De söker helighet i vardagen och vill genomsyra samhället med kristen tro. Medlemmarna i Opus Dei i Sverige är få men hängivna och skyltar inte med sin tillhörighet. Tidvis måste man, som nu, hantera kritik från tidigare medlemmar i den katolska rörelsen.
STOCKHOLM. En organisation som verkar utan att synas. Så kan man i alla fall som utomstående lätt uppfatta Opus Dei, vars 40 år i Sverige just har firats utan stora fanfarer.
– Vi behöver inte sätta Opus Dei-stämpel på allt vi gör. Men det vore sorgligt om det vi gjorde inte präglades av en kristen anda, säger Magdalena Lindén, som arbetar med kommunikation för Opus Dei i Sverige.
Om Opus Dei är en liten och relativt okänd rörelse i Sverige tar den desto större plats globalt. Ett stort antal universitet, skolor och välgörenhetsorganisationer står “under andlig vägledning” av Opus Dei, främst i länder med många katoliker.
Det är också i dessa länder där rapporteringen om Opus Dei är som mest intensiv just nu, i kölvattnet av en ny bok och av ett omtalat rättsfall. En federal åklagare i Argentina har nyligen åtalat ansvariga inom Opus Dei i landet för att ha utnyttjat 43 tidigare anställda, som hävdar att de manipulerats till att gå med i rörelsen och att under flera år utföra hushållssysslor i stort sett utan betalning.
[ Snart inleds det katolska jubelåret ]
Magdalena Lindén tar den internationella uppståndelsen med ro. Hon vet att stormar kommer och blåser över, så som de för 20 år sedan gjorde efter Dan Browns roman Da Vinci-koden. Och hon litar på att Opus Dei tar till sig av kritiken från tidigare medlemmar på ett konstruktivt sätt.
– När något sådant här händer är det en hjälp som får oss att tänka igenom hur vi arbetar och se vad som kan göras för att förbättra. Viktigast är att möta dem som farit illa och öppna för dialog.
40 år i Sverige
Opus Dei, som betyder “Guds verk”, grundades av en spansk präst år 1928, i tanke att hjälpa kristna lekmän – alltså inte främst präster – att leva ut sin tro och kallelse i vardagen.
I dag har den status som enda katolska “personalprelatur”, vilket innebär att den inte är bunden till ett stift. Det är något som skiljer den från alla andra katolska rörelser.
[ Synod röstade för större decentralisering inom katolska kyrkan ]
Den svenska verksamheten startade 1984 och är förlagd till Malmö och Stockholm, liksom till en kursgård i Surahammar. Här ägnar sig medlemmarna, liksom andra kristna grupper, både åt trosundervisning och utåtriktade aktiviteter: allt från studentboenden, reträtter och seminarier till kulturresor, musikaktiviteter, volontärarbete, familjedagar, sommarkurser och läger.
I en del fall står inte Opus Dei utan dess enskilda medlemmar som initiativtagare, medan verksamheten präglas av Opus Deis budskap och anda. Ett sådant exempel är ungdomsföreningen Klubb Bierkan, som startades av några föräldrar och studenter, och som i över 30 år ordnat läger, studiehjälp, sportaktiviteter, studiebesök och kristen utbildning för ungdomar. Ett mer fristående initiativ har lett till det volontärarbete som drivs av föreningen Living for others, som finns med i ett större europeiskt nätverk.
”Det gamla kristna Europa”
Att Opus Dei alls etablerade sig i det protestantiska Norden har sin egen historia.
I en intervju i Vatikanradion 2017 berättade Magdalena Lindén om hur Opus Deis dåvarande ledare, Alvaro del Portillo, hade fått en privataudiens med påve Johannes Paulus II för att tala om Opus Deis arbete i världen.
– När fader Alvaro sa att han drömde om en verksamhet i Kina sa påven: “Men vad händer med Skandinavien, det gamla kristna Europa som blivit så sekulariserat?”.
Alvaro del Portillo fick sig en tankeställare, och utverkade med tiden godkännande från Sveriges dåvarande katolske biskop, Hubertus Brandenburg.
Flertalet medlemmar är gifta
Vad är då Opus Dei?
– Ett verktyg för alla människor som vill vara kristna vittnen för alla vi möter i samhället, svarar Magdalena Lindén.
– Vi vill också kunna vara ett stöd för katoliker och andra kristna som vill leva på ett sätt så att de upphöjer Gud i vardagen.
Opus Dei-medlemmarna i Sverige är få, cirka 80 personer. Fyra av dem är präster, varav en arbetar med kyrkorätt för stiftet och en annan med stiftets satsning på evangelisation.
[ Unik rapport i Katolska kyrkan: Sexualbrottsoffer har rätt till kompensation ]
Liksom inom Opus Dei globalt så är flertalet medlemmar gifta och har familj. De kallas enligt Opus Deis terminologi för “supernumerarier” och utgör ungefär tre fjärdedelar av alla omkring 93 400 medlemmar.
Övriga medlemmar lever i celibat, antingen som präster, som “adjungerade” eller som “numerarier”. (Och ja, även inom Opus Dei upplevs termerna som krångliga och otidsenliga.) De senare är lekmän som ofta bor tillsammans i Opus Deis center. De kan ha vanliga arbeten, men ägnar mycket av sin tid åt rörelsens olika aktiviteter och utbildningsinsatser.
En del av numerarierna är “assisterande numerarier”. Det är kvinnor som har som sin särskilda kallelse att på ett praktiskt sätt värna om familjeandan på rörelsens center och att måna om dem som bor där – alltså studenter, präster, andra medlemmar och deras gäster.
Det är kvinnor ur denna grupp som har stämt Opus Dei i Argentina.
Assisterande numerarie
Dagen besöker Ateneum, ett av Opus Deis tre center i Stockholm, en tisdag i oktober.
Ventilationen i det drygt 100 år gamla huset strular, och stolar och soffor är draperade med plädar och filtar. Ändå får man snabbt upp värmen i trapporna som vindlar sig genom fastigheten, som ligger på Valhallavägen i Stockholm.
– Det här är mitt gym, säger Susana Gonzales Rubio leende när hon med lätta steg går före mot sitt rum, som ligger allra högst upp i byggnaden.
[ Frikyrka i Norrköping har nu blivit katolsk ]
Hon är assisterande numerarie och flyttade hit från ett annat Opus Dei-center i Sverige för två år sedan.
– Jag fick det absolut finaste rummet, säger hon belåtet när vi står i hennes lilla kammare.
Ett blekt ljus strömmar in genom de stora fönstren, som ger en hänförande utsikt över träd och hustak. På väggarna hänger Susanas egna akrylmålningar, och vid skrivbordet sitter ett foto på några av hennes syskonbarn.
– Förut hade vi målarcirkel här i huset. Men vi blev så många att vi har bildat en studiecirkel på Folkuniversitetet där vi ses en kväll i veckan.
Flyttade från Spanien
Det har gått 20 år sedan Susana Gonzales Rubio flyttade från Opus Deis födelseland Spanien till Sverige. Där hade hon i unga år läst Josemaría Escrivás bok Vägen, där Opus Deis grundare ger kristna råd om hur de kan söka helighet i sitt vardagsliv och i sina möten med andra människor.
– Det talade verkligen till mig, och med tiden växte en kallelse fram som gjorde att jag gick in i Opus Dei, berättar hon.
[ Augustin Erba: ”I klostret upplevde jag att de hycklade – då gjorde jag slut med kyrkan” ]
Susana studerade till systemutvecklare och arbetade under sina första år i Opus Dei som IT-lärare i en skola i Madrid. Länge vägde hon mellan att bli numerarie eller assisterande numerarie.
– Men jag återkom hela tiden till hur viktig min mamma varit i in egen familj. Så jag landade i att jag ville vara den som höll ihop alla och skapade ett hem.
I dag är hon administrativt ansvarig för hushållet i Lärkstadens studiecenter, som är både studentboende och hem åt de manliga Opus Dei-medlemmarna i Stockholm. Där arbetar både externa krafter och assisterande numerarier med de praktiska göromålen, så som städning och matlagning.
Men de assisterande numerarierna är också engagerade i de olika aktiviteter som arrangeras på Ateneum, sida vid sida med de andra numerarierna.
Anklagelser om maktmissbruk och människohandel
Den medlemskategori som Susana tillhör är unik för Opus Dei. Inte förvånande har den genom åren gett upphov till frågor och kritik, bland annat från tidigare biträdande numerarier i länder som Frankrike, Irland och Spanien.
Gemensamt för deras berättelser är att de i ung ålder rekryterades till en av de hushållsskolor som Opus Deis medlemmar driver i många länder, och sedan sögs in i en isolerad tillvaro med långa arbetsdagar, med låg eller ingen lön.
I det argentinska rättsfallet anklagas Opus Deis ledare inte bara för ha gjort sig skyldiga till arbetskraftsexploatering utan också till människohandel. Detta för att Opus Dei förutsätter att dess celibatära medlemmar ska vara beredda att flytta dit där de behövs mest, vilket också skett i flera av fallen.
De usla villkoren har avfärdats av Opus Dei centralt, men också av många assisterande numerarier.
En av dem är snart 50-åriga Susana Gonzales Rubio i Stockholm. Inte oväntat får mötet med henne skräckhistorierna att blekna. Hennes lön räcker både till målarhobbyn, andra kurser och årliga resor till syskonen i Spanien. Hennes arbetsdag slutar oftast 15:30, och därutöver hjälper hon till med de olika aktiviteter för familjer och barn som arrangeras på Ateneum.
Men visst, hon har lagt andra ambitioner på hyllan för att tjäna det hon ser som sin familj. Och hon känner väl till kritiken från de argentinska kvinnorna. Delvis tror hon att den bottnar i mer strukturella samhällsproblem, vilka gjort att man i vissa länder har slarvat med att dra upp gränser och följa arbetsrätten.
– Men jag tror på deras historier, att de kände sig sårade och traumatiserade. Och det är viktigt att försöka reparera det på något sätt, såsom Opus Dei gör i Argentina, säger hon.
[ ”Att bli vald till biskop var djupt traumatiskt” ]
”Ingen tvingar dig”
För Susana har livet som assisterande numerarie aldrig förknippats med manipulation eller utnyttjande.
– Jag har inte upplevt samma saker som dessa kvinnor. Jag har alltid haft lön och försäkringar, jag har kunnat studera samtidigt som jag har arbetat. Och jag har känt mig helt fri att välja mina uppgifter och min egen väg.
Susana Gonzales Rubio säger att hon känner flera kvinnor som har slutat som assisterande numerarier.
– De insåg att det inte var deras kallelse, eller att det inte passade med deras personlighet eller familjesituation, säger hon.
– Det är heller ingen som tvingar dig att vara kvar på en plats där du inte trivs. En kvinna som kom till Sverige från Brasilien åkte hem efter ett år. Det var för mörkt och för kallt för henne.
Reliker i kapellet
Efter vårt samtal har det blivit dags för gudstjänst i det stilla och ljusa kapellet i Ateneum. På väggarna sitter två reliker av Opus Deis grundare, Josemaría Escrivá, i diskreta men eleganta träinfattningar. Det är kvarlevor som enligt katolsk lära får vördas när man ber helgonet om hans förbön, på samma sätt som levande kristna ber för varandra.
Ett tiotal kvinnor deltar i mässan, som firas av fader Richard Hayward. Just denna dag, den 22 oktober, är Johannes Paulus II:s helgondag, och efter evangelieläsningen säger Richard Hayward några ord om påven som hade en alldeles särskild roll i Opus Dei historia och utveckling.
Det var denne påve som år 1982 förlänade Opus Dei status som personalprelatur och som 20 år senare helgonförklarade Opus Deis grundare.
När fader Richard och jag slår följe ett halvt kvarter efter gudstjänsten kommer vi att tala om den nya bok där en brittisk ekonomijournalist tecknar en mörk bild av Opus Deis grundare och arbetssätt.
– Jag funderar faktiskt på att skriva till honom, säger Richard Hayward om journalisten Gareth Gore.
– Han hade fått tillgång till mängder av dokument och intervjupersoner på falska premisser. Han var inte ärlig med sina avsikter.
Politiskt nätverk
Just så skriver Opus Deis i en officiell kommentar till Gareth Gore och hans bok, Opus: The Cult of Dark Money, Human Trafficking, and Right-Wing Conspiracy inside the Catholic Church.
”I början av 2024, när pr-materialet för Opus dök upp, stod det klart att boken inte var en biografi över Valls Taberner, såsom först sagts, utan en attack mot Opus Dei”, skriver rörelsens presstalesperson, Jack Valero.
[ Katolska kyrkan växer ytterligare i Sverige – unga lockas ]
”Under sina 18 månader av samarbete med Opus Dei diskuterade Gore aldrig de allvarliga och felaktiga påståenden som intar en central plats i hans bok.”
I boken beskriver Gareth Gore hur han började intressera sig för en bank i Spanien som hade gått i konkurs. När han fick veta att både bankens största aktieägare och dess bankdirektör Luis Valls Taberner hade kopplingar till Opus Dei fortsatte han att nysta i trådarna. De ledde honom bakåt i tiden, till Opus Deis grundande, och in i ett nätverk av personer som han menar påverkar politiken i USA i dag.
Hemlighetsmakeri
Ända sedan sin första tid har Opus Deis åtföljts av rykten om konspirationer och hemliga nätverk. Det beror delvis på att Opus Deis medlemmar inte skyltar med sin relation till rörelsen, eftersom de anser den vara av privat natur.
Desto mer kittlande var det då när författaren Dan Brown föreföll lätta på förlåten i sin bok Da Vinci-koden, som utkom för 20 år sedan. Opus Dei var inte beredd på det enorma intresset, men gjorde sedan sitt bästa för att vända allmänhetens nyfikenhet till sin fördel.
Sedan dess har det mesta återgått till det vanliga, åtminstone i Sverige. Och Magdalena Lindén, som till vardags arbetar som kommunikatör vid ett forskningscentrum, har inte på länge överösts av frågor om rörelsen.
[ Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
Ändå står den i en större förändringsprocess sedan 2022. Då bad påve Franciskus Opus Dei att se över sina stadgar, så att de bättre motsvarade “rörelsens ursprungliga karisma”.
Därutöver förbereds som bäst nästa års generalkongress, som blir ett avstamp mot framtiden och det 100-årsjubileum som stundar 2028.
Kongressen har föregåtts av regionala möten och allmän “brainstorming”.
– Mycket har handlat om hur vi kan vara mer lyhörda för vad människor behöver här och nu, säger Magdalena Lindén.
[ Fler artiklar om Katolska kyrkan ]
---
Fakta: Opus Dei
- Grundades i Spanien 1928 av prästen Josemaría Escrivá, som helgonförklarades 2002.
- Opus Dei betyder Guds verk. Kärnan i rörelsen är att lekmän och präster tillsammans helgar Gud med sitt arbete och i sitt vardagsliv.
- Opus Dei har inomkyrklig status som personalprelatur. Det innebär att prästerna i organisationen i första hand tilldelas sina uppgifter av Opus Deis ledare (som kallas prelat) istället för stiftets biskop. Övriga medlemmar är knutna till sitt stift och sin biskop, samtidigt som de följer prelatens riktlinjer i allt som rör Opus Deis särskilda uppdrag.
- Har cirka 93 400 medlemmar i cirka 60 länder.
- Av dessa är 4 300 präster, med olika grad av anknytning till Opus Dei. Flertalet övriga är lekmän som har familj och bor i sina egna hem. Därutöver finns icke prästvigda medlemmar som lever i celibat, antingen i sina egna hem eller på Opus Deis center.
- Alla medlemmar förväntas bidra till Opus Deis arbete på olika sätt, och att regelbundet delta i gudstjänster, kurser och själavårdande samtal. Många av de celibatära medlemmarna utövar frivillig askes och bär en kedja av lättmetall med piggar runt låret, som ett sätt att dela Kristi lidande.
- I Sverige finns center i Stockholm och Malmö, plus en kursgård i Surahammar. Verksamheten stöds av stiftelserna Ateneum och Pro Cultura, som i sin tur söker finansiering för projekt hos olika organisationer samt tar emot gåvor från privatpersoner.
- Opus Dei blev mer känd bland allmänheten med Dan Browns bok da Vinci-koden, som utkom på svenska 2004.
---
