Neddragningar i svenskt Sida-bistånd slår bland annat mot kyrkornas fredsarbete i Kenya. Dagen har träffat åldermannen och boskapsherden som vädjar om fortsatt hjälp för att förhindra etniska milisgrupper att attackera fordon, döda passagerare samt stjäla getter och kor.
– Förändrade hjärtan är början till förändrade samhällen, säger kenyanska pingstledaren Joseph Nyongesa Muniàldo till Dagen.
VÄST-POKOT/TURKANA, KENYA. Det är igenbommat vid amerikanska biståndsmyndigheten USAID:s kontor i staden Lokichar. Pågående hjälpinsatser har hastigt stoppats sedan USA:s president Donald Trump beslutade att lägga ned myndigheten och kraftigt reducera biståndet till världens fattiga länder.
Men även svenska regeringen har beslutat att dra ner på biståndet. En omläggning hos myndigheten Sida har dessutom signalerat minskat stöd till de fattigaste via de kristna hjälporganisationerna.
När Dagen reser i nordvästra Kenya, intill gränsen mot Uganda, Sydsudan och Etiopien, möter vi konkreta följder av de svenska neddragningarna redan nu. Ett tjugotal Turkana-män har samlats under ett träd tidigt på morgonen ute i de sandiga snåren där de bor i tält. De är nomader som flyttar runt och försörjer sig genom att valla getter och kor.
Banditer dödar på vägarna
Bakom kullarna i omgivningen har det nattetid lurat banditgäng från grannregionen väst-Pokot. De har kommit med vapen för att stjäla boskap – och Turkana-herdar har samtidigt dödats.
– Det är hunger och torka som gör att vi har konflikt med pokotterna. Kyrkan har lärt oss att vi kan arbeta tillsammans. Men nu har vi hört att fredsprojektet ska stoppas redan till hösten, något som vi är oroliga för, säger Naperit Locheito ”Lonyangamulele”, inflytelserik ålderman i 60-årsåldern och tidigare klanledare.
Han fortsätter:
– Det är dåligt med banditer. De dödar människor på vägarna. De tar våra djur.
Oron kommer av att de statliga Sida-anslagen från Sverige till fredsprojektet i Kenya har dragits ner med drygt 40 procent sedan årsskiftet. Man har också fått besked om att avtalet som reglerar fredsarbetet sägs upp i september. Pengarna förmedlas via svenska pingströrelsens biståndsorganisation PMU.
Det här innebär en risk för att insatserna kommer att stoppas ett år tidigare än beräknat. Just nu råder osäkerhet, och uteblivna besked från Sida, om det därefter kan bli fortsatta statliga anslag via kyrkorna, eller inte, och i så fall på vilken nivå.
Nomader och jordbrukare
På traditionellt turkanavis är Naperit Locheito ”Lonyangamulele” klädd i färggrant höftskynke och bär hatt i gult, rött och svart med en liten fjäder som sticker upp där bak. Innan morgonen har gått för långt är det dags för de yngre att ge sig ut med getterna som vilar innanför snåren, i jakt på föda.
Konflikten med starka etniska inslag har pågått i ett par decennier. Om Turkana-herdarna flyttar runt med sina kor och getter i varma och torra trakter, och har rötter i grannländerna, så är invånarna i väst-Pokot mer bofasta och har bördigare mark för jordbruk högre upp i terrängen.
Exakt hur många som har dödats av banditgäng, från båda folkstammarna – och i båda grupperna, är svårt att säga. Men det kan handla om 800–900 personer som har fått sätta livet till under åren. Vissa perioder har det handlat om ett 60-tal döda om året.
Mannen och sonen dödades
En Turkana-kvinna som har drabbats av attackerna möter Dagen i en hydda intill den stora landsvägen i området. Hon har det långa namnet Naikiridi Mangolepus Napei Elisabeth och berättar om när en grupp ”pokotkrigare” kom och förde bort familjens djurbesättning, och om hur hennes man och deras 20-årige son samtidigt dödades. Det har gått sju år sedan dess.
Hon värjer sig från att gå in på detaljer om hur det gick till. Men självklart var räden ett oerhört hårt slag in i hennes liv. I dag lever hon med en annan vuxen son som bor hemma. Hon har skaffat sig några djur igen, om än långt ifrån lika många som tidigare.
”Smärtsamt att förlora barn”
Numera möter Naikiridi Mangolepus Napei Elisabeth regelbundet en grupp andra Turkana-kvinnor för att samtala. Syftet är att hjälpa varandra kring det faktum att en del av deras söner ger sig i väg för att stjäla och riskerar att bli dödade. Kvinnogruppen ingår i det fredsprojekt som den kenyanska pingströrelsen driver i området.
– Det är väldigt smärtsamt att förlora sitt barn. Ofta ger sig de unga männen iväg utan att vi vet något. Nu försöker vi uppmuntra varandra att prata med våra pojkar och få dem att skaffa sig en utbildning så de slipper att stjäla.
– Med tiden har vi fått alltmer respekt av männen, säger hon till Dagen.
Bananer och papayaträd
Några mil därifrån, när vi har passerat den militärt bevakade provinsgränsen mot väst-Pokot, har det formats en kvinnogrupp bland folket som finns på andra sidan i konflikten. Det är 38 pokot-kvinnor som – även den med kenyanska pingströrelsens hjälp och med svenskt stöd från Sida och PMU – har gjort i ordning fem hektar åkermark ute i djungelområdet.
Aporna hoppar i träden på vägen dit, och kvinnorna gör sitt bästa för att hålla dem borta från själva odlingarna.
En av kvinnorna visar de cirka 100 nyplanterade bananträden, och låter Dagens utsända smaka på frukten från en av de tunga klasarna. Här finns också papayaträd, majsplantor och grönsaksodling.
Kollektivets ledare, Dimmah Chreop Kitale, har tidigare fått resa till Rwanda för att lära sig nya odlingsmetoder, vilket gjort att effektiviteten är högre än vanligt med flera skördar om året i det varma och torra klimatet.
Kvinnor påverkar männen
Med hjälp av solceller hämtar kvinnorna upp vatten till åkermarken från floden intill.
– Det är hårt dagligt arbete som ligger bakom. På det här sättet kan vi försörja oss. Våra män behöver inte delta i olika räder längre. Vi kan köpa mat och skicka våra barn till skolan, berättar hon.
Kvinnorna kallar sig ”Nadaluk women peace group”. När de möts pratar de inte bara om jordbruk, utan också om fredsfrågor och om hur konflikten med Turkana-folket ska kunna upphöra.
Dimmah Chreop Kitale är tacksam till kyrkan för de möjligheter som har skapats. Sedan de startade kollektivet och började tänka på fred har dödandet och boskapsstölderna upphört i deras närhet, säger hon.
Frukten och grödorna från åkermarken säljer kvinnorna på marknaderna i väst-Pokot, men de åker också över regiongränsen till Turkana för att där erbjuda det de har odlat. På det sättet hjälper de till med matförsörjningen, och bygger relationer med kvinnor i grannprovinsen som också vill ha fred.
Uppdrag som fredsmäklare
Free Pentecostal Fellowship in Kenya (FPFK) är en pingströrelse med snart 500 000 medlemmar runt omkring i landet. Rörelsen är inriktad på att nå nya människor med det kristna budskapet och på att etablera nya församlingar, förklarar nationella biskopen Joseph Nyongesa Muniàldo för Dagen. Men det handlar också om att bygga fred i landet.
– Vi har fått uppdraget att vara fredsmäklare, säger han.
Pingstbiskopen citerar Jesusorden från bergspredikan: ”Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner” (Matt 5:9). Han visar skyltarna för fredsprojektet som kyrkan är involverat i. ”Peace from heart to hut”, står det att läsa. Ungefär: ”Fred från hjärta till hydda”.
– Förändrade hjärtan är början till förändrade samhällen. När trasiga hjärtan helas så händer det i förlängningen något runt omkring, säger pingstledaren.
Han uppger att kenyanerna har stort förtroende för kyrkorna på fredsområdet, och menar att det hänger ihop med att kyrkan just erbjuder hjälp inifrån och ut.
Illegala vapen
Långt norrut i Turkana-provinsen är Boniface Lokuruka Rimati regional biskop inom FPFK, och tillika lokal pastor i staden Lodwar. Han är också ordförande i regeringens fredskommitté i Turkana, som ansvarar för säkerhetsfrågorna. I den uppgiften samarbetar biskop Rimati med grupper av kvinnor, ungdomar och religiösa ledare som kyrkan samlar till fredsarbete och traumabearbetning.
– Mer än 600 illegala vapen finns i händerna på civila här i området, säger han.
– I Turkana har vi djuren – boskapen – men inte vattnet och gräset. Det är på grund av detta vi slåss.
Pingstpastorn är involverad i att konkret förhandla och medla mellan de olika grupperna. Och får ibland också resa över gränsen till Uganda och Sydsudan, där samma folkgrupp finns, för att förmedla fredsbudskapet.
Vad tror du är orsaken till att du som pastor har blivit vald till ordförande i fredskommittén i området?
– Därför att arbetet med försoning har med Gud att göra, svarar Boniface Lokuruka Rimati.
Sms-system hindrar våld
En annan konkret insats som den kenyanska pingströrelsen har gjort i fredsarbetet är att man har tagit fram ett sms-system via mobiltelefoni. Genom det kan utvalda personer anonymt rapportera in när de uppfattar att nya stölder eller våld är på gång att utvecklas i området.
Meddelandena går både till kyrkans representanter i arbetet och till polisen och myndigheterna som på det sättet kan agera tillsammans, och snabbt vidta förebyggande åtgärder och förhindra nya boskapsstölder och vapenattacker.
Tack vare anonymiteten vågar de utvalda personerna rapportera vad de ser och hör, utan att behöva vara rädda för sina egna liv eller familjens säkerhet. Man kallar det för ett ”Early warning system”.
På de här sättet kan också sexuellt våld mot kvinnor och barnmisshandel med mera motverkas.
Oro för fredsprojekt
På svenska PMU:s Stockholmskontor bekräftar programchefen Andreas Henriksson att de har varslat den kenyanska pingströrelsen om att avtalet som reglerar fredsprojektet sägs upp från september. Så han förstår om det finns oro.
Tidigare har det kommit signaler om rejäla nedskärningar av Sida-medlen till den här typen av civilsamhällessatsningar (se faktaruta). Men PMU vet i dagsläget inte om de får ett fortsatt statligt stöd, eller inte, och i så fall på vilken nivå.
– Den otroligt osäkra situationen skapar mycket oro i alla led. Det är bara några månader kvar, och vi vet ännu inte vad som händer, säger Andreas Henriksson.
”Tänker inte överge Kenya”
PMU har fram till förra året fått 44 miljoner kronor om året till civilsamhällesbistånd gällande ett tjugotal insatser med lokala partners i 20 olika länder i världen, däribland det aktuella fredsarbetet i Kenya.
– PMU står inte och faller med Sida-beslutet, utan vi har också andra resurser. Och vi tänker inte överge vår partner i Kenya. Men det klart att det blir på en annan skala, om vi potentiellt skulle tappa större delen av vår finansiering från Sida framöver. Då måste vi, och vår partner, prioritera bland våra insatser, säger Andreas Henriksson.
– Fredsarbetet i nordvästra Kenya bygger på kyrkans stora förtroende och närvaro, och på pastorer, men även på kunskap och relationer hos de pastorer, ledare och volontärer som finns där. Vi behöver ha besked ganska snart om vi ska kunna sätta i gång en fortsättning i oktober och inte förlora nyckelkompetens som finns i människorna där.
Andreas Henriksson uppger att han samtidigt är glad över att Sidas tjänstemän så sent som i februari besökte den aktuella fredsinsatsen i Turkana och väst-Pokot. Detta för att på plats bilda sig en uppfattning om arbetet.
Landsvägsattack
När det gäller den etniska konfliktens utveckling finns det också politiska och ekonomiska drivkrafter inblandade. Vapen smugglas dessutom ständigt in från både Uganda och Sydsudan och kan eskalera våldstendenserna.
År 2023 utfördes en av de värsta landsvägsattackerna i Turkana där beväpnade milisgrupper låg i bakhåll, och med även poliser inblandade som offer. Mellan fem och tio personer dödades.
Detta var ett crescendo i konflikten som gjorde att 200 soldater ur den federala regeringsstyrkan KDF sattes in i området för att komplettera den regionala polisen och säkerhetstjänsten.
Det innebar också att KDF hade med sig drönare som nu kan skickas upp för att förhindra boskapsstölder med mera.
Det infördes vidare ett förbud att passera gränsen mellan de två regionerna från kl. 18 på kvällen till kl. 06 på morgonen för att få bort nattliga räder.
De senaste två åren har situationen lugnat ner sig.
Stormöte utan kyrkan
Kenyanska regeringens provinschef i området, Sarah Akoru Lochdodo, är glad för alla de åtgärder som har vidtagits. Inte minst för kyrkans fredsarbete i området. Hon berömmer både sms-systemet och olika fredsgrupper med kvinnor, unga samt traditionella och religiösa ledare som med den kenyanska pingströrelsens hjälp har mötts till samtal under flera års tid.
– Kyrkan har inte minst bidragit till att vi har fått vad vi kallar ”reformed warriors” eller ”reformed killers” [ungefär omvända krigare eller omvända mördare]. De har förändrat sina liv och kan föra något nytt till bordet, säger Sarah Akoru Lochdodo.
De dagar som Dagen är på besök i april är det dags för ett möte där de två etniska gruppernas företrädare för första gången ska träffas på egen hand, utan kyrkliga representanter närvarande. Mötet hålls mitt i det känsliga gränsområdet mellan Turkana och väst-Pokot.
De samlas för att prata om var korna och getterna ska få vandra och äta, hur grödor ska kunna fördelas, vapentillgången minskas och försoning komma till stånd.
Vädjar till Sverige
Kyrkans representanter håller sig medvetet borta.
Och många talar om mötet efteråt. Det var 600 personer som träffades till samtal. 300 från Turkana och 300 från väst-Pokot. Både äldre och yngre, män och kvinnor.
Åldermannen och Turkana-herden Naperit Locheito ”Lonyangamulele” är glad för utvecklingen, men samtidigt orolig för att fredsprojektet ska avslutas i september och att dödandet ska starta igen. Han tar spontant upp oron och riktar sig till Sverige.
– Vi har tagit steg framåt Men det här kommer verkligen att påverka oss. Vi önskar att projektet ska fortsätta. Vi ber er: Hjälp oss att få fred!
---
Fakta: Svenska biståndet till civilsamhället via kyrkorna
- Den svenska regeringen har aviserat generella neddragningar av biståndet till världens fattigaste länder på tre miljarder kronor årligen, ner till 53 miljarder.
- Ungefär samtidigt signalerade biståndsmyndigheten Sida hösten 2024 nya kriterier och ett maxtak för civilsamhällesbistånd via kristna trosbaserade organisationer. Detta skulle innebära 90-procentiga nedskärningar för PMU i den här delen, och även drabba flera andra kristna biståndsgivare hårt.
- Som Dagen tidigare har rapporterat har Sida senare backat från maxtaket – och låter de kristna organisationerna söka fritt, men samtidigt i konkurrens med en betydligt större grupp biståndsaktörer än tidigare.
- Ännu finns alltså inga slutliga besked om nivåerna, vilket oroar de kyrkliga biståndsorganisationerna och hotar flera projekt ute i världen.
---
