Responsen är en indikation på det som Linda Järlestrand både hoppas och tror – att boken ska bidra till att lyfta locket till ett samtal där människor vågar sätta ord på skuld och skam som de burit med sig genom livet. Inte minst i kristna gemenskaper.
MALMÖ. Ett lätt regn har just fuktat villaträdgårdarna i det område nära Limhamn där Linda och Mikael Järlestrand har sitt hem. Det märks på dofterna och bladens glans och bidrar till en fräschör som känns symbolisk med tanke på vad vi ska prata om. Att makarnas villa är belägen längs Organistgatan känns också som blinkning. Mikael har musiken och sången som yrke och nu har han och Linda börjat sjunga tillsammans igen i offentlighet efter många års uppehåll. Men mer om det senare.
Bara en vecka innan vi ses firade paret 35-årig bröllopsdag. Tre barn har de fått tillsammans och deras kärlek och passion har varit kittet som hållit dem samman genom allt. Och så humorn.
– Vi har ju haft så roligt, konstaterar hon uppsluppet där vi sitter vid bordet i parets ombonade kök.
Mötte kärleken
Linda och Mikael växte upp i var sin frikyrka i Malmö, men först i tidiga tjugoårsåldern korsades deras vägar. Då hade Linda både hunnit kasta loss från allt vad kristen livsstil heter och komma tillbaka till kyrkan efter att ha haft en stark gudsupplevelse. Hon betraktade sig som nyfrälst och kände sig blyg och osäker i sitt nya sammanhang. En dag insåg hon att hon var kär och till hennes stora lycka visade det sig snart att ”de underbara blå ögonen” också fastnat för henne. Drygt ett år efter att Mikael tagit mod till sig och frågat chans på Linda gifte de sig.
På den tiden ägnade ingen av dem en tanke åt vare sig psykisk ohälsa eller diagnoser. Visserligen hade Linda redan medan de sällskapade gjort klart för Mikael att ”jag har en del svängningar i mitt humör, inte i temperamentet men i själva själslivet” – men det låg liksom inte på ohälsoplanet. Egentligen var det först efter graviditeterna som livet började skakas om. Dessutom blev åren mellan 30 och 40 oerhört arbetsintensiva. Entreprenörssjälen Linda utbildade sig till fysioterapeut och kastade sig med liv och lust in i det ena projektet efter det andra. Först som anställd, sedan med egen mottagning. Hon jobbade med företagshälsovård, startade gym, höll i friskvård för invandrarkvinnor, blev skribent i kvinnomagasinet Junia, jobbade på Sport for Life.
Ett av alla projekt blev att skaffa häst. Inte en, inte två, utan tre.
– Djur har alltid varit något jag har älskat. Jag ville egentligen bli veterinär, berättar hon.
Vid den tiden bodde familjen på landet, vilket gjorde att Linda såg möjligheten att införskaffa en hel uppsättning djur: tupp, hönor, marsvin, fiskar, hund, jordekorre och plötsligt även en gris.
Blev utbränd och startade eget
På jobbet var hon ivrig att starta nya projekt, förverkliga olika saker. När arbetsgivaren inte ville gå med på det blev hon till slut sjukskriven med diagnosen utbränd. Så hon startade eget för att själv kunna styra över och genomföra sina idéer.
Det var i den här kontexten som Linda sakta men säkert började tappa kontrollen över sig själv.
– Till slut så hamnade jag i ett tillstånd mellan 2005 och 2007 där jag faktiskt var i mani. Man kan ju säga att jag övergick i bipolär typ 1 då, men efter det har det inte hänt. Så jag har ju fått jättebra hjälp, konstaterar Linda.
[ I tvättstugan gömde Steve litervis med vin och gick ofta ner för att "tvätta" ]
2007 inträffade den fullständiga kraschen och i första kapitlet av boken Rosa moln & svarta skuggor – med en tro som bär berättar Linda om den där sommardagen när hon nådde sitt livs botten. Vid denna tid levde hon i ett ”personligt kaos med psykisk sjukdom, dolt missbruk och ett destruktivt självförakt där döden ibland var ett lockande alternativ”.
Själv minns hon bara brottstycken av vad som hände hemma hos väninnan den där kvällen, som slutade med att polisen fick hämta henne och köra henne till psyket. Men hon minns tydligt hur det kändes när hon vaknade till sans morgonen efteråt:
”All luft sögs ut ur rummet där jag låg. Jag fick svårt att andas. Det var som om djävulen själv hånskrattade åt mig. Jag hörde ekot inne i mitt huvud. Om jag tidigare haft något anseende, så var det slaget i spillror. Allt var förbi och förlorat. Så kändes det. Allt jag var värd var förakt. Hur skulle jag kunna leva med det?”
Fick sin första diagnos
Händelsen blev en slags kulmen på ett beteende som hade eskalerat i Lindas liv under flera år och det hela ledde så småningom till att hon hamnade på Affektivt centrum där det finns specialister på bipolaritet. Och det var nu Linda fick sin första diagnos. Läkarna slog fast att hon var bipolär.
– Efter utredningen fick jag den bästa läkaren man kan ha. Hon sa: Jag kommer att göra allt för att hjälpa dig.
Diagnosen och mötet med läkaren blev en vändpunkt.
– Jag har varit i ett tillfrisknande från 2007. Jag har varit inlagd på psyk och jag har olika mediciner. Det har varit en tuff resa, men den har tuffat på uppåt.
Men inom henne gnagde hela tiden vetskapen om hur hon hade betett sig när hon tappat kontrollen.
– Jag hade drabbats av trauma som jag inte kunde styra över själv. I så många år hade jag tänkt att det var mitt fel. Och den skammen och skulden som man går med då: ”Hade jag gjort annorlunda så hade inte det här och det här hänt.” Det var ett trauma som lågt djupt inom mig.
Posttraumatisk stress
Lindas läkare insåg problemet och föreslog en PTSD-behandling, vilken visade sig vara oerhört krävande. Vid ett tillfälle svimmade Linda under samtalet.
– Det var fruktansvärt i början, minns hon. Jag fick vara inlagd ett par dagar varje gång jag hade varit där.
Behandlingen tog helt ett år, men gjorde stor skillnad. Äntligen kunde Linda börja släppa de tunga tankar som malt inom henne och fokusera på viktigare saker.
I början av 2023 föreslog läkarna ännu en undersökning: ”Vi vill göra en adhd-utredning på dig”.
– I början hade jag taggarna ut – inte en diagnos till! Men i stället kan man ju se det som att man hittar rätt diagnos och kan ge specifik behandling.
Det börjar ju egentligen med att förlåta sig själv.
— Linda Järlestrand
Förlösande medicinering
Under tre månader fick hon genomgå en mängd tester, varefter läkarna kunde bekräfta att Linda även brottades med adhd. Beskedet kom att förändra hela hennes tillvaro. Äntligen kunde hon få en behandling som tog hänsyn till hela hennes problematik.
– Medicinen som jag fick då har gjort att jag kan fungera normalt, konstaterar hon.
När man läser om detta i boken känns det som att du har fått ett nytt liv nu.
– Det kan man säga. Det börjar ju egentligen med att förlåta sig själv. Förlåta mig själv för att jag har slagit på mig själv. Förlåta andra människor har inte varit så svårt. Det bitterheten jag hade i början, den gick ju över. Ju mer jag fick lära mig om sjukdomen så förstod jag, att hade jag varit på deras sida hade jag också kanske dragit mig undan. För man vet inte hur man ska bete sig. Och där har jag också tips i boken på hur man ska förhålla sig till en människa som har någon diagnos, berättar Linda.
Vill sprida kunskap om psykisk ohälsa
Människors okunskap kring olika psykiska och neuropsykiatriska diagnoser har varit ett tungt vägande skäl när Linda väl bestämde sig för att berätta sin historia. Hon vill använda sina egna erfarenheter till att sprida kunskap. Linda vet hur det känns när vännerna plötsligt drar sig undan för att de inte kan hantera en människa som inte är i psykisk balans.
– Jag tror att de blev väldigt rädda för hur jag helt plötsligt ändrade beteende och begick våld på mina egna värderingar helt. De kände inte igen mig. De hade ingen kunskap om detta. För mig blev det ett fullständigt “pang” från den där dagen när polisen kom och hämtade mig. Jag bara lade mig platt. För det här var ju inte jag.
Några vänner förblev lojala och stannade kvar för att stötta Linda och familjen, medan en del, även vänner som stått henne nära, försvann bort – något som där och då gjorde henne så arg och besviken.
Har vännerna som försvann kommit tillbaka igen nu, så här långt efter den där kaosperioden?
– Nej. Det är jag som har kommit tillbaka. För de har ju varit där hela tiden, men inte vetat vad de skulle göra och hur de skulle närma sig. Men den kunskap jag har i dag kan jag säga: Jag har jobbat mig tillbaka för att få förtroende och – det är viktigt – jag har sjutton års nykterhet. I vissa fall har jag känt det viktigt att be om förlåtelse. Jag känner att folk har förtroende för mig i dag och känner sig trygga.
Jag har valt att tro att Gud är kärleksfull och vill mitt allra bästa hela tiden.
— Linda Järlestrand
Har du någon gång varit arg på Gud för det som har drabbat dig?
– Faktiskt inte, eftersom jag aldrig har trott att jag ska hänga upp min tro på min kropp. Jag har valt att tro att Gud är kärleksfull och vill mitt allra bästa hela tiden. Annars rasar min tro. Jag kan inte känna att Gud borde göra så här eller bli så här. Däremot tänker jag att när jag kommer till himlen ska jag få ställa frågor om det jag inte har förstått. Men det handlar mer om de stora frågorna, som vad ville du egentligen när du skapade världen?
Grundad i sin gudstro
För Linda hänger inte Guds existens på livets omständigheter.
– Jag blir så förvånad när folks tro vacklar så fort de drabbas av något svårt. Då är man ju inte medveten om att långt ifrån alla lever i demokrati. Tänk bara tanken på hur folk lever ute i vår värld med fruktansvärd svält, förtryck, diktatur. Folk får sjukdomar. Varför kan man helt plötsligt inte tro bara för att man själv blir drabbad?
Det resonemanget finner Linda helt ologiskt. Gud är Gud, oavsett livets omständigheter. Ungefär så tänker hon.
[ Gifta paret: Till havs fick vi lära oss att släppa kontrollen ]
Gång på gång under vårt samtal uttrycker Linda sin tacksamhet till vården och i synnerhet till en särskild läkare som hon hade nåden att träffa i ett kritiskt skede av sin sjukdomsresa. Tack vare specifika diagnoser har hon kunnat få den medicin hon behöver, men lika avgörande för Linda har varit vårdens uppbackning när hon känt behov av att få bli inlagd på kort varsel. Läkarnas förtroende för Lindas självkännedom har öppnat en dörr så att hon alltid är välkommen att komma in några dygn på en avdelning när hon känner att hon ”bara behöver coola ner”. I den miljön, bland andra psykiskt sköra människor, har Linda också förstått att hon har en viktig uppgift.
– Där har Gud använt mig. Så jag har känt att det har funnits en mening med det hela och jag skulle inte vilja vara utan allt detta som jag har varit med om. Jag har ett väldigt stort hjärta för människor. Jag älskar livsöden och livsberättelser. Där inne är mitt missionsfält, förklarar Linda.
I boken skriver hon: ”Varje gång jag ha varit inlagd på psyket har Gud fört mig samman med människor som behöver en hälsning från honom.”
Möter andra från vitt skilda bakgrunder
I sjukhusmiljön hamnar hon mer eller mindre alltid i djupa, förtroliga samtal om både livet och tron. Hon har delat rum med en satanist. Blivit vän med en transvestit. Och många av dem hon möter har ingen aning om vad kristen tro är.
– Jag träffar människor som kyrkan sällan kommer i närheten av.
Linda vet att hon är pratsam av naturen, men har insett att det är en egenskap som Gud använder. Både när hon ligger på sjukhus och när hon rör sig ute i vardagen.
– Jag kan gå på varuhus och när det står en expedit ensam i en affär så går jag ofta in och pratar med den personen. För inte så länge sedan var det en tjej som var 22 år. Hon såg mitt kors och sa: Är du kristen?
Linda undrade hur det kom sig att hon frågade det, och den unga tjejen berättade att hon råkat snubbla över Hillsongs musik på Spotify och börjat lyssna på den. ”Jag tror att jag kanske är kristen”, sa hon. Någon kyrka hade hon inte sökt sig till. Linda rekommenderade henne att upptäcka glädjen i att prisa Gud tillsammans med andra och satte tjejen i förbindelse med sin dotters kompis som är evangelist.
– Lite så är det hela tiden. Det spiller över var jag än är, förklarar Linda.
“Vi har alltid ett öppet hem,”
Och i detta känner hon ett hundraprocentigt stöd av sin make.
– Min grej är att hjälpa trasiga människor. Vi har alltid ett öppet hem. Vilka jag än kommer hem med, människor som kanske är tillfälligt konstiga, så är Mikael väldigt mycket med. Jag vet ju att många dömer ut folk för att man är på ett visst sätt, men jag vet ju att det kan bli så om man har en viss diagnos. Så vi ser detta som en gemensam uppgift.
De trasiga människorna finns överallt, även bland församlingens egna, och därför vill Linda lyfta på locket kring frågorna som berör skuld och skam. Sårbarhetsforskaren och författaren Brené Brown lär ha sagt att det finns tre fakta kring just skam: Alla känner den. Ingen vill prata om den. Och ju mindre vi pratar om den, desto större makt får den över våra liv.
Det Linda Järlestrand gör när hon nu går ut med sin livsberättelse är alltså att trotsa konventionerna och konfrontera skammen. För när någon bryter tystnaden och vågar säga som det är, kan plötsligt flera våga. Det är lite som att trycka hål på en varböld. En öm punkt som man till varje pris velat dölja. Och just därför bestämde sig Linda för att ta bladet från mun.
Psykisk ohälsa har diskuterats ganska mycket i medierna på senare år, men man hör inte lika mycket prat om det i församlingsmiljön. Upplever du att det var svårare att prata om psykisk ohälsa i kyrkan?
– Absolut.
Jag frågar ”varför?” och Linda ger en förklaring i flera steg. Dels menar hon att det handlar om att det inom kyrkan finns en förväntan att den som kommer till Jesus och blir frälst därmed ska leva ett nytt liv. Men samtidigt så är vi människor och oavsett om vi befinner oss utanför eller innanför kyrkans väggar, så är det ingen skillnad på vad vi blir attackerade av i tankevärlden. Och visserligen kan vi prata mycket om våra liv, men bara till en viss gräns.
[ De flyttade in i missionshus - och lät församlingen vara kvar ]
“Skammen håller man för sig själv”
– Man lättar inte på skammen i det privata. Det håller man för sig själv. Detta vet jag och jag har fått det bekräftat när jag gett ut den här boken. Folk berättar saker för mig som de inte vågar berätta i församlingen. För där är det på något vis sådant som ska ligga bakom dig.
Genom åren har hon också mött mycket av trosrörelse och helandeförkunnelse och hon anser att dessa predikningar har bidragit till att göra människor tystare.
– Budskapet ”om du tror tillräckligt mycket så kommer du att bli frisk” är att lägga press på den enskilde individen. Jag tror att tiden i kristenheten med den förkunnelsen har påverkat oss mycket. Det har gjort att man vill inte säga hur det är. För man borde vara frisk.
Linda vill uppmuntra djupa, ärliga samtal där man delar sina livsberättelser vänner emellan. Hon och Mikael har upptäckt att parmiddagar är ett forum som gjort för förtroliga samtal.
– Man delar mer om man sitter med ett par än om det sitter ett helt gäng där, konstaterar hon.
Vilket osökt leder in på en av de stora frågorna. Den om att offentligt berätta en historia som bottnar i misslyckande och skam. Före intervjun läste jag Rosa moln & svarta skuggor och kunde då konstatera att Linda visserligen är självutlämnande, men utan att frossa så mycket i detaljer.
Det hade gjort mig mer skada än nytta om jag hade gått in i detaljer, inte minst för min familj.
— Linda Järlestrand
Var det svårt att lägga ribban för hur mycket av dig själv du skulle ge ut i boken?
– Jag har gått igenom den här texten om och om igen och ställt en rad frågor: Har det här något bra syfte? Är det här till nytta eller kommer det att skada mig? Skulle det här hjälpa någon annan? Skadar det mina barn? Skadar det Mikael? Skadar det mig?
– Alla säger ju att jag är självutlämnande, men samtidigt som jag bjuder väldigt mycket på mig själv så har jag ändå väldigt stark integritet. Det märks kanske inte när man läser boken, men jag syftar på min privata sfär och det behövs inte här. Det hade gjort mig mer skada än nytta om jag hade gått in i detaljer, inte minst för min familj, säger Linda eftertänksamt.
Kärlek från bokläsarna
Kort efter boken gått ut till försäljning började responsen välla in. Linda hade svårt att tro sin förläggare Joel Sjöberg när han innan utgivningen sa: ”Du kommer att få så mycket kärlek, Linda”. Men precis så blev det.
– Det som händer när man delar en smärtsam historia är att det poppar upp människor som lever i en församling, som kanske är i en ansvarsposition och som har ett mörker inom sig som inte församlingen vet om.
Många hundra människor har hört av sig och den positiva responsen från läsarna bara fortsätter.
– Jag är helt överväldigad. Jag trodde att jag skulle få både ris och ros. Men det är bara tacksamhet. Jag har gråtit. Läsarna har gråtit. Vi har fått samtala. Det är fantastiskt det jag upplever nu, säger Linda.
Redan har hon börjat åka ut och hålla seminarier kring boken. Linda understryker att det viktigaste när det gäller psykisk ohälsa är kunskap och den vill hon sprida till många. Tanken är också att detta är något som hon och Mikael ska göra tillsammans i den mån det är praktiskt möjligt. Det har också öppnat en dörr för makarna att ta upp det där med att sjunga tillsammans igen, något som legat i träda under många år.
I tio år hade Linda en kronisk inflammation i halsen som gjorde att hon inte kunde sjunga. Men i stället för att göra någonting åt saken använde hon det som en ursäkt för att inte behöva kliva fram till mikrofonen. När så hon och Mikael 2021 fick en gemensam inbjudan att delta i Alla tiders sånger – en tv-serie med andliga sånger som spelades in i Nashville med ett 30-tal svenska och norska artister – då bestämde sig Linda för att börja jobba med sin stämma igen. Bland annat fick hon några goda röstråd av Gladys del Pilar. I dag känner hon att det musikaliska självförtroendet är på väg tillbaka.
– I går ledde vi lovsång i vår församling, Mikael och jag. Det har vi inte gjort på jättemånga år, för jag har sagt nej. Men att få stå där med Mikael och sjunga, och jag hade ingen nervositet, det var vara en sådan tacksamhet till Gud, förklarar Linda.
Jag ska inte sticka under stol med att det har varit jobbigt.
— Mikael Järlestrand
Prövningar har svetsat samman
Det är läge att ropa in Mikael i köket. Han har suttit vägg i vägg och jobbat på hemmakontoret. En administrativ dag för mannen som annars flitigt är ute och sjunger på begravningar och olika tillställningar. Lindas sjukdomsresa är ju också Mikaels resa och det är uppenbart att alla prövningar de gått igenom har svetsat dem samman.
– Jag har ett märkligt psyke, konstaterar Mikael. Jag är ganska jämn. Jag gräver inte ner mig och jag blir inte deprimerad. Jag pulsar på.
Han berättar att han reagerade när alkoholen kom in i familjen och han märkte att Linda “blev hooked på det”. Att inställningen till alkohol förändrats i frikyrkan var kanske en bidragande orsak, funderar han.
– Jag ska inte sticka under stol med att det har varit jobbigt. Det har varit tuffa tider. När man ser någon man älskar som lider så och kämpar dag ut och dag in med ångest och med mörka tankar.
– Ibland när jag har varit ute på resa och har ringt hem har det varit kaos i Lindas själsliv. Det har ju varit ganska tufft. Speciellt tiden som var för ungefär 20 år sedan. Men sedan har ju vår kärlek och passion varit kittet som har hållit oss samman.
Mikael berättar att han har pushat Linda att skriva boken. Och det är tillsammans som de har tagit sig igenom svårigheterna. Han har gått på olika anhörigbehandlingar för både bipolaritet och alkoholmissbruk. Hon har genomgått ett antal utredningar och behandlingar.
– Både du och jag har tagit den hjälp vi kan få, sammanfattar Mikael.
“Folk känner sig aldrig dömda”
Även om han är part i målet kan han vittna om vad som händer när Linda möter människor med sin livshistoria.
– Bara Linda öppnar lite på sitt eget så känner folk – här kan vi berätta. De känner sig aldrig dömda. Det är det som är så skönt med Linda, säger Mikael ömt och vänder sig mot sin hustru.
– Du når ju människor som ingen annan når, på ett fantastiskt sätt. Och min tjänst eller mission som sångare och förkunnare, den har ju djupnat i och med det här livet med Linda. Jag har fler perspektiv på evangeliet och på medmänniskorna än jag hade innan. Man blir ödmjuk, förklarar han.
Båda bär på en djup längtan att deras gemensamma beslut att tala öppet om sin kamp ska befria många människor. De har ju själva fått erfara att när man vågar klä sin skam i ord, så försvinner den förtärande känslan likt spöken som dras ut i ljuset. Inte minst kyrkfolk behöver få uppleva detta och i den processen vill Linda och Mikael Järlestrand få möjlighet att vara en katalysator.
Att älska sig själv är jätteviktigt.
— Linda Järlestrand
Mikael ska strax skynda iväg. Ett nytt sångaruppdrag väntar.
– Mikael är väldigt närvarande när han pratar med människor. Jag har känt ett väldigt stöd i honom och det har varit tunga saker. Jag hade inte klarat mig en sekund utan honom. Han är min bäste vän. Han är den finaste människa jag träffat och det finns ingen jag hellre vill vara med, säger Linda med eftertryck.
Jag påminner henne om ytterligare två citat från boken. De där hon skriver: ”För mig är det viktigare att vara buren än att vara frisk” och ”Man måste inte må bra för att kunna hjälpa andra, men man måste älska sig själv”.
– Jag förväntar mig inte att bli frisk. Och att älska sig själv är jätteviktigt, säger Linda Järlestrand.
[ Unga mamman: Jag tror att det som hände var ett mirakel ]
---
Fakta: Linda Järlestrand
- Ålder: 58 år.
- Familj: Gift med Mikael. Barnen Ludvig, Lucas och Evelina som alla är vuxna.
- Bor: Hus i Malmö.
- Yrke: Utbildad fysioterapeut och certifierad PEERS-support (personlig egen erfaren resurs inom psykiatrin).
- Aktuell: Med självupplevda debutboken “Rosa moln & svarta skuggor – med en tro som bär” (Sjöbergs förlag). Författad av Linda Järlestrand, textbearbetad av Birger Thureson.
---