Kviinge kyrka i skånska Hanaskog har de senaste åren fått se en tillströmning av nya människor. Ungdomar kommer till tro, konfaföräldrar blir gudstjänstfirare. Nu får de inte längre plats i kyrkan, utan måste bygga ut. Dagens Malina Abrahamsson besökte församlingens bönehelg.
HANASKOG. Så gott som varje söndag i hela sitt vuxna liv gick bonden Carl Svensson i gudstjänst i Kviinge kyrka. I bänkarna var det glest med folk – och det blev allt glesare med åren. Vid ett tillfälle frågade Carls barnbarn Fredrik, då femton år gammal, varför hans farfar härdat ut i en så tråkig församling. Carl Svensson svarade: ”Det ger inte alltid så mycket att gå hit, men jag går ändå, för om inte annat, så kan jag be för prästen och be om väckelse.”
År 1996 dog Carl Svensson. Han fick aldrig se den väckelse som han så många gånger bett om.
Sedan dess har nästan trettio år passerat. Barnbarnet Fredrik, som tyckte att det var trist i kyrkan, är i dag 54 år och kyrkoherde i samma församling. Han har ett positivt problem: Kviinge kyrka har blivit för trång. Om söndagarna tar de 150 platserna snabbt slut, så nu ska kyrkan byggas ut. Detta i en tid då flera andra svenskkyrkliga församlingar, inte minst i Skåne, kämpar för sin överlevnad. Varför är det inte likadant i Kviinge?
* * *
– Först vill jag säga: Välkommen hem! Vi är alla Guds barn och kyrkan är Guds hus, så därför är du hemma även om du är här för första gången.
Klara Johansson, 19 år, hälsar välkommen till kvällsgudstjänsten, som är en del av Kviinges årliga bönehelg. Den medeltida kyrkan har pyntats med ljusslingor och längst fram på stengolvet sitter ungdomar på liggunderlag. I koret finns olika bönestationer.
– Under tiden som klockorna ringer oss samman får du gärna lyssna in om Gud vill säga något till dig eller någon annan här, uppmanar Klara.
Klockringning och profetiska hälsningar, psalmer och lovsång, tidebön och förbön. Allting ryms när man firar gudstjänst i Kviinge. Kvällsgudstjänsten har tema ”Den helige Anden” och efter en inledande växelläsning hämtad från Psaltaren fylls kyrkan av lovsång. Människor sträcker sina händer mot taket, blundar och ber på ett sätt som man sällan ser i Svenska kyrkan. Lite senare samma kväll ska de be Completorium med ljuständning och därefter väntar ett nattlovsångspass.
Bland dem som har samlats till kvällsgudstjänst finns Denni och Sofia Sommer. De är 52, respektive 49 år gamla, men tillhör de äldre i församlingen. Precis som flera andra skedde deras första kontakt med kyrkan när deras son Wille skulle konfirmera sig. Kyrkan hade ordnat ett slags poängsystem som gjorde att konfirmanderna fick en extra poäng om de tog med en förälder.
Sofia Sommer minns tydligt sin första gudstjänst.
– När vi stod och sjöng reste sig håren på armarna. Efter gudstjänsten tittade jag på klockan och såg att vi hade hållit på i en och en halv timme, men det kändes som att tiden hade gått så fort! Så när jag kom hem sa jag till Denni att det var helt otroligt, du måste gå dit!
Vid den tiden var hennes man Denni Sommer inte alls intresserad av kyrkan eller kristen tro. Men han noterade något hos sin son: Sedan Wille börjat i konfirmationsundervisningen hade hans umgänge förändrats. När kompisarna från kyrkan kom hem till honom var stämningen en annan, jargongen inte hård som den kunde vara med andra kompisar.
– Det var som natt och dag! Wille och hans kristna kompisar kramade varandra när de sågs. Om man står utanför en kyrklig kontext är denna atmosfär mind blowing, säger Denni Sommer.
– Willes förändring blev ett vittnesbörd för mig och jag blev nyfiken på kyrkan. När jag sedan kom hit träffade jag vuxna som utstrålade samma värme som jag sett i Willes kristna kompisar.
Det var något helt nytt för mig, en mäktig känsla som jag aldrig varit med om innan. Nu i efterhand ser jag det som att jag fick uppleva Guds kärlek.
— Denni Sommer
Denni Sommer började läsa på om kristen tro, såg debatter på Youtube mellan ateister och kristna. Under en gudstjänst kände han plötsligt hur ”något grep tag i honom”.
– Det var något helt nytt för mig, en mäktig känsla som jag aldrig varit med om innan. Nu i efterhand ser jag det som att jag fick uppleva Guds kärlek, Andens närvaro.
“Jag blev alldeles chockad”
Han blir rörd när han tänker tillbaka och berättar hur han efter det tillfället började be ”Jesus kom in i mitt liv”, varje dag, flera gånger om dagen. I samma veva åkte familjen på skidresa till Frankrike och Denni Sommer satt ensam i liften.
– Jag slöt ögonen och bad en bön. Och när jag gjorde det fick jag se en man, i vit gnistrande skrud framför mig. Samma känsla som jag hade fått under gudstjänsten kom tillbaka.
Denni Sommer fortsätter berätta hur mannen sträckte fram handen mot honom och sa ”Kom till mig”.
– Då öppnade jag ögonen och jag blev alldeles chockad; jag visste inte var jag skulle ta vägen med detta. Alltså det var ju ett möte med … ja, Jesus.
I dag är Denni Sommer med i kyrkorådet och ordförande i församlingsrådet. Han är dessutom ledare för Alpha och en gång i veckan står han i församlingens second hand-butik.
– När jag i dag tänker tillbaka på hur jag var för tio år sedan inser jag att jag hade tankar som var väldigt, väldigt mörka. Jag var ganska cynisk och desillusionerad på livet. Men nu kan jag se hur mörkret har trängts undan och ersatts med ljus.
* * *
Förutom gudstjänster innehåller bönehelgen i Kviinge sportaktiviteter, pilgrimsvandring och många tillfällen till gemensam och enskild bön. Till kvällsmat serveras korv med bröd, men inte vid kyrkan utan femhundra meter därifrån, vid Träffpunkten i Hanaskog. Det är en samlingsplats i bygden, ligger precis intill kiosken och pizzerian.
Flera ideella står bakom grillarna medan kyrkoherden Fredrik Carlsson ansvarar för heliumballongerna till barnen. De är hjärtformade och har texten ”Alltid älskad”.
I det lilla samhället Hanaskog bor drygt tusen personer. Många lever i social utsatthet i slitna hyreshus i tätorten, andra i villor i de lantliga omgivningarna. De senaste åren har invånarna på ett eller annat sätt berörts av församlingen i Kviinge; varje år konfirmeras omkring 40 ungdomar i pastoratet, och i år har dessutom 30 stycken av konfirmanderna från förra året valt att fortsätta som faddrar. Många av dem blir en del av församlingens gudstjänstliv.
Hade inga belägg för att Gud fanns
Klara Johansson, som är den som leder kvällsgudstjänsten, är en av dem. Hon kommer inte från en kristen familj, men berättar att hon i samband med konfirmationen var med om ett starkt gudsmöte som förändrade henne. Egentligen ville hon bara konfirmera sig för att få åka med på resan till franska Taizé, men ju mer hon fick lära sig om kristen tro, desto mer lockande framstod det för henne.
– Till en början kände jag nog att det vore väldigt härligt om det fanns en Gud. Och det var en väldigt härlig gemenskap i kyrkan. Men jag hade ju inga belägg för att Gud fanns.
– Sedan en kväll på vårt läger bad jag att jag skulle få blir berörd av Gud, precis som jag såg att de andra i rummet blev. Men ingenting hände. Kvällen efter bad jag samma sak. Och då fick jag känna att Gud var nära. Jag kan inte beskriva det bättre än att jag fick möta Gud.
I dag bor Klara Johansson tillsammans med sex andra i det som kallas Lifehouse – en kristen ungdomskommunitet som tillhör församlingen sedan fem år tillbaka. Det är som ett öppet hem dit människor, främst unga, kan komma för att hänga sex dagar i veckan. Därtill är Klara Johansson teamare (ungdomsledare som går folkhögskoleutbildning) och anställd butiksansvarig för församlingens second hand-affär.
Hon beskriver församlingen som ”växande och levande, en plats där tillbedjan är central” och nämner att det finns en genuin överlåtelse hos församlingsmedlemmarna. Det är något som både väckt positiva och negativa reaktioner hos omgivningen.
– Många tänker: Oj, vilken grej! Här är många unga, här sker något nytt. Andra tänker kanske: Vad är det här för sekt? De tycker kanske att det är märkligt med människor som lyfter händerna i lovsång till exempel. Man är inte van att se människor så hängivna.
Hon funderar vidare:
– Kanske provocerar det i en tid då vi så snabbt byter ut saker? Där det yttersta målet är individuell frihet? Jag åker till kyrkan varje söndag och vill ge hela mitt liv till Gud. Det kanske inte låter som frihet i allas öron.
* * *
Efter korvgrillning och ballongutdelning vid Träffpunkten ställer sig kyrkoherden Fredrik Carlsson på en bänk och talar en stund utifrån bibelordet från Jeremia om att ”Söka sin stads bästa”. Därefter ber han för Hanaskog och Östra Göinge kommun och sedan går församlingsmedlemmarna i en gemensam bönepromenad tillbaka till kyrkan.
Att Fredrik Carlsson skulle återvända till sin hembygd var ingenting han hade planerat, ännu mindre att han skulle bli präst i kyrkan där han suttit av så många gudstjänster genom att räkna fönster eller leva sig in i sin fantasi. Men tack vare läger och kontakter inom Credo, ELM och EFS fick han en tro och så småningom växte ett prästkall fram. Han prästvigdes för Visby stift och tjänstgjorde under ett par år på Gotland. En dag ringde han till sina föräldrar som hade förblivit Kviinge kyrka trogna och berättade med stor entusiasm om Alphakursen de startat på Gotland.
– Då sa min mamma: ”Något sådant skulle vi behöva här. I dag var vi så gott som ensamma i kyrkan”.
Mammans ord satte sig i Fredrik Carlsson och väckte en längtan om att söka sig hemåt. Något år senare tog familjen steget – utan att vare sig han eller hans fru hade något jobb. I väntan på en anställning började Fredrik renovera huset de köpt. Han fick några erbjudanden om tjänster på annat håll, men ingen i området runt Kviinge. Han var nära att ge upp. Men då åkte han till ett OAS-möte.
– Jag var civilt klädd, och gick fram till förbön till ett äldre par. När de bad för mig såg de en syn där jag står och predikar i en fullsatt kyrka. Jag var tvungen att fråga hur kyrkan såg ut och då beskrev de Kviinge kyrka, nästan exakt.
Kort därefter kom en komministertjänst ut – i Kviinge kyrka. Fredrik Carlsson sökte, men fick inte jobbet.
– Det var tufft! Men tilltalet hade ändå gett mig en förtröstan. Jag kände att jag skulle tacka nej till andra erbjudanden och bida min tid.
Söndagsskola för de egna barnen
Två år efter att Fredrik Carlsson kommit tillbaka till sin hembygd kom tjänsten ut på nytt. Och då fick han den. Det här var 2003, men kyrkan var långt ifrån fullsatt. Ofta var det i stort sett bara Fredriks egen familj som kom till gudstjänsterna. Hans fru ordnade söndagsskola – för de egna barnen.
Men Fredrik Carlsson jobbade på, knöt kontakter, bad. Tidigt bestämde han och församlingen sig för att gudstjänsten skulle vara i fokus. De ville fira en gudstjänst de själva var stolta över – och gärna bjöd in andra till. Det lågkyrkliga arvet gjorde också att Fredrik Carlsson inte var främmande för att fråga ideella om att vara delaktiga i gudstjänsten.
– Det som kännetecknar Kviinge kyrka är att vi har varit många som fått bygga församlingen tillsammans, det här är inget enmans- eller tvåmans verk.
Bredvid Fredrik Carlsson sitter Peter Kogler, som är komminister i församlingen sedan sju år tillbaka. Han och Fredrik Carlsson har haft samma inriktning: en vilja att förnya gudstjänsten och samtidigt vara tydliga med trons innehåll.
– Det har ju aldrig varit någon lavinartad ökning av människor, utan det har ju tillkommit fem, tio personer per år och vuxit stadigt, beskriver Fredrik.
Ibland pratar man i kyrkan om att man måste sänka trösklarna och kanske inte tala så tydligt om tron för att nya människor inte ska bli obekväma. Men ni verkar ha gjort tvärtom?
– Jo, men det får man ju säga. Ju mer kraft vi gett åt att predikan och att fira mässa, ju mer vi har sjungit lovsång, ju längre gudstjänsterna har blivit, desto fler människor har velat vara med.
Peter Kogler fyller i:
– En av de sakerna som jag uppskattade mest när jag började fira gudstjänst här är mötet mellan flertusenårig liturgi och modern lovsång. Det finns en vila i sakramenten och samtidigt en förväntan i lovsången och den personliga förbönen. Öppenheten för kyrkans bredd tycker jag är väldigt vacker.
Både Fredrik Carlsson och Peter Kogler understryker att det här inte handlar om att hitta metoder eller tekniker för att frammana Guds närvaro, utan helt enkelt om att människor längtar efter Gud.
– Jag vet inte hur många gånger jag har känt mig tveksam inför det jag förberett i predikan och tänker: Håller det här? Men så reser sig församlingen under de första lovsångerna och man känner liksom hur man får vind i ryggen, säger Peter Kogler.
– Människor som kommer in i församlingen sitter inte på läktaren utan vill vara med och bidra på olika sätt.
Kunde känna sig ensam i gudstjänsten
Två av dem som vill bidra är Linnéa Ruottinen och David Muwonge. Under bönehelgen ordnar de med pizzalunch medan deras två söner springer omkring och leker med sina kompisar. När Linnéa själv var liten hade hon ingen koppling till kyrkan utöver kyrkans barntimmar, men i samband med konfirmationen fick hon både en tro på Gud och ett församlingsengagemang. Till en början kunde hon dock känna sig lite ensam i söndagsgudstjänsten.
– Men då bad Fredrik (prästen, reds anm.) mig sköta datorn till projektorn under gudstjänsten. Jag hade aldrig gjort det, men fick lära mig. Och sedan fick jag vara med och bära korset i processionen. Det var så coolt, för då kände jag att jag hade en viktig uppgift och blev en del av gemenskapen.
Var det något som du tyckte var märkligt i kyrkan när du kom hit?
– Jag hade ingenting att jämföra med, så jag tänkte bara att det väl är så här det är i kyrkan. Sedan nu, när jag varit i fler svenskkyrkliga församlingar och även i frikyrkan, förstår jag att Kviinge är speciellt.
Så småningom blev Linnéa Ruottinen engagerad i kyrkans verksamhet ”Äntligen onsdag” som är ett slags språkkafé. Där träffade hon David, som kom som flykting från Uganda till närliggande Breanäs 2015. En dag var han ute och spelade fotboll och träffade på en kille från församlingen som bjöd med honom till ”Äntligen onsdag”.
Kyrkan var för honom ingen främmande plats; David hade haft en kyrklig uppväxt och flera kristna förebilder.
– Tron är det man får stå på när det blir svåra tider, konstaterar han.
Har hittat hem
I dag bor David och Linnéa i samma by som Linnéa växte upp i. Hon arbetar i förskolan som församlingen driver och är en aktiv del av gudstjänstlivet. Hon kunde aldrig föreställa sig att det skulle bli så, men berättar att kyrkan är en stor anledning till att hon och familjen trivs så bra.
– Vi har hittat hem som familj här i församlingen.
* * *
Bland deltagarna på bönehelgen i Kviinge är majoriteten under 40 år. Många småbarnsföräldrar, många tonåringar och tidigare konfirmander. Att konfirmandarbetet blivit så lyckosamt hör delvis ihop med kyrkopolitik, berättar Peter Kogler. De flesta som sitter i kyrkorådet firar också gudstjänst i pastoratet och har sett värdet av att satsa på ungdomar. Församlingen har därför fått resurser för att skapa ett ungdomsteam där präst, musiker, två ungdomsledare plus tre teamare som går en folkhögskoleutbildning ingår. Utöver konfirmationsundervisningen arrangerar de ungdomsaktiviteter på torsdagar och fredagar. Dessutom finns ungdomskommuniteten Lifehouse som en brygga mellan vardagen och kyrkan. Peter Kogler betonar att den har blivit extra betydelsefull för ungdomar som inte kommer från kristna familjer.
Efter studenten är det många som flyttar ifrån trakten för att studera eller skaffa jobb, men Peter Kogler och Fredrik Carlsson har också fått se att en del ungdomar väljer att bo kvar – mycket tack vare församlingen. Kanske är det ett resultat av att de medvetet satsat på den gudstjänstfirande församlingen, bland annat genom att uppmuntra människor att vara delaktiga, prata med varandra, välkomna nya, be. Fredrik Carlsson medger att baksidan med det kan vara att de som inte dras med i gemenskapen känner sig utanför.
– Vi försöker undvika det genom att ofta påpeka att gemenskapen ska sträva efter att vara öppen och välkomnande, samtidigt som den är broderlig och systerlig, menar han.
80 nya platser
Tillströmningen av människor har gjort att man inte längre får plats i Kviinge kyrka. Nu har de fått lov att bygga ut, vilket betyder att alla ytor i den gamla kyrkan – förråd, kök, toaletter – kommer att tillvaratas som gudstjänstlokal medan biytorna flyttas ut till tillbyggnaden som ska stå klar till sommaren.
– På det här sättet kommer vi få 80 nya platser i kyrkan, berättar Peter Kogler.
Det är inte så många ändå. Ni kanske kommer behöva bygga ännu större?
– Ja, det är möjligt. Vi har pratat om att vi kanske kommer behöva ha streaming till de övriga lokalerna så att folk kan sitta där. Men vi vet inte än, utan bygger församlingen tillsammans, steg för steg.
Både Peter Kogler och Fredrik Carlsson drar sig för att benämna det som sker i termer av väckelse, men enas om att de i alla fall får uppleva någonting väckelselikt. Och Fredriks farfar – bonden och bedjaren Carl Svensson, ler säkert i sin himmel.
---
Fakta: Kviinge kyrka
- Kviinge församling är en av två i Knislinge pastorat och ligger i Hanaskog, på landsbygden ett par mil norr om Kristianstad, i Lunds stift. För 70 år sedan berördes trakten, liksom hela norra Skåne, av den lågkyrkliga och frikyrkliga väckelsen. I dag kämpar dock missionsföreningar och frikyrkor för sin existens.
- I Kviinge församling har man däremot de senaste 20 år fått se en tillströmning av nya människor och nu ryms man inte längre i den medeltida kyrkan, utan kommer att göra en utbyggnad som ska stå klar till sommaren 2025.
- Kyrkoherden Fredrik Carlsson nämner några saker som han tror har bidragit till församlingens tillväxt: Ett tydligt fokus på gudstjänsten, Bibeln och trons innehåll, blandningen mellan liturgi och modern lovsång, satsningen på konfirmationsarbetet, ungdomsarbetet och Alpha samt att involvera många ideella och bygga församlingen tillsammans.
---