Syrisk-ortodoxa, pingstvänner, svenskkyrkliga och katoliker möts regelbundet till samtal – och gör utspel ihop. Över 120 församlingar är anslutna till mer än ett frikyrkosamfund.
Men kriget i Ukraina, bibelsynen och den historiske Jesus orsakar skav ibland. Liksom det är en utmaning att få med nya karismatiska invandrarkyrkor i ekumeniken.
Dagen reste till Nyköping för att se hur kyrkorna samarbetar lokalt under det som kallas ”Ekumeniska året”.
NYKÖPING. De tonåriga konfirmanderna i församlingshemmet intill Allhelgonakyrkan har inte koll på vad ekumenik betyder, säger de när Dagen är på besök. Men när kyrkorna i staden för en tid sedan ordnade en gemensam ungdomsgudstjänst samlades upp emot 150 ungdomar.
De kom från Svenska kyrkan, frikyrkorna, den katolska församlingen samt syrisk-ortodoxa kyrkan i Nyköping och möttes i samma kyrkorum, en bit in i januari.
– Vi fick personlig bön i gudstjänsten, och det är typ det bästa jag varit med om, säger Julia Axelsson, 16 år, som brukar gå till Svenska kyrkan.
– Vi fick viska vad vi ville be om i örat på en ledare eller diakon, och de viskade tillbaka och bad Gud om hjälp. Det var jättefint. Jag var liksom rörd.
Nya relationer i andra kyrkor
Ska man tro Julia Axelsson och ett par till av de ungdomar som var med och planerade gudstjänsten gav det mersmak, och skapade nya relationer med jämnåriga i andra kyrkor. En del av de närvarande kände till varandra sedan tidigare, andra inte.
Charbel Kasabateeon, 17 år och gymnasiestuderande, deltog i gudstjänsten ihop med åtta-tio vänner från den syrisk-ortodoxa kyrkan S:t Matteus i Nyköping. Gruppen läste och sjöng bönen Vår Fader för de övriga ungdomarna.
– Vi fick mycket uppmärksamhet av de andra efteråt för att vi bad på Jesus-språket, arameiska, berättar han.
Den aktuella fredagskvällsgudstjänsten firades i Hjortensbergskyrkan, som i sig själv är en ekumenisk frikyrkoförsamling, ansluten till både Equmeniakyrkan och Pingst. Tilda Edman, 19 år, är med i församlingen och agerade mötesledare. Hon bekräftar det häftiga med bönen på arameiska – det stack ut, säger hon.
– Det var också häftigt att få se att vi är så många i vår lilla stad som tror på samma sak. Och att vi delar tro och hopp tillsammans. Att skapa relationer till varandra känns väldigt viktigt.
Frågor om uttryckssätt i predikan
Men även om det mesta var fint, så kan olikheter mellan kyrkorna också skapa frågetecken ibland. Ungdomsdiakonen Karin Eckerdal i Svenska kyrkan uppger att några av ungdomarna från hennes sammanhang reagerade över uttryckssätt i den mer frikyrkliga predikan, vilket ledde till samtal mellan ledarna efteråt. Det gav också en möjlighet att guida ungdomarna lite och lära dem om de olikheter som finns, säger hon.
– Många av ungdomarna verkar känna sig hemma i flera olika kristna sammanhang, fortsätter Karin Eckerdal. Någon är uppvuxen i syrisk-ortodoxa kyrkan, men går nu till Filadelfia. En annan är katolik, men har varit engagerad i EFS. Konfirmerade i Svenska kyrkan går till frikyrkornas ungdomskvällar. Så är det med ungdomar. Det handlar mycket om den lokala kontexten, var man finner sin tillhörighet.
I konfirmationsgruppen som Dagen möter i församlingshemmet i Svenska kyrkan är det ett par av killarna som deltog i kyrkornas gemensamma ungdomsgudstjänst. Dagen möter dem några veckor efteråt, och den här torsdagskvällen träffas gruppen för att fortsätta sina samtal om tron och för att fira ungdomsmässa.
Men de möts också för att delta i en freds- och försoningsmanifestation som kyrkorna i Nyköping arrangerar gemensamt, tillsammans med FN-föreningen och Röda korset.
***
Nyköping ger en lokal inblick i kristenheten. På det övergripande nationella området beskrivs ekumeniken i Sverige ofta som unik. Här samlas fyra kyrkofamiljer – lutheraner, frikyrkliga, katoliker samt ortodoxa/österländska kyrkor – till en gemensam mötesplats under paraplyet Sveriges kristna råd. Totalt handlar det om 27 olika trossamfund, och dessutom tre observatörer, som framträder som ”kyrkorna tillsammans”, utan att man för den skull är överens i alla frågor.
Ett ekumeniskt råd med samma samfundsbredd är svårt att hitta i andra länder.
I Alvik i Stockholm har Sveriges kristna råd, SKR, kontor i det som sedan snart 15 år tillbaka kallas Ekumeniska centret. Här bor man ihop med de nationella samfundskontoren för Equmeniakyrkan och Pingst – fria församlingar i samverkan. Dessutom har ytterligare ett tiotal kristna organisationer från olika håll i kristenheten sina lokaler här. Totalt handlar det om cirka 200 personer i centret.
Dubbelanslutna församlingar
Att flera frikyrkosamfund har gått ihop och bildat Evangeliska frikyrkan (EFK) respektive Equmeniakyrkan är också ovanligt på andra håll i världen. I båda fallen är det tre olika frikyrkosamfund som har slagits ihop.
Den svenska ekumeniken präglas vidare av att det finns ett 100-tal lokala kristna samarbetsråd i städer och samhällen runt omkring i landet. Här möts präster och pastorer från de olika samfunden på orten regelbundet, och församlingarna tar ofta olika gemensamma initiativ.
I frikyrkligheten är sex procent av församlingarna dubbelanslutna till mer än ett frikyrkosamfund, precis som Hjortensbergskyrkan i Nyköping. 2021 rapporterades 123 församlingar dubbelanslutna. Majoriteten av de fleranslutna är mindre frikyrkor på landsbygden.
Andra exempel på samarbete mellan olika samfund – och en ekumenisk profil – är tidningen Dagen och den teologiska pastorsutbildningen ALT i Örebro. Bakom ALT står Evangeliska frikyrkan, Pingst FFS och Svenska alliansmissionen.
[ Emma Audas: Säg ifrån om någon använder samfundsnamn som skällsord ]
***
Munken, dominikanerbrodern och studentkaplanen Pierre André Mauduit i Lund flyttade till Sverige från Frankrike 2016. Nu är han också ordförande i Katolska ekumeniska nämnden, och Katolska kyrkans representant i Sveriges kristna råd.
– Ekumeniken i Sverige har en väldigt god stämning, säger han. Ett exempel är Katolska kyrkans bilaterala dialog med pingstvännerna som vi har haft i över 20 år här i Sverige. Det är helt unikt i Europa.
Katoliker stod utanför i början
Pierre André Mauduit berättar att Katolska kyrkan inte ville delta när svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom 1925 inbjöd världens kyrkor till det så kallade Stockholmsmötet, som blev något av starten för den moderna ekumeniken, och som är bakgrunden till att kyrkorna tillsammans nu har utropat Ekumeniska året 2025.
– Men nu 100 år senare får vi vara med som arrangör i det ekumeniska året, säger han med tillfredsställelse i rösten.
Pierre André Mauduit flyttade till Lund i samband med påve Franciskus besök i staden 2016, vid firande av 500-årsjubileet av reformationen i Europa. Sedan dess har man haft som vana att träffas till månatliga gemensamma böner mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan i staden.
– Som studentpräster i Lund har vi ett jättefint samarbete mellan pingstvänner, Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Svenska kyrkan och andra.
Ukrainakriget en ekumenisk utmaning
Om han ska peka på utmaningar för ekumeniken både internationellt och i Sverige så nämner Pierre André Mauduit Rysslands krig mot Ukraina. Rysk-ortodoxa kyrkan och patriarken i Moskva har ställt sig på president Putins sida i kriget – något som har splittrat ortodoxa kyrkan i regionen, och skapat spänningar till katolikerna som bland annat finns i västra Ukraina.
Till Sveriges kristna råd har det framförts starka påtryckningar att kasta ut rysk-ortodoxa kyrkan från det ekumeniska samarbetet på grund av kriget. Men så har det inte blivit.
– Vi har sagt att vi måste vara de som vågar prata med varandra, även med den vi kallar vår fiende. Det betyder inte att vi är överens eller bekräftar vad den andra gör, säger Pierre André Mauduit.
Också i Israel/Gaza-konflikten ser han starka spänningar mellan frikyrkliga och Svenska kyrkan, och mellan katoliker och ortodoxa.
[ Öyvind Tholvsen: Förstår vi hur unik den ekumeniska utvecklingen i Sverige är? ]
---
Fakta: Medlemskyrkor i Sveriges kristna råd
Frikyrkliga
Evangeliska frikyrkan, Equmeniakyrkan, Frälsningsarmén, Pingst – fria församlingar i samverkan, Svenska alliansmissionen och Vineyard Norden.
Katolska
Stockholms katolska stift
Lutherska
Estniska evangelisk-lutherska kyrkan, Lettlands evangelisk-lutherska kyrka, Svenska kyrkan med EFS och Ungerska protestantiska kyrkan.
Ortodoxa
Armeniska apostoliska kyrkan, Bulgarisk-ortodoxa kyrkan, Eritreansk-ortodoxa kyrkan, Etiopisk-ortodoxa kyrkan, Finska ortodoxa församlingen, Georgiska ortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan i Antiokia, Grekisk ortodoxa metropolitdömet Sverige och Skandinavien, Koptisk-ortodoxa kyrkan, Makedoniska ortodoxa kyrkan, Kristi förklarings ortodoxa kyrka i rysk tradition, Ryska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet), Serbisk-ortodoxa kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka och Österns gamla kyrka.
Observatörer
Adventistsamfundet, Trosrörelsen i Sverige och Kväkarna - vännernas samfund.
---
***
I Nyköping beskriver kyrkliga företrädare ett gott ekumeniskt klimat i det kristna samarbetsrådet. Vice ordförande Johan Lundgren, till vardags EFS-präst, berättar:
– Som präster och pastorer möts vi tre-fyra gånger per termin. Vid mötena beskriver vi vad som är på gång, och delar glädjeämnen och utmaningar. Vi ber för och med varandra.
En gemensam bönevecka mellan kyrkorna i staden brukar hållas i januari och en ekumenisk gudstjänst på annandag pingst. Även nationaldagsbönen sker ihop. Men som på många andra håll i landet lockar de ekumeniska samlingarna oftast färre deltagare än vad det totalt samlas när kyrkorna har sina egna gudstjänster.
Regelbundet inbjuds till ekumeniska så kallade Taizemässor på stiftsgården Stjärnholm utanför Nyköping – främst med deltagare från Svenska kyrkan och frikyrkorna. Här gör olika nattvardssyn det mer problematiskt för katoliker och ortodoxa att vara med.
[ ”Kyrkorna kan bidra med fred i en orolig tid” ]
Diakon avkragad efter troendedop
Visst kan det ibland uppstå fnurror på tråden som behöver hanteras, i de vanligtvis goda relationerna i Nyköping. Dagen berättade nyligen hur en diakon i Svenska kyrkan blev avkragad för att hon lät troendedöpa sig i Hjortensbergskyrkan förra året. Detta efter en längre sjukdomsperiod, där hon upplevde sig mirakulöst ha kommit tillbaka till livet.
Diakonen bröt därmed mot sina vigningslöften, ansåg domkapitlet, som hänvisade till att hon redan var barndöpt och att det bara finns ett dop.
Pelle Rosdahl, pastor och föreståndare i Hjortensbergskyrkan, förklarar att det inte kom som någon överraskning att frikyrkorna och Svenska kyrkan tycker olika i dopfrågan – det har man gjort sedan det första baptistdopet i Sverige 1848, säger han. Men för honom som frikyrkopastor är det naturligt att döpa den som vill bli döpt.
– På lokal nivå är relationerna mellan kyrkorna goda, med en god dialog. Det är förutsättningen. Men det klart att vi samtidigt har misslyckats med något i dialogen när saker hamnar i domkapitlet, säger han.
I olika kommentarsfält och artiklar har representanter för Svenska kyrkan reagerat starkt på det de beskriver som ett ”omdop” och menar att sådana inte är acceptabla.
“Tydligare gränser när kyrkorna närmar sig varandra”
Frikyrkopastor Rosdahl säger å sin sida att det är ”ekumenikens gåva i vår tid” att människor rör sig över samfunds- och kyrkogränserna. I dag har konfirmandarbetet inga vattentäta skott, och Svenska kyrkan döper även barn till föräldrar i den frikyrkliga traditionen ibland, påpekar han.
Han är inte ute efter att kyrkorna ska tycka lika i allt.
– Det kommer alltid finnas områden där vi tycker olika och har olika praktik.
– När vi lever på var sin kant så slipper vi irritationen. Men när vi rör oss aktivt mot varandra i ett ekumeniskt arbete så blir gränserna också tydligare, och det sker gränsdragningar. Det finns något vitalt i det också, säger Pelle Rosdahl.
[ Frida Park: Låt 2025 bli ett år av omvändelse från kärlekslöshet ]
***
Biskop Susanne Rappmann i Göteborg beskriver hur det puttrar av ekumenisk samverkan och relationsbyggande i de lokala sammanhangen när hon är ute och visiterar olika församlingar i stiftet på västkusten. Hon berättar om nattkafé för hemlösa i Halmstad, om socialt och diakonalt samarbete i Lysekil och om ekumeniska projekt i Uddevalla.
– Om det i historien har varit spänningar ute på öarna mellan frikyrkorna och Svenska kyrkan, så är det inte på det sättet i dag.
– Med de ortodoxa och katolska invandrarkyrkorna har vi i dag dessutom ett delvis annat ekumeniskt landskap än för 30 år sedan, säger Susanne Rappmann, och berättar hur hon precis har pratat med den grekisk-ortodoxe metropoliten i staden.
Biskopen lyfter också fram när Göteborg firade 400 år och det gjordes ett stort ekumeniskt initiativ – ”Hjärta Göteborg” – som handlade om att möta unga människor med psykisk och existentiell ohälsa, och där S:t Lukas-stiftelsen i dag bär detta vidare.
Vilka är de stora ekumeniska utmaningarna för framtiden?
– I storstäder som Göteborg handlar det inte minst om att famna mångfalden med nya kristna invandrarförsamlingar, som vi ibland inte vet vilka de är. Ofta handlar det om fria karismatiska grupper. Hur får vi in dem i ekumeniken? frågar sig biskop Susanne Rappmann.
– Och så hoppas jag att vi ska få in unga människor att brinna för ekumenik. Den ekumeniska rörelsen behöver föras vidare till nästa generation. Det hoppas jag att det här året ska hjälpa oss till.
[ Fredrik Wenell: Får pingstkarismatiker vara med i ekumeniken – och vill de? ]
***
Pingstpastorn Ulf Sundkvist i Umeå delar Göteborgsbiskopens syn om att relationerna mellan de olika kyrkorna är goda. Han berättar om det som brukar kallas institutionssjälavården – eller sjukhuskyrkan – där omkring hälften av alla sjukhuspastorer i dag kommer från pingströrelsen, utan att det ses som ett problem, uppger han.
Han sitter själv med i den dialoggrupp på nationell nivå som har fört samtal mellan pingströrelsen och Svenska kyrkan sedan 2010. En gång i halvåret möts man för att uppdatera varandra om vad som är på gång i respektive samfund, och för att prata om någon särskild fråga.
– Det har exempelvis kunnat handla om Israel, dopet, frälsningen, synden eller pandemin, berättar han.
Bibelsyn kan orsaka skav
Om det skaver någonstans i dag, i relation till Svenska kyrkan, så är Ulf Sundkvists beskrivning att gäller kring bibelsynen och ibland kring om den ”historiske Jesus” och ”trons Jesus” är samma person. Här kan äktenskapssynen bli en konkret fråga. Liksom om Jesus var född av en jungfru eller inte, eller om han verkligen gick på vattnet eller inte.
För pingströrelsen kan det ibland vara lättare att hitta samsyn med Katolska kyrkan på de här områdena, uppger han.
Men samtidigt betonar Ulf Sundkvist att man som präster och pastorer tackar Gud för varandra. Biskop emeritus Åke Bonnier i Skara hörde av sig och gratulerade honom med varma ord på födelsedagen nyligen eftersom de har lärt känna varandra i dialogsamtalen, berättar han.
– Vi ser Kristus i varandra, trots att vi har olika syn exempelvis i äktenskapsfrågan.
– Utmaningen framåt för kyrkan i allmänhet är att bevara tron på Jesus Kristus. Om vi lever nära evangeliets kärna kommer kyrkan att vara det hopp som världen behöver, säger Ulf Sundkvist.
[ Ärkebiskopen fick Nobels fredspris för sitt ekumeniska arbete ]
***
Det skymmer utanför S:t Nicolai kyrka i centrala Nyköping. Det är torsdagskväll och strax intill, framför rådhuset, åker några få vuxna och barn skridskor på den konstfrusna isbanan. Framför kyrkporten är handskrivna plakat och ljus uppställda av privatpersoner med tanke på skolskjutningen i Örebro. Budskapen därifrån får bli en del i den bredare manifestation för fred och försoning som kyrkorna i Nyköping anordnar gemensamt den här kvällen, ihop med Act Svenska kyrkan, Röda korset och FN-föreningen.
Ett 100-tal personer samlas när mörkret faller. En hel del av dem har tända ljus i händerna och facklor brinner runt omkring. Det finns 189 väpnade konflikter i världen, två miljarder människor som lever i konfliktområden och 120 miljoner människor på flykt, upplyser Frida Falk, präst och teolog från Act Svenska kyrkan när hon talar.
Ekumeniskt år lyfter fram ”Guds fred”
Arrangemanget utanför S:t Nicolai kyrka är i sin enkelhet en del av det Ekumeniska året, som 2025 uppmärksammas nationellt bland kyrkorna och har rubriken ”Tid för Guds fred”. Jan Eckerdal, teologisk direktor på Sveriges kristna råd, och också Nyköpingsbo, är en annan av talarna.
Han är också redaktör för en ny bok om det stora världsekumeniska mötet i Stockholm 1925, dit ärkebiskop Nathan Söderblom inbjöd. I spåren av första världskriget handlade det då om engagemang för liv och solidaritet och fred och rättvisa i världen, uppger Jan Eckerdal i samtal med Dagen.
Det som i kristenheten brukar kallas den Nicaeanska trosbekännelsen sattes på pränt vid det första ekumeniska kyrkomötet år 325, alltså 1 700 år tillbaka i tiden. Nathan Söderblom kallade själv Stockholmsmötet 1925 för ett ”etikens Nicaeamöte”, säger Jan Eckerdal.
– Det som hände i Stockholm handlade mycket om kyrkan för världens skull. Kristen tro kan inte bara var ord, utan behöver också vara tro i handling. Efter första världskriget, då det var så trasigt i världen, behövdes det särskilt.
Hopp i en trasig värld
Medan facklorna brinner spelas Ylva Eggehorns psalm ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken” på sopransaxofon ute på planen framför kyrkan. Konfirmandgruppen från Svenska kyrkan lyssnar och nynnar med ihop med de övriga som har samlats.
De påminns om masskjutningen i Örebro och om Rysslands krig mot Ukraina. I bakgrunden finns vidare konflikten mellan Israel och Palestina, rebellangrepp i DR Kongo och därtill många utrikespolitiska och försvarspolitiska utspel från president Trump i USA senaste tiden. De senare har skapat ny oro i Europa.
I mörkret utanför kyrkan förmedlas via ekumeniken den kristna trons hopp mitt i en värld som fortfarande är trasig.
