KARLSKRONA. Det är tidig morgon och dimman ligger som ett täcke över örlogsstaden Karlskrona. Inne i Amiralitetskyrkan hörs ett stillsamt sorl. I bänkraderna sitter officerare, soldater, sjömän och deras anhöriga.
Kyrkklockorna ringer och marinens musikkår, som är en av det svenska försvarets tre professionella militärmusikkårer, stämmer upp i tredje sjöstridsflottiljens marsch.
Vi har samlats till korum, ett latinskt ord som betyder militärgudstjänst och som har en lång tradition inom det svenska försvaret. Om tre timmar ska HMS Ulvön kasta loss från örlogskajen på Marinbasen i närheten.
Under den timslånga gudstjänsten betonar marinchefen Johan Norlén, flottiljchefen Bernt Andersson och fartygschefen Mathias Hagberg allvaret. Rysslands krig mot Ukraina medför att Europa upprustar och sluter sig samman i försvar av sitt territorium.
Första gången under Natobefäl
För första gången sedan Sverige blev medlem i Nato för ett år sedan ska ett fartyg från den svenska flottan kasta loss och under två månader delta i en insats på Östersjön under Natobefäl. Johan Norlén beskriver händelsen som historisk.
– Det bästa sättet att se till att det inte blir krig är att vi i Sverige visar vår militära förmåga och bidrar till att stärka Nato som helhet. Vi är medlemmar i Nato, men vi måste också kunna försvara vår del av Östersjöområdet, förklarar han.
Marinchefen talar om avskräckning som bästa försvar och påminner i skarpa ordalag om flera incidenter i form av kabelbrott som upptäckts på bland annat teleledningar på Östersjöns botten, och slår fast att dessa orsakats av ”dåligt sjömanskap”.
Prästen Daniel Breimert väjer inte heller i sitt tal för allvaret, och risken att HMS Ulvön i värsta fall aldrig återvänder till Karlskrona efter fullgjort uppdrag i ett område som Ryssland strävar efter att ta kontroll över.
– Helt ofarligt är inte ert uppdrag, säger han och sätter ord på det som väntar besättningen: hög arbetsmoral och gott kamratskap men också trötthet, hemlängtan – och kanske även brottningskamp med existentiella frågor.
Daniel Breimert liknar den trettio personer starka besättningens uppdrag vid att följa en kallelse som går ut på att vara del i något mycket större – det vill säga att utföra ett uppdrag som har ett högre syfte.
I gudstjänstens sista del sjunger vi Marinens psalm, musikkåren spelar Natos hymn, och alla stämmer högtidligt in i den svenska nationalsången. Daniel Breimert ber en bön om Guds beskydd för HMS Ulvön och dess besättning. Han passar också på att överlämna en fartygsbibel med röda pärmar som ska med på färden.
På militärt område
När flottans defileringsmarsch tonat ut beger vi oss till Marinbasen. Vi befinner oss inom militärt område. Dimman ligger fortfarande tät, luften är frisk – och där längs med kajen tronar hon, förtöjd och redo att om någon timme stäva ut på sitt uppdrag.
HMS Ulvön mäter 47,5 meter på längden och är 9,6 meter bred. På sidan finns Natos blå flagga som består av ett marinblått fält med ett vitt kompassrosemblem. Från detta strålar fyra vita streck i de fyra väderstrecken.
I närheten inträffade en av de mest dramatiska händelserna i vår moderna historia. Den 28 oktober 1981 gick en sovjetisk ubåt – känd som U 137 – på grund vid Gåsefjärden i skärgården utanför Karlskrona. Med kärnvapen ombord.
Det blev en storpolitisk kris i en tid när det kalla kriget var som mest intensivt. Sovjetunionen var en halvtimme från att inleda stridshandlingar mot Sverige. Den minst sagt kritiska situationen löste sig genom avskräckning och diplomati.
Drygt en vecka efter grundstötningen lämnade den ryska ubåten svenskt territorialvatten och återvände österut för egen maskin. Tanken på vad som kunde hänt svindlar när vi står i örlogshamnen denna gråmulna dag i slutet av februari.
”Jag är villig att försvara mitt land”
Men tillbaka till nutid. Ombord på HMS Ulven är det trångt. Mediefolk, anhöriga och besättning samsas om utrymmet och i en sovhytt i fartygets inre står 20-årige Gustaf Bergman med sin flickvän Wilma Larsson Jönsson, 19 år. Gustaf har nyligen gjort värnplikten och ser detta som ett test på om han vill satsa på en yrkeskarriär inom försvaret.
– Min pappa har varit yrkesmilitär, så jag har med mig mycket hemifrån. Detta känns som ett once-in-a-lifetime-tillfälle, alltså en möjlighet som kanske inte kommer tillbaka. När jag fått chansen vill jag ta den, förklarar Gustaf för Dagen.
[ Han predikade för Natosoldaterna: Bibeln säger att vi ska be för våra fiender ]
Hur tänker du om risken för krig och att Sverige kan dras in krig?
– Att det är oroligt i världen gör mig fokuserad på att göra det jag kan för att hjälpa till inom det militära. Jag är villig att försvara mitt land, säger han utan minsta tvekan.
Gustaf Bergman verkar inte vara särskilt orolig för den fara som det trots allt innebär att delta i en militär operation i Östersjön. Kanske ger försvarsmaktens bedömning råg i ryggen, den som säger att risken för ett angrepp mot Sverige är låg för tillfället, även om många svenskar kan känna hur rädslan ligger på lur av dagliga nyhetsrapporter om krig och krigshot runt omkring i världen – också i Europa.
[ Ärkebiskopen firade mässa med svenska Natosoldater ]
Svenska kyrkan är en resurs inom Försvarsmakten. Det finns präster som kan hjälpa till i samtal om till exempel existentiella frågor. Vad tycker du om det?
– Det är viktigt att kyrkan finns som en resurs i försvaret. Jag tycker att det är en fin tradition att Svenska kyrkan hjälper till när det behövs. Men för egen del har jag inte haft några tankar på att ta kontakt med en präst.
På frågan om han själv tror på Gud svarar Gustaf Bergman att det är fifty-fifty. Han vet inte om Gud existerar:
– Jag är nog agnostiker, visst heter det så? säger han och kramar om sin flickvän en sista gång innan avfärd.
Ett viktigt uppdrag väntar i Östersjön. För Gustaf handlar det om att mäta ljudvågor på havets botten för att upptäcka minor som kan ligga gömda.
Tårarna rinner bland anhöriga
Det har blivit dags att lämna HMS Ulvön. Besättningen gör fartyget redo att kasta loss och ge sig ut på öppet vatten. De stora fendrarna tas upp och snart börjar fartyget sakta men säkert röra sig bort från örlogshamnen i Karlskrona.
På bryggan står föräldrar, släktingar och vänner uppradade för att vinka farväl. För några är det extra känslosamt och tårarna rinner nedför kinderna. Om två månader ska fartyget vara tillbaka efter uträttat uppdrag, om allt går enligt planerna.
Lugnet avbryts av ett plötsligt och intensivt dån som försvinner lika fort som det kom. Det visar sig vara två stridsflygplan av typen Jas 39 Gripen som flyger i luftrummet ovanför våra huvuden. Dimman gör att vi inte ser planen.
Wilma Larsson Jönsson har blicken fäst på fartyget, som snart försvinner utom synhåll in i den täta dimman. Det är kylslaget i luften, vinden blåser från havet inåt land och hon huttrar och ser en aning frusen ut.
Hur känns det att Gustaf är med ombord på HMS Ulvön?
– Han ska ju bara vara borta i två månader, men det känns ändå som en evighet, säger Wilma och ser trots allt ganska förhoppningsfull ut.
Varken Wilma eller vi vet vad som väntar, men besättningen har förberett sig väl, så förutsättningarna bör vara goda.
Kyrkan till Försvarsmaktens förfogande
Vi lämnar marinbasen och vänder tillbaka till Amiralitetskyrkan. I en gul byggnad bredvid kyrkan på församlingsexpeditionen, väntar Daniel Breimert med ett vänligt leende och fast handslag.
Som militärpräst bär han uniform i samband med militär tjänstgöring, som i dag vid korumet. Men oftast ser han ut som vilken präst som helst med civil kavaj och frimärksskjorta.
Amiralitetsförsamlingen i Karlskrona, där han är anställd, är en av Svenska kyrkans fem icke-territoriella församlingar. Den fungerar både som en vanlig församling med allt vad det innebär, och samtidigt står den till Försvarsmaktens förfogande.
Efter tjugo år som präst inom Försvarsmakten, varav tio år som kyrkoherde, vilket i Amiralitetsförsamlingen kallas amiralitetspastor, och med en period som bataljonspräst i Afghanistan och Mali bakom sig, känner han sig hemma i båda rollerna.
[ Steven Crosson: Kyrkorna har en viktig plats i samhällets beredskap ]
I det förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa och i världen, med Rysslands invasion och krig mot Ukraina som den avgörande faktorn, är han övertygad om att Sverige gör rätt som ökar sin försvarsförmåga.
– Sverige har levt i fred i drygt 200 år och det präglar oss. Tidigare hade vi svenskar en vag uppfattning om att det kan bli krig. Men nu inser nog alla att vi inte längre lever i den eviga freden, konstaterar han.
Mitt i den pågående omställningen från nedrustning och neutralitet till upprustning och medlemskap i Nato, ökar behovet inom Försvarsmakten att bearbeta de existentiella frågorna. Och i det sammanhanget är Svenska kyrkan en nyckelspelare:
– Det är tydligt att allt fler inom Försvarsmakten vill ha samtal om existentiella frågor. Vi märker detta framför allt i mötet med unga människor som värnpliktiga och kadetter, men vi observerar det behovet också bland äldre anställda inom marinen, berättar han.
Vilka frågor finns ett behov av att samtala om inom Försvarsmakten?
– I krig vet vi med säkerhet att soldater dör. Är jag beredd att dö för mitt land? Kan jag döda en annan människa? Och kommer Gud att förakta mig om jag tar en annan människas liv? Den typen av frågor handlar det till stor del om.
Några siffror på att behoven av själavårdssamtal ökar inom den svenska Försvarsmakten känner han inte till. Men Daniel Breimert säger att han får liknande signaler från andra präster i runt om i landet, och han ser det som naturligt.
– Ju skakigare och mer osäker omvärlden är, desto större blir behovet av att samtala om de eviga frågorna som Gud och livets mening. Kyrkan har alltid en viktig roll i samhället. Både i tider av djupaste fred och i perioder av fullskaligt krig, menar han.
Vardagsrum för värnpliktiga
Vid sidan om Svenska kyrkan är soldathemmen en resurs som också gör en viktig insats. Annelie Svensson är verksamhetsledare på soldathemmet i Karlskrona. Hon möter många värnpliktiga.
– Vi fungerar som ett slags ”vardagsrum” för värnpliktiga. Till oss kan de komma för att koppla av när de är lediga, och soldathemmen är träffpunkter där värnpliktiga, soldater, veteraner och anhöriga möts, förklarar hon när vi ses utanför Amiralitetskyrkan.
Soldathemmen har en lång historia i Sverige och började sin verksamhet redan 1876. Under nedrustningen vid millennieskiftet lades många soldathem ned i Sverige. Men de senaste åren har antalet soldathem ökat.
– De senaste tio åren har vi gått från 13 soldathem till 25. I takt med att nya regementen öppnat har behovet ökat bland dem som gör lumpen att ha någonstans att gå på fritiden, säger Andreas Philipsson, generalsekreterare för Svenska soldathemsförbundet.
För Daniel Breimert är den kommande månaden speciell. I slutet av april håller han sin avskedspredikan i Amiralitetskyrkan i Karlskrona och i juni tillträder han som kyrkoherde i Saltsjöbadens församling utanför Stockholm.
– Jag ska arbeta i en församling inom Svenska kyrkan som inte specifikt samarbetar med Försvarsmakten. Så detta kan vara min sista dag i blåkläder, säger han med ett visst vemod i rösten.
Har du tröttnat på att arbeta inom Försvarsmakten?
– Nej, verkligen inte. Men det är rätt tid för mig att lämna över till någon annan. Jag kommer att sakna alla fina människor på marinbasen, ubåtsflottiljen och sjöstridsskolan som jag lärt känna under dessa tio år.
– Jag är klar med det beväpnade försvaret men i min nya roll som vanlig civil kyrkoherde blir jag ju en viktig del av civilförsvaret. Det är viktigt att komma ihåg: försvaret av det vi håller kärt görs inte bara av dem med vapen i hand.
– Det är varje medborgares plikt att veta vem man är och vad man gör när kriget kommer. I grunden är det väl ett sätt att älska sin nästa som sig själv. Antingen genom att skydda eller genom att hjälpa.
[ Fältprästernas uppgift: att bygga moralisk och andlig motståndskraft ]