Israel förlorade kriget redan den första dagen

Det var det värsta året i Israels historia. Ett år som startade med en katastrof och sedan fortsatte med ständigt nya katastrofer. Ett krig som bröt ut den 7 oktober 2023 och som Israel förlorade redan den första dagen. Oavsett alla verkliga och påstådda militära framgångar senare.

TEL AVIV. Israels längsta krig vars slut inte kan skönjas ännu efter ett år. Som tvingade hundratusentals människor på flykt i norr och söder – och gjorde hela landsändar obeboeliga.

Den judiska staten skakade i sina grundvalar när den inte kunde uppfylla sin avgörande skyldighet enligt samhällskontraktet. Alltså att försvara sina medborgare mot angrepp och komma till snabb undsättning i händelse av nöd.

Sirenerna började tjuta över hela Israel klockan halv sju på lördagsmorgonen den 7 oktober förra året. Också hos oss i Tel Aviv, men framför allt i södra Israel när Hamas började skjuta tusentals raketer. Samtidigt som terrorister från Hamas tog sig igenom stängslet mellan Israel och Gazaremsan på mer än 60 platser i en samordnad attack. Redan i detta ögonblick var kriget förlorat. Innan dagen var slut hade Hamas mördat runt 1 200 israeler, de flesta civila, och kidnappat 250.

De svårt splittrade israelerna hade kanske inte så stora förväntningar på sina politiker, särskilt inte på den nuvarande regeringen. Men att den hyllade och till och med älskade armén svek i avgörandets stund kom som en svår chock. Terrorister kunde i timmar ostört massakrera invånare i kibbutzer längs Gazagränsen utan att några soldater dök upp.

“Var är armén?” löd frågan som ställdes i kibbutzernas Whatsapp-grupper under de första kritiska timmarna. Och så småningom över hela Israel när katastrofens omfattning började klarna. Samma fråga återkommer när jag strax före årsdagen träffar överlevande på kibbutz Be’eri – och den har ännu inte fått något uttömmande svar.

De kräver en officiell oberoende undersökningskommission som efter andra katastrofer i Israels historia. Men premiärminister Benjamin Netanyahu säger att det får vänta till efter kriget – som aldrig tycks ta slut.

– Vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Hamas är mördare och monster, men också vår regering har ansvar för att runt 100 människor, levande och döda, fortfarande är gisslan. Den här regeringen måste bort, det blir aldrig någon lösning så länge den sitter kvar, säger en medlem i kibbutzen.

Tog skydd i säkerhetsrum

Israelerna vaknade av raketlarmet i gryningen. Vi som inte har säkerhetsrum i våra hem tumlade sömndruckna ut i trappuppgången som anses ge ett hjälpligt skydd. Det var för långt ned till skyddsrummet i källaren, man ska inte ta hissen i en sådan situation. Dessutom var skyddsrummet fyllt med gammal bråte, vi rensade det senare.

Andra tog skydd i sina säkerhetsrum eller i husens skyddsrum. I gränskibbutzerna har alla säkerhetsrum – efter decennier av beskjutning från Gaza. Människor var övertygade om att det var en “vanlig” raketattack och att faran skulle vara över inom kort. Men snart framgick att det kryllade av Hamasmän inne i kibbutzerna. Och inga israeliska soldater var i sikte.

[ Palestinsk biskop: ”Vi måste hitta ett sätt att leva tillsammans” ]

Scener som hämtade från Förintelsen började utspelas på berömda gränskibbutzer som Be’eri, Nahal Oz och andra som legat i frontlinjen sedan Israels grundande. Kibbutzmedlemmarna hyllades genom åren som hjältar och blev symboler för det sionistiska projektet, alltså att judar med vapen i hand skulle försvara sin frihet och säkerhet.

Men nu fann sig många av dem vara hjälplösa i sina hem. Hela familjer gömde sig desperat i sina säkerhetsrum, de försökte tysta sina småbarn för att de inte skulle röja dem för de beväpnade angriparna. Många har jämfört situationen med en klassisk pogrom eller med Förintelsen, med försvarslösa judar som var utlämnade till blodtörstiga mördare.

[  Nio FN-anställda sparkas efter misstankar om att ha deltagit i terrorattacken mot Israel ]

Det är ett trauma som har fördjupats och förvärrats under året. Det drabbar alla israeler, inte bara de direkt drabbade. Men naturligtvis mest dem som överlevde attacken och såg sina anhöriga och vänner mördas eller föras bort som gisslan. Både i gränssamhällena och i musikfestivalen Nova, som terroristerna angrep och förvandlade till en dödsdans.

Gränskibbutzerna nära Gaza återtog en plats i det allmänna medvetandet de inte haft sedan 1950-talet, då de spelade en central roll i kampen mot fidayin, de palestinska infiltratörer som tog sig över gränsen för att sprida död och förödelse – och ibland bara för att skörda frukt och grödor på sina ägor som de flydde/drevs bort från i kriget 1948.

“Redo och beväpnade”

Den legendariske israeliske överbefälhavaren och senare försvarsministern Moshe Dayan beskrev 1956 situationen i ett gravtal, som är ett klassiskt dokument i Israels historia. Han deltog i begravningen av Roi Rotberg, som var säkerhetsansvarig på Nahal Oz och dödades av palestinier.

– Vi är en generation som bygger landet, och utan stålhjälm och kanonrör kommer vi inte att kunna plantera ett träd och bygga ett hem ... Det är vår generations öde. Det är vårt livsval: att vara redo och beväpnade, starka och orubbliga, sade han.

Men den enögde generalen, som hade förlorat ett öga i strid och var internationellt känd för sin svarta ögonlapp, kunde också se den andra sidan.

– Låt oss inte lägga skulden på mördarna. Varför ska vi klaga över att de hatar oss? I åtta år har de suttit i flyktinglägren i Gaza och med egna ögon sett hur vi har gjort ett hemland av den mark och de byar där de och deras förfäder en gång bodde, sade han.

Han uttryckte en problematik som är aktuell än i dag, nästan 70 år senare, när Nahal Oz och de andra byarna sörjer nya offer.

[  Extrema ideologin som fått allt större makt i Israel – så ser den ut ]

Moshe Dayan avgick senare som försvarsminister när en bred folkopinion såg honom som ansvarig för fiaskot när Israel överraskades av angrepp från Egypten och Syrien i starten av Jom Kippurkriget i oktober 1973. Dayan och den övriga regeringen hade djupa skuldkänslor för att de inte hade tagit varningarna på allvar och för tusentals israeliska soldaters död.

Det är himmelsvid skillnad mot dagens situation, där Netanyahu och hans ministrar vägrar att ta något som helst ansvar, än mindre uttrycka någon känsla av skuld för att hela det israeliska säkerhetskonceptet rasade samman den 7 oktober förra året. Tvärtom, Netanyahu lägger hela skulden på arméledningen – som förvisso bär en stor del av ansvaret.

Massiva protester

Men premiärministern vill inte kännas vid alla de varningar han fick om att hans splittrande politik urholkade landets säkerhet. Under första halvåret 2023 försökte Netanyahu, hans justitieminister och hela hans högerregering – i vilken ingår extremistpartier – undergräva Israels rättssystem. Bland annat genom att försöka driva igenom lagändringar som skulle ge politikerna kontroll över domarkåren.

Ett av Netanyahus motiv var att han på något sätt skulle kunna krångla sig ur den rättegång där han står åtalad för korruption.

[ Hundratusentals marscherade mot Netanyahu ]

Detta ledde till massiva protester på gator och torg – och till ilska också bland många reservofficerare, den grupp som mycket av Israels försvar bygger på. Försvarsministern, som Netanyahu försökte sparka, och andra rådgivare förklarade att Israels fiender skulle kunna utnyttja splittringen till att slå till. Och det var precis vad som skedde den 7 oktober.

Den första tiden efter chocken var Israel samlat och enat som alltid i krig. Men enigheten försvann snabbt, inte minst när en växande opinion anklagade Netanyahu för att inte prioritera förhandlingar om gisslan. Så i dag är Israel minst lika splittrat som före krigsutbrottet.