Äkta makarna Andreas och Pilar hade en stark barnlängtan när de gifte sig. Att göra IVF för att få det efterlängtade barnet var däremot inget alternativ på grund av etiska skäl, men detta hade den svenska sjukvården svårt att acceptera.
– Jag kunde inte rucka på min övertygelse, säger Pilar.
Stora snöflingor faller över det nybyggda radhusområdet i södra Stockholm dit flera unga barnfamiljer flyttat in på sistone.
Pilar, 38 och Andreas, 44, kom dit i april i fjol och blev därmed bland de första på plats.
– Vi valde att köpa huset redan innan vi visste om vi skulle få barn eller inte. Pilar har familj i Spanien som gärna hälsar på och jag har släkt i Österrike, så vi ville ha plats för gäster, förklarar Andreas.
Men när väl flyttlasset gick var det tillsammans med sonen Ludwig, i dag 15 månader gammal. Resan till att bli föräldrar har varit minst sagt krokig för paret.
Äktenskap före barn
Andreas och Pilar har sedan de gifte sig 2019 gått igenom mycket, men hela tiden hållit fast vid sin övertygelse: att livet börjar vid befruktningen. Därmed säger de nej till viss medicinsk hjälp, som IVF.
– Det är inte själva tekniken jag har problem med. IVF, som erbjuds på de flesta kliniker, är starkt beroende av valet av embryo. Kliniker förlitar sig på kvantitet; sannolikheten för att ett embryo inte kommer att utvecklas ordentligt är mycket högre än vid en spontan graviditet och man måste bestämma sig för vilka embryon man ger en chans till.
Pilar kommer från en stor familj i Spanien och har länge själv drömt om att ha många barn. Som 26-åring flyttade hon till Stockholm från Spanien – nyutbildad arkitekt och hungrig på jobb och karriär. Efter fyra år i Sverige träffade hon Andreas via nätet.
– Jag kommer från en katolsk familj och var fast besluten om att först gifta mig, sedan få barn – även om det inte är så vanligt längre, förklarar hon.
Andreas har ingen kristen bakgrund, men var helt inne på samma spår som Pilar.
– Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan och har växt upp med stor respekt för tron. Vi hade samsyn i väldigt mycket och det var mycket i våra värderingar som klickade – det var rätt häftigt.
– Vi började ganska tidigt ha tunga samtal om moraliska frågor, ställningstaganden och underliggande värderingar. Det var så bra att vi gjorde det, jag tror det lade grunden till mycket, hur vi ser på vårt förhållande, hur vi behandlar varandra, och andra viktiga frågor i livet, säger Andreas.
Inte för att “kyrkan säger så”
Pilar, som vuxit upp i en kristen kontext i Spanien, har under sin uppväxt fått många tillfällen att fundera över existentiella och etiska frågor. Hennes föräldrar är ”väldigt fromma”, berättar hon och går till kyrkan i stort sett dagligen. De är också noga med att hålla sig till katolska värderingar och rättesnören. Även om Pilar skriver under på mycket av Katolska kyrkans lära har det varit av stor vikt för henne att själv få fundera och landa i vad hon tycker.
– Det har varit viktigt för mig att det jag står för är grundat i mig själv, att jag inte bara tycker saker för att kyrkan säger det.
Ett sådant exempel rör livets uppkomst och på vilka vägar man blir förälder. För Pilar är det självklart att livet, och därmed människovärdet, uppstår i befruktningsögonblicket.
– Jag tycker att mänskligt liv bör respekteras från befruktningen, och inte bara för att kyrkan säger det. När jag funderar på det utifrån ett biologisk och filosofiskt perspektiv, kommer jag liksom inte runt det. Ibland känns det som att mycket i livet vore lättare om jag kunde det, men jag kan inte se intellektuellt hur det annars skulle fungera.
– Jag har gjort en lång resa för att landa i en egen övertygelse.
Pilar gestikulerar när hon pratar om det som engagerar henne. Hon vill vara tydlig med att hon respekterar de som tänker annorlunda, samtidigt som hon står stadigt i sin åsikt. Det är komplexa frågor som påverkar människors liv på djupet. Många i hennes omgivning har till exempel blivit föräldrar tack vare IVF och alla dessa barn är en välsignelse, understryker Pilar, men hos henne väckte denna teknik många etiska frågor.
Makarnas sätt att se på livets uppkomst skulle komma att få konkreta konsekvenser den dag de försökte bli föräldrar. Det gick nämligen inte alls som de hoppats. De hann inte vara gifta i mer än några månader innan sitt första missfall.
– Efter första missfallet fick vi höra att det var väldigt vanligt och att det inte var något som vi behövde fästa någon större vikt vid – det var bara att försöka igen, berättar Pilar.
Fick inga svar
Men efter ett andra missfall önskade paret att de skulle få genomgå en fertilitetsutredning. Var det något fel som gjorde att det befruktade ägget inte stannade kvar för att fortsätta utvecklas? Hoppet om att någon gång bli föräldrar levde, men det var en otroligt tuff tid, minns paret. Tiden gick utan att de blev gravida igen.
– Visst fick jag en läkarundersökning, men jag fick inget svar på vad som var fel. De sa bara att allt såg bra ut.
Även Andreas fick göra en undersökning. Där kunde man se att kvaliteten på spermierna var något sämre än normalt och han skickades vidare till andrologiska enheten på Karolinska sjukhuset för ett expertutlåtande.
Han blev nedslagen av svaret han fick.
– Jag fick höra att jag aldrig skulle kunna bli pappa om vi inte gjorde IVF. Det fanns enligt dem inget annat sätt. När jag frågade om andra råd rekommenderades jag att inte basta eller cykla så ofta.
– Men vi hade ju blivit gravida, två gånger, det rimmade inte med verkligheten. Men jag fick inga andra rekommendationer. IVF var det som hela tiden trummades ut från läkare, kliniker, alla sjukvårdsinstanser.
I dag, många undersökningar senare, och efter att själv ha läst på en hel del, vet makarna att det går att hitta problemet som ligger till grund för infertilitet. Att inte kunna få barn är ingen diagnos, bara ett symptom på att något är fel, menar de. Men deras önskan om att få göra en fördjupad undersökning fick de inte gehör för hos den svenska läkarkåren. Det var bara IVF som återkom som alternativ.
– Även fast jag sa till läkaren att jag inte ville göra IVF fortsatte han att prata om fördelarna. Jag sa det igen, men han fortsatte prata. Han verkade inte bry sig om vad jag sa, säger Pilar och slår ut med händerna.
– Till sist sa jag att jag var religiös, att det var därför jag inte ville göra IVF, även om jag föredrar att argumentera utan att använda min religiositet. Och jag kände starka tvivel på hur det skulle kunna hjälpa mig att få en diagnos, men han förstod mig inte.
Riskerna ökade
Läkaren plockade fram ett diagram där han visade och berättade hur risken för missfall skulle öka i takt med att Pilar blev äldre.
Hon sökte upp en annan läkare på samma klinik, som på grund av sin utländska härkomst bättre kunde förstå parets frustration över det svenska systemet. När Pilar frågade honom om möjligheten att få göra fler prover för att komma till rätta med grundproblemet förklarade han att det aldrig skulle hända.
– Han förstod mig helt, men menade att staten inte skjuter till pengar för det. Så även om de ville hjälpa mig så kunde de inte.
Andreas häller upp kaffe till oss och fortsätter:
– IVF är socialt accepterat, det är ganska vanligt och det erbjöds hela tiden som alternativ, men det var inte rätt för oss. Samtidigt ville vi ha familj, det var inte lätt. Men vi ville ju ha svar på vad som var felet.
Paret stod rådvilla. De längtade efter att bli föräldrar, gärna till flera barn, men erbjöds inga alternativ på behandling eller förslag på en väg vidare.
I samma veva fick Pilar smärtor i bäckenet och paret sökte vård och utredning för detta. Svaret de fick, ännu en gång, var att de borde göra IVF, alternativt ta p-piller.
De provade att gå till ytterligare en klinik för att få rådgivning. Pilar minns så väl besöket.
– Läkaren pratade till mig som att jag vore ett barn: ”Vet du, jag vill att du ska bli mamma. Jag respekterar att IVF går emot din religion, men jag lovar att … bla bla bla.”
– Hon ringde hem till oss två gånger för att försöka övertyga oss om att IVF var rätt för oss.
Pilar tystnar och sänker händerna. Hon tittar på Andreas som plockat upp Ludwig från golvet och nu matar honom med banan.
Livet utan barn
Samtidigt tar Pilar de svenska läkarna i försvar.
– Det är ju inte upp till den enskilde att besluta, deras händer är bakbundna. Jag vill inte vara för kritisk mot dem. Jag har träffat flera läkare som ifrågasätter systemet, men det är inte lätt när det inte finns tillräckligt med forskning eller pengar för alternativen.
Efter att förgäves försökt få gehör i Sverige bestämde sig paret att i stället vända sig till Pilars hemland Spanien, i hopp om att få göra en djupare undersökning och komma till rätta med fertilitetsproblemen.
Samtidigt började de prata allt mer om hur livet skulle bli om de aldrig blev föräldrar. En av Pilars systrar fick under den här tiden två barn och de kom att betyda mycket för Pilar och Andreas i deras sorg.
– Vi sa till varandra att vi fick passa på att njuta av att vara nära dem, även om vi inte visste hur vår egen resa skulle sluta. Det var en blandning av glädje och osäkerhet, berättar Andreas.
I början av 2021 fick Pilar höra från sin väninna som är läkare om något som kallas Naproteknologi. Det innebär en grundlig undersökning, där allt som kan påverka en utebliven graviditet noga undersöks. Dessutom kan en operation utföras för att se hur det ser ut på insidan och ta bort allt som kan ha en negativ inverkan på fertiliteten. Pilar blev nyfiken och började läsa på.
– För mig var det som att allt lades på plats. Det fanns alltså något som fungerar och som borde vara känt överallt, men som inte fanns i Sverige. IVF kan ibland hoppa över fertilitetsproblem, men här går man till botten med dem, för att sedan åtgärda felet och återställa ordningen.
– När vi tog kontakt med de spanska läkarna sa de till oss, att ”Vi kan inte lova er ett barn, men vi lovar att ni ska få svar på varför det inte fungerat”.
[ Joel och Evelina var ofrivilligt barnlösa - blev föräldrar på tre olika sätt ]
Så påbörjades processen, något paret beskriver som en ”logistisk mardröm”. Processen förutsatte att de under längre perioder bodde i Spanien. Ekonomiskt hade det inte fungerat om Pilar inte haft familj där. Nu kunde de bo hos hennes syster, och även låna bil. Både Pilar och Andreas hade möjlighet att arbeta hemifrån och de hade sedan tidigare sparat ihop en del pengar.
– Det var väldigt mycket som behövde falla på plats så att det gick att genomföra. Framför allt ekonomiskt, men också att Pilar behärskar språket och vet hur sjukvårdssystemet fungerar, konstaterar Andreas.
– Med andra förutsättningar hade det varit mycket svårare, för att inte säga näst intill omöjligt.
Pilar fick flera diagnoser efter inledande tester och påbörjade behandling för dem. Hon började också ta hjälp av en medicinsk nutritionist och smärtan i bäckenet gick ner efter två dagar, bara med hjälp av rekommendationer att sluta äta socker, komjölkprotein och gluten, som är inflammationshöjande.
Andreas doktor i Spanien ordinerade blodförtunnande och vitaminer, vilket höjde kvaliteten på spermierna avsevärt. Han behandlades också för en mindre inflammation i prostatan.
När Pilar efter sex månader med många undersökningar genomgick en laparoskopi fick hon en chock. Det visade sig att hon hade haft en jätteinflammation i hela bäckenet, båda äggledarna var blockerade och sammanväxningar hade skett mellan organen.
– De reparerade allt, tog bort sammanväxningar och blockering och jag fick massor av antibiotika. Det kan vara så lite som påverkar fertilitet, därför är de så noggranna när de opererar.
Pilars fysiska smärta var borta, vilket förstås var en lättnad. Men något barn kom inte, trots att tiden gick.
– Vi tog en paus. Vi fokuserade på allt annat än att försöka bli gravida, det var nödvändigt för oss, säger hon.
Efter åtta månader fick de ett nytt missfall, och trots sorgen denna gång blev det ett hoppets tecken; de kunde bli gravida igen. Efter en ny omgång med medicinska tester blev Ludwig till.
– När jag blev gravid igen efter att ha haft tre missfall var jag förstås rädd. Vi gjorde uppföljande kontroller via kliniken i Spanien under de första tolv veckorna och jag fick psykologiskt stöd, berättar Pilar.
Några månader innan sonen Ludwig föddes kunde de börja andas ut. De skulle äntligen bli föräldrar! Det var både en omtumlande och otroligt lycklig tid, efter alla år av processer, hopp och förtvivlan.
– Vi är så otroligt tacksamma över Ludwig. Han är ett mirakel, säger Pilar och stryker sin son över kinden.
Hoppas på syskon
Önskan att kunna ge sin son syskon är stark – samtidigt är både Pilar och Andreas medvetna om hur tärande det kan vara att åter börja hoppas, försöka, och riskera att få missfall igen. Just nu vilar de i det som är.
– Vi är öppna för att bli gravida och kommer inte att försöka hindra det, men samtidigt måste man fråga sig hur många missfall man orkar med, det pratar vi mycket om. Vi behöver vara fysiskt och mentalt återställda, säger Andreas.
I allt ni gått igenom – hur har din gudstro påverkat dig Pilar?
– Den påverkar jättemycket, inte minst vad gäller missfallen. Jag tror ju att barnen är på ett bättre ställe, att de tittar på oss och det gör att sorgen är lättare att hantera. Någon dag tror jag att vi alla kommer att träffas igen. För mig har allt detta varit en mix mellan tro, hopp och vetenskap.
Ser du det som att detta vilar i Guds händer?
– Absolut, till hundra procent. Jag kan tycka att det skulle vara bäst om Ludde fick ett syskon, men det kanske inte är Guds plan. För mig betyder det att jag genom allt haft en stor inre frid, genom all smärta, alla processer. Vi vet att vad vi än bestämmer oss för är det i slutändan Guds plan som avgör.
– Det hjälper mycket att ha den inställningen.
I morgon på Dagen.se: Läkare: Många undrar vad som händer med deras frusna embryon som inte används
---
Fakta: Andreas och Pilar
- Pilar, 38 år, och Andreas, 44 år, är gifta och bor i södra Stockholm.
- Pilar jobbar som arkitekt och Andreas med marknadsföring.
- Har sonen Ludwig, 15 månader.
- På grund av frågans känslighet har paret valt att inte delta i intervjun med sina efternamn.
---