till att hon hamnade i koma och svävade under lång tid mellan liv och död.
– Jag hade 6,2 promille i kroppen och borde varit död. Amfetaminet hade slagit ut alkoholens verkan och de vågade inte ge mig någonting på sjukhuset, det var för stor risk att kroppen skulle reagera oförutsägbart.
Hur bakvänt det än låter så var det under den här tiden som Puma Mission fick livet tillbaka.
– Under de tre månaderna var jag med Jesus, förklarar hon.
– Det var en person jag inte ens visste fanns – jag var ju råateist! Men där och då kände jag bara ”Han finns!”. Jag kommer ihåg att det blev ljust som mitt på dagen och att det var en röst som sa att det inte var dags för mig än, att jag kunde vakna. Jag bara ”Jaha, vem är du?”. ”Det får du veta senare”. Jag kände en inre frid och ro och jag förstod att jag hade klarat mig. Jag upplevde också hur jag såg allting som hände i rummet, vilka läkare som hjälpte mig. Det var så häftigt.
När hon till sist vaknade upp var hon förlamad från midjan och neråt. Det blev flera år i rullstol innan kroppen helt hade återhämtat sig. Men även om Puma var i dåligt skick rent fysiskt, hade något drastiskt hänt med hennes inre.
– Allt hat hade försvunnit. Jag var nästan helt fri från missbruk, jag tog något återfall med alkoholen, men det var inte som förut. De tyngre drogerna kunde jag släppa. När jag berättade för kompisar vad jag hade varit med om trodde de först att jag fått en psykos eller blivit knäpp, men jag visste att det var verkligt. Annars hade jag inte överlevt.
Livet är inte bara enkelt, men det är otroligt mycket bättre än det någonsin varit för Puma Mission sedan hon kom till Sverige som liten bebis för knappt 35 år sedan. I dag har hon eget boende, spelar in musik, tillhör en kristen gemenskap och framför allt har hon ett hopp som bär, genom allt. Hon har lärt känna den Jesus som hon upplevde visade sig för henne under under tiden i koma.
[ Ulf Christiansson: Jag sa till Gud att jag inte orkar mer ]
Puma vrider på huvudet och tittar ut genom de stora fönstren mot gatan. Hennes högeröga hänger inte riktigt med när hon ser sig om – det är utbytt mot en protes efter att någon slog henne med ett järnrör för många år sedan.
– Tänk om jag träffat mina gudföräldrar medan de fortfarande satt fast i missbruk? funderar hon.
– Då hade det kunnat sluta med att jag satt och pundade med dem. Det är bara Gud som kan få till det. Gud finns. Han är levande och han finns mitt ibland oss. Man kanske inte tänker på det men han finns här, nära oss. Fastän man är på dåligt humör finns han ändå med.
Hon skrattar till.
– Ibland undrar jag om han garvat åt mig ibland: ”Lugna ner dig nu, virrhöna! ”.
Jag som pratat med dig en lång stund nu förvånas över att du verkar så normal efter allt du gått igenom.
– ”Normal”! Det var det bästa jag hört i dag, att bli kallad för normal – tack!
– Ja, men jag har lugnat ner mig, även om min beroendehjärna kan slå till. Jag måste ha tydliga ramar, annars skulle jag lätt kunna gymma fem timmar i sträck, eller jobba dygnet runt. Jag måste vara vaksam.
Vill du arbeta med att hjälpa människor som levt i utsatthet som du själv?
– Jag skulle gärna göra något liknande som min gudfar, som tvingade upp mig från gatan. Jag skulle kunna göra payback. Det är Gud som vägleder. Man behöver inte ha alla svar själv och man kan inte förklara Gud, han är så mycket mer. Nu vill jag fortsätta vara ute och föreläsa om det jag varit med om.
---
Fakta: Puma Mission
- Född: 1989
- Bor: Västra Götaland
- Tillhör: Dream Churchs församling på Hisingen, med stort fokus på att hjälpa personer med missbruksproblematik. En dag i veckan samarbetar man med LP-verksamheten.
- Musik: Släpper sin musik för Talking Music. Samarbetat med Simon Ådahl på låten Larm samt är på gång med en cover på hans låt Be för Sverige. Skriver även egna låtar. Anders Mossberg från Jerusalem var producent på ett par av hennes låtar. Släppte nyligen singeln “Nya andetag”.
---
