Den 15 oktober inleder Niklas Piensoho sin tjänst som biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan efter närmare två decennier i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Men han är inte ensam om att ha korsat samfundsgränserna. Dagen har kartlagt fler exempel.
Kontroversiellt när missionspastorn tog över pingströrelsens flaggskepp
Den 22 oktober 2006 äntrade Niklas Piensoho predikstolen i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm. Predikoämnet var “Fyra möten vid Jesu fötter” och Filadelfiakyrkan var fylld till bredden av besökare.
Valet av den då 42-årige Niklas Piensoho var kontroversiellt. Att en pastor kallas till ett annat samfund var inte något unikt, men att det skedde just i Filadelfiakyrkan var för många en chock.
Församlingens tidigare föreståndare Sten-Gunnar Hedin hade vid den här tiden precis tackats av för att bli högsta ledare i det nybildade samfundet Pingst FFS. Fram tills nu hade Filadelfiakyrkan i Stockholm setts som både ett nav och närmast en domkyrka för pingströrelsen i Sverige. Att en missionspastor nu skulle ta över ledarskapet för en sådan pingstinstitution förvånade många.
– Jag tror att skillnaden är mindre än man tänker sig. Även om jag uppfattar det som att pastorns mandat, hans roll, generellt sett är starkare i Pingströrelsen än i Missionskyrkan vilket skulle kunna innebära en större arbetsbelastning, sa Niklas Piensoho i en intervju med Dagen inför tillträdandet.
Piensoho var redan 2006 tydlig med att han varken såg sig som “missionare eller pingstvän utan kristen”. Ett uttalande han modifierat och upprepat när han 2024 valde att ta nästa steg från pingstföreståndare till kyrkoledare i Equmeniakyrkan.
Tv-pastorn och Torppredikanten som blev präst
Under många år var Moni Höglund en av Evangeliska frikyrkans mest välkända pastorer. Den dåvarande pastorn i Immanuelskyrkan i Örebro var en uppskattad talare på Torpkonferensen och en färgstark profil i rörelsen, som så småningom blev tv-pastor med hela Svenska folket. Därför blev många minst sagt förvånade när det stod klart att Moni Höglund valt att lämna EFK för att bli präst i Svenska kyrkan.
I en intervju med Dagen från 2020 berättade hon om hur hon i samband med Örebro teologiska högskolas 100-årsjubileum 2008 upplevde att hon fick ett profetiskt tilltal, förmedlat av Lennart Törn, pastor och lärare i Nya testamentet vid Örebro missionsskola.
– Och där, mitt under en gudstjänst i Evangeliska frikyrkans högborg, visste jag att orden var riktade till mig. Det var som om Gud sa till mig: “Det var här de bad för dig när du skulle gå ut som evangelist. Det var här på missionsskolan du kallades till pastor. Och nu kallar jag dig till präst. Det spelar ingen roll vad tjänsten heter, du är min tjänarinna”, sa Moni Höglund till Dagen.
Moni Höglund prästvigdes för Strängnäs stift 2012 och en busslast med gäster kom från Immanuelskyrkan i Örebro. I dag är Moni Höglund präst och församlingsherde i Mikaels församling i Örebro.
Från präst och samfundsledare till missionspastor på Donsö
Anders Sjöberg är bibellärare, Israelkännare och präst. Mellan 2001 och 2009 arbetade han som missionsföreståndare och högsta ledare för EFS. Efter tjänsten som missionsföreståndare ledde han bland annat otaliga Israelresor och arbetade även under en kortare tid som svenskkyrklig präst i Gästrikland, där Sjöberg har sina rötter.
2022 kom dock ett för många oväntat karriärval. Anders Sjöberg blev pastor i Missionskyrkan på Donsö.
– För mig som under många år rest runt i landet på bibelhelger är det ett naturligt steg. Jag har jobbat över samfundsgränserna länge och känner mig hemma i de flesta kyrkliga sammanhang, sa han till Dagen i samband med beslutet.
Han menade att de teologiska skillnaderna mellan EFS och Equmeniakyrkan inte är särskilt stora.
– Skillnaden mellan dessa båda samfund är inte så stor som många kanske tror. Dopfrågan, exempelvis, har i dag inte samma splittrande funktion som tidigare. Och i mitt möte med judendomen har jag fått lära mig ett öppnare förhållningssätt i samtal om trosfrågor.
– Är jag trygg i min egen övertygelse är jag inte rädd att lyssna på en annan uppfattning. Då kan två olika tolkningar få ligga sida vid sida, i ödmjukhet inför Gudsordet. Det är i Ordet, inte i tolkningen, som sanningen finns, sa Anders Sjöberg till Dagen.
Beslutet att gå över till Equmeniakyrkan ledde till avkragning från Svenska kyrkan. Sjöberg arbetade i församlingen på Donsö under ett års tid.
Livets ord-pastorn som blev präst och diakonal direktor
Under många år arbetade Mattias Nordström som ungdomspastor i Livets ord i Uppsala. Genom åren gjorde han emellertid en teologisk resa som ledde fram till prästvigning för EFS och Svenska kyrkan. Mattias Nordström har bland annat arbetat som präst i S:ta Clara kyrka i Stockholm och är sedan ett år tillbaka direktor för diakonistiftelsen Samariterhemmet i Uppsala.
Själv beskriver sig Mattias Nordström som ekumeniskt sinnad. I en intervju med Dagen, om bönboken Själens längtan efter Gud som han skrivit tillsammans med sin fru Ruth Nordström, konstaterade han att han känner sig lika hemma i de skrivna som i de friare bönerna.
– Jag tänker att vi som människor har olika personligheter och olika sätt att be på. Det finns ingen motsättning mellan skrivna böner och fria böner, sa Mattias Nordström då.
Han har även redogjort för sin teologiska resa på följande sätt:
“Jag har tidigare under många år haft förmånen att tjäna som pastor. Kallet att bli präst har successivt vuxit fram under den period där jag har haft möjlighet att fördjupa mig i teologiska och kyrkohistoriska frågor.”
Publikfavoriten på Frizon blev doldis i Svenska kyrkan
Magnus Tunehag har gjort det mesta inom svensk kristenhet. Han har på nära håll upplevt en karismatisk väckelse under 1990-talet, men han har också hållit stand up-liknande predikningar på Frizon, till festivalbesökarnas stora förtjusning. Dessutom har han varit med och grundat EFK-församlingen Johanneskyrkan i Linköping.
I dag är han EFS-präst och leder församlingen Fridhemskyrkan (tidigare United Öresundskyrkan) i Malmö. Församlingen har i likhet med Tunehag själv gjort en teologisk resa under de senaste åren. I en intervju med Dagen beskriver han ärligt hur han med åren förts allt längre bort från rampljuset, vilket inte enbart varit enkelt.
– Det handlar inte om några fåfänga böner om att jag skulle vilja ha en miljon i månadslön. Det handlar mer om att Gud har placerat mig i en liten kyrka med tjugo gudstjänstfirande.
– Jag tycker ju att vi förkunnar budskapet på ett sätt som borde kunna nå fler. Men det är som att Gud inte bryr sig. Han har gömt undan mig. Och på ett sätt är det nog ett skydd för mig och min frälsning. Samtidigt kan jag känna: Det här är ju så bra, varför öppnar inte Gud fler dörrar?
Magnus Perssons resa från Rock the Globe till helkyrklighet
År 2000 stod Magnus Perssons inför ett kokande Globen – fyllt av kristna tonåringar. Det var konserter med Delirous, Ultrabeat och andra samtida storheter, det var nattvardsfirande i gångarna, debatt med Siewert Öholm och flera gudstjänster. Magnus Persson har under decennier haft ett slags spindel-i-nätet-roll i den svenska kristenheten. Från tiden som ledare för Ny generation (eventorganisationen, inte skolorganisationen), profilerad pingstpastor och grundare av United Öresundskyrkan.
Under de delvis stormiga åren som pastor i United rörde sig Magnus Persson teologiskt från en förkunnelse med tydligt sökarvänligt fokus till att allt mer vilja bejaka den kristna traditionen och liturgin.
I dag är han präst och inspiratör inom EFS, och ett ord han ofta återkommer till är helkyrklighet. Ett begrepp där olika fromhetstraditioner som högkyrklighet, lågkyrklighet, gammelkyrklighet och frikyrklighet kan få rymmas sida vid sida.
– Som en inomkyrklig missions- och väckelserörelse i Svenska kyrkan ser jag EFS som en slags “helkyrklighet” som rymmer och förenar omistliga bidrag från flera olika traditioner kring ett tydligt reformatoriskt centrum.
– En av mina uppgifter kan därför bli att uppmuntra och stärka den teologiska identiteten och självkänslan inom rörelsen, har Magnus Persson själv sagt till Dagen om sin roll inom EFS.
Resan från Svenska kyrkan till Equmeniakyrkan kostade henne kragen
Präster och pastorer som gått mellan samfunden är inte ett nytt fenomen, även om dagens ekumenik gör förflyttningarna vanligare. Under många år fanns ett avtal mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan samt mellan Svenska kyrkan och Metodistkyrkan vilket underlättade när en pastor eller präst ville byta mellan samfunden.
Samma avtal fanns dock inte mellan Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet, som är det tredje bildarsamfundet bakom Equmeniakyrkan. Detta gjorde att så kallad “full kyrkogemenskap” aldrig uppnåddes, vilket i sin tur innebar svårigheter när en präst eller pastor vill byta samfunden emellan.
En som fått erfara detta är Helena Marksén, i dag pastor i Equmeniakyrkan i Skellefteå. Helena Marksén har en bakgrund som EFS-präst, men blev i och med bristen på avtal mellan samfunden tvungen att avkragas när hon upplevde en kallelse att gå in i tjänst som missionspastor för församlingen i Skellefteå.
Hon uttrycker dock tacksamhet över det nya sammanhanget och fokuset på Bibeln i församlingen.
– När jag förstod att det här en församling som har ett så stort fokus på bibelundervisning så kände jag bara “Wow”!
– Vi är en relativt liten församling, men det ekumeniska arbetet är gott och det viktiga är ju att sökande människor lär känna Jesus och finner ett sammanhang där de kan växa i tro, oavsett vilken församling det är. Vi bidrar med det vi kan, sa Helena Marksén i en intervju med Sändaren.
EFS-prästen gjorde comeback i Örnsköldsvik: Som pingstpastor
Under många år var KG Larsson uppskattad präst i EFS-kyrkan i Örnsköldsvik. I staden, som är känd för sin goda ekumenik, ligger Pingstkyrkan och EFS-kyrkan grannar och när pingstkyrkan 2008 sökte en ny pastor kom KG Larssons namn upp. Larsson var vid den här tiden EFS-präst i Alingsås.
Genom sitt yrkesliv har han ofta hamnat i händelsernas centrum och bland annat avkragats sedan han valde att aktivt gå ur Svenska kyrkan. Lösningen med en EFS-präst som pingstföreståndare är ovanlig med anledning av samfundens olika syn i dopfrågan, men Pingstkyrkan i Örnsköldsvik och KG Larsson lyckades hitta fram till varandra även om en predikan om just dopfrågan blev omdiskuterad.
– Skulle det här på något sätt leda till att relationer skadas inom församlingarna eller inom samfunden så kliver jag av direkt, säger KG Larsson. Jag har på alla sätt lagt fram anledningar till att det inte skulle gå att kalla mig som pastor i en pingstförsamling, men de vill gå vidare ändå, sa KG Larsson till Dagen 2008.
[ Sofia Camnerin: Allvarligt när kristna ledare byter samfund ]
Från pastor i ett annat samfund – hela vägen till biträdande kyrkoledare
I debatten inför att Niklas Piensoho skulle väljas som biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan menade flera kritiker att det vore orimligt att gå från ett annat samfund direkt in i rollen som kyrkoledare. Vad som inte sades var dock att samma sak hände redan 2020 när EFK-pastorn Joakim Hagerius valdes till biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan.
I likhet med Piensoho är Hagerius ordinerad i dåvarande Missionsförbundet och arbetade flera år i samfundet. Han var även aktuell som kyrkoledare redan vid Equmeniakyrkans bildande 2011, så han var inget okänt namn i sammanhanget. Däremot kom han närmast från ett annat samfund, nämligen Evangeliska frikyrkan och Saronkyrkan i Göteborg, där han under tjugo år var pastor innan han mellanlandade under ett par år som opinionsredaktör på Dagen.
Inför hans tillträdande som biträdande kyrkoledare uttryckte han en önskan om att fler människor ska komma till tro på Jesus genom Equmeniakyrkans arbete.
– Man har gjort ett bra arbete med tre samfund som har gått samman. Nu är kyrkan i ett viktigt läge där den i ännu högre grad behöver blicka framåt och ta sig vidare, sa Joakim Hagerius i Dagen inför tillträdet 2020.
Århundrades samfundsskräll när Livets ord-grundarna blev katoliker
Sällan har en förflyttning mellan två samfund skapat mer dramatik än den 9 mars år 2014, då Livets ords grundare och mångåriga pastorspar Ulf och Birgitta Ekman meddelade att de skulle konvertera och bli katoliker. Ulf Ekman, som vid den här tiden hade varit pensionär i flera år, hade visserligen närmat sig de historiska kyrkorna på olika sätt och velat nyansera delar av den undervisningen som han och Livets ord tidigare stått för. Men trots detta kom beskedet från makarna Ekman som en chock för svensk kristenhet i allmänhet och för folket på Livets ord i synnerhet.
Nu, tio år efter konversionen, har både paret Ekman och dåvarande föreståndaren Joakim Lundqvist beskrivit sin respektive bild av det som inträffade i Dagen .
– Det var bara tyst. Det var ingen som ringde, ingen kontakt. Det som vi hade uppfattat som vänskap och kollegialitet under så många år var borta den första tiden. Det var jättetråkigt och vi var väldigt ledsna, berättade Birgitta Ekman i juni 2024.
– Vi kunde ju känna att okej, ni säger att vi har övergivit er, men vi känner också att vi har blivit utsatta för en cancelkultur, sa Ulf Ekman.
Joakim Lundqvist såg situationen på ett annat sätt:
– Det handlade inte om någon personlig markering mot Ulf och Birgitta, utan om att vårt huvudansvar som pastorer var för fåren, för församlingen. Jag hade önskat en större förståelse från deras sida för den verklighet vi befann oss i, sa han.
Delade meningar i Equmeniakyrkan inför Piensohos återkomst
Den 13 oktober predikar Niklas Piensoho för sista gången som föreståndare i Filadelfiakyrkan i Stockholm. För andra gången tar han sedan steget över till en ledarroll i ett annat samfund. Den här gången går färden till nygamla bekanta i Equmeniakyrkan. Med sin bakgrund i dåvarande Missionskyrkan har Piensoho bra koll på delar av sitt nya sammanhang. Många har beskrivit valet av Piensoho som en hemkomst, men alla har inte varit lika övertygande.
Det faktum att Niklas Piensoho under lång tid valde att vara en anonym kandidat i rekryteringsprocessen har retat många. Vissa har även upprörts över att han kommer direkt från en tjänst som föreståndare i Pingst.
Hans nya lokala församling, Immanuelskyrkan i Stockholm, valde exempelvis att inte förorda honom som biträdande kyrkoledare. Vilket visade sig då församlingsrepresentanten Erik Amnå pläderade för ett nej till Niklas Piensoho, efter att först ha välkomnat honom som ny medlem i Immanuelskyrkan under kyrkokonferensen.
Piensoho valdes dock med en övertygande majoritet och det var tydligt under Equmeniakyrkans kyrkokonferensen att han har starka supportrar i rörelsen.
– Jag hoppade faktiskt frivolter inuti mig själv, det här var så över förväntan, sa exempelvis Alingsåspastorn Peter Lindroos med stor entusiasm.
Om det blir en bejublad återkomst till Equmeniakyrkan för den snart 60-årige Niklas Piensoho återstår att se.
