När församlingstukten hade sin storhetstid i svensk frikyrklighet var den inte ett fenomen på marginalen. Från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet uteslöt det dåvarande Svenska baptistsamfundet en stor del av sina medlemmar.
Var du medlem i en svensk frikyrkoförsamling under andra halvan av 1800-talet eller början av 1900-talet kunde det hända att du blev föremål för församlingstukt med hänvisning till en rad olika saker: för att ditt företag hade gått i konkurs, för att du hade haft en föräktenskaplig förbindelse eller för att du hade satt din fot på krogen (även om det bara var för att be om ett glas vatten).
Av de cirka 185 000 personer som döptes i svenska baptistförsamlingar från Baptistsamfundets bildande på 1850-talet till mitten av 1930-talet, då Örebromissionen bröt sig ur Baptistsamfundet, uteslöts cirka 80 000 personer – det vill säga mer än 40 procent av medlemmarna. En fjärdedel av de uteslutna, cirka 20 000, återupptogs dock senare som medlemmar.
Och pingströrelsens flaggskepp, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, uteslöt närmare 300 av sina första tusen medlemmar.
[ Församling i Göteborg nekar medlemmar frivilligt utträde ]
Detta berättar Owe Kennerberg, tidigare rektor vid Enskilda högskolan Stockholm och författare till doktorsavhandlingen Innanför eller utanför: en studie av församlingstukten i nio svenska frikyrkoförsamlingar (Libris, 1996).
– När frikyrkoförsamlingarna växte fram i Sverige utmärktes de av en tät gemenskap. Den ena sidan av detta var en påtaglig omsorg i församlingarna. Om någon saknades gick man och besökte vederbörande, och så märkte man kanske att han var så fattig att han skämdes för att komma till församlingen. Och då kunde man samla ihop till hatt och rock eller vad det nu var som han behövde, säger Owe Kennerberg.
”Vi människor är ju också svaga för att visa makt”
Den andra sidan av den täta gemenskapen var att omsorgen kunde slå över i kontroll och oro för att församlingens anseende skulle skadas om medlemmarna inte höll sig inom de gällande normerna för rätt och fel, säger Owe Kennerberg. Han talar om ”övergrepp” och ”hiskeliga historier”; ena dagen hade man en självklar plats i gemenskapen, andra dagen kunde man stå i kylan, avkapad från sitt sociala sammanhang.
– I all mänsklig gemenskap måste man ha riktlinjer, regler och gränser för vad man får göra. Men vi människor är ju också svaga för att visa makt och trycka till den som är svag, säger Owe Kennerberg.
Successivt under 1900-talet började församlingstukten praktiseras allt mer återhållsamt i frikyrkorna. Exempelvis menade den framstående baptistledaren Carl Erik Benander 1920 att man i vissa fall hade varit strängare än vad Nya testamentet uppmanade till.
Det skulle dröja ytterligare några decennier innan församlingstukten mer eller mindre helt försvann ur den svenska frikyrkligheten. I missionsförsamlingarna skedde det under 1940-talet, i baptistförsamlingarna under 1950-talet och i pingstförsamlingarna under 1960-talet.
Ytterligare några decennier senare har församlingstukten alltså gjort något av en renässans i Sverige. Det har den gjort i en relativt nystartad församling med ett fyrtiotal medlemmar: Göteborgs 8:e baptistförsamling.
[ Mejlen visar: Församling i Göteborg nekar medlemmar frivilligt utträde ]
