Just nu växer en rörelse fram bland unga kristna i västvärlden som får allt större genomslag: en rörelse av människor som dekonstruerar den tro de vuxit upp med. Vissa talar om det som en ny reformation.
Men vad innebär egentligen begreppet dekonstruktion? Vad är orsakerna bakom? Och är det ett hot, eller en möjlighet för kyrkan?
Karisma centers bibelskola, Stockholm år 2000. Längst bak i klassrummet sitter Josefin Lennartsson och tuggar tuggummi. Hon lyssnar, men med ett kritiskt öra.
– Det var mycket i teologin och beteenden som var destruktivt. Jag var rebell och blev utkastad från lovsångsteamet. I efterhand kan jag känna mig stolt över att jag var lite motvalls.
Vi sitter på en restaurang i huvudstaden med panoramavy. Under fyra år efter gymnasiet bodde Josefin Lennartsson här och hann gå tre bibelskolor. För även om hon under hela uppväxten såg kyrkans brister, var längtan efter Gud och församlingsengagemanget desto större. Efter bibelskolorna blev det teologistudier som ledde vidare till ordförandeskap i EFK Ung och flera pastorstjänster. Men det stora kyrkliga engagemanget skulle en dag få ett abrupt slut.
Användes av ”Nakedpastor”
Begreppet dekonstruktion myntades av den franske filosofen Jacques Derrida i relation till litteraturkritiken. David Hayward, som gjort sig känd under namnet “Nakedpastor”, menar själv att han var först att använda ordet i relation till kristen tro år 2008. Sedan dess har det blivit ett samlande begrepp för människor som omformulerar sin tro och i dag finns det mängder av Instagramkonton, Facebookgrupper och podcasts som kretsar kring ämnet. Framför allt i USA, men även i Sverige.
Begreppet används med skiftande mening. I vissa kristna sammanhang har det blivit synonymt med människor som kritiserar och lämnar tron, medan andra använder det som beskrivning av en naturlig bearbetning av den tro man vuxit upp med.
Gick inte att vara pastor längre
Under Josefin Lennartssons sista tjänst i kyrkan, som pionjärpastor i en mindre församling på landsbygden, tog det till slut stopp. När utmattningssymptomen återigen gjorde sig påminda och hon inte upplevde att hon fick det stöd från samfunden som hon behövde, började hennes dekonstruktionsresa på allvar.
– Om jag ska använda kristet språkbruk så var det väl då jag insåg att det inte går att förändra gamla vinläglar utan det vin som jag hade fått smaka behövde ett nytt kärl. Innan hade jag försökte förändra det gamla kärlet.
Vad var det du hade försökt att förändra med frikyrkan?
– Jag hade bland annat försökt att föra in ett mer jämställt tänk och lyfta den globala rättvisefrågan. Teologiskt hade jag lyft perspektiven kring vilka gudsbilder vi tillåter, får man till exempel säga hon om Gud? Hbtq-frågan var en annan fråga och där ångrar jag nu att jag inte öppet vågade ta ställning som bejakande.
Josefin berättar att hon många gånger, när hon presenterade nya idéer och tankar i olika sammanhang, fick höra att hon behövde begränsas.
– Om jag försöker snälltolka handlar det om att man inte förstår det jag kommer med, att det blir för mycket för personen. Jag har varit annorlunda och kreativ och det har varit svårt för andra att hantera.
Du har själv sagt att du inte alltid varit helt smidig.
– Det är jag medveten om, jag har mer att lära, som alla andra. Jag har en sådan sida, idealisten som kan vara ganska bråkig. Jag fattar att jag inte är helt enkel, jag är inte konform.
Men det motstånd du har mött, handlar det om enskilda personer eller om strukturer i frikyrkan?
– Jag skulle säga att det är strukturellt, att det handlar om en brist på mångfald och att kunna ta in mångfald. Men jag vill verkligen säga att jag mött både och, många har uppskattat mig. Men när det väl har kommit till kritan, att faktiskt förändra, så har det inte blivit så mycket av det. Det skapade en etisk stress i mig, fler och fler frågor blev för tunga att bära och jag kunde inte vara en representant för ett sådant sammanhang.
Tre gemensamma nämnare
En som har försökt att definiera begreppet dekonstruktion är skotten Phil Drysdale, som driver ett onlinenätverk för människor som dekonstruerar sin tro. Han har efter flera undersökningar hittat tre gemensamma nämnare för dem som dekonstruerar. Det första, att de ifrågasätter grundläggande värderingar i sin trostradition, det andra, att de därför behöver ändra några av dessa värderingar och, det tredje, som en följd av det är mindre tvärsäkra i frågor som rör tro och andlighet.
Phil Drysdale har också undersökt var människor landar efter sin dekonstruktionsprocess. Faktum är att nästan en tredjedel fortsätter att vara kristna, ofta i en mer progressiv miljö, en tredjedel blir agnostiker och den sista tredjedelen landar i någon av kategorierna ateister, andliga men inte religiösa, ”inget särskilt”, eller annan religion.
Radikalt annorlunda sätt att förstå Bibeln
Victoria Vasquez möter mig i en korridor på Uppsala universitet, där hon är doktorand i Nya testamentets exegetik. Dekonstruktion är ett ämne som engagerar henne. Hon beskriver hur hon själv gick igenom något av en sådan process efter att ha vuxit upp i ett sammanhang präglat av trosrörelsen.
– Jag och min man är teologiintresserade och vi hade frågor och funderingar som skavde i den kontext vi befann oss. Vi började båda plugga teologi och det hjälpte att sätta fingret på vad det var som skavde. Sättet att tolka och förstå Bibeln var radikalt annorlunda mot den miljö jag kom ifrån.
För Victoria Vasquez är dekonstruktion inte ett hot mot kyrkan, snarare tvärtom.
– Jag är frustrerad över att dekonstruktion har fått en så negativ klang hos många, att det har blivit synonymt med att lämna tron. Jag tror vi behöver gå igenom perioder av dekonstruktion och rekonstruktion. Det är en del av den mänskliga och religiösa mognaden.
USA är epicentrum för dekonstruktionsrörelsen
Dekonstruktionsrörelsen är en internationell företeelse, men har sitt epicentrum i USA. Michael Graham, författare till ”The great dechurching” och ledare för The Keller center, menar att USA just nu genomgår det största och snabbaste religiösa skiftet i landets historia. De senaste 25 åren har kyrkobesökarna minskat med 40 miljoner och i undersökningar kring amerikaners religiösa tillhörighet minskar antalet kristna med över två miljoner varje år. Samtidigt ökar gruppen ”nones” – ateister, agnostiker och ”inget särskilt” – med över sju miljoner per år.
John Williamson har drivit intervjupodden ”The deconstructionists” sedan 2016, som första året hade över en miljon nedladdningar. I hans ögon är det som just nu pågår en ny reformation.
– Phyllis Tickle är en fantastisk författare som brukade prata om att det var 500:e år sker en förnyelse av kyrkan. Vi hade den stora kyrkosplittringen 1054, reformationen på 1500-talet och nu har det gått 500 år sedan dess. Det här är inte något som bara händer i ett samfund.
Har mött olika reaktioner på sin dekonstruktionsresa
Josefin Lennartssons dekontruktionsresa fick henne att lämna frikyrkan. I dag jobbar hon som kontemplativ coach och försöker hjälpa människor att lyssna till sitt inre och hitta sin väg i livet. Förra året var hon med och lanserade religionstraumadagen. Initiativet hade vuxit fram genom Facebookgruppen ”De Fria Fåren – vi som dekonstruerar, lämnar eller förändrar vår tro”. I dag har gruppen närmare tusen medlemmar och är en samlingsplats för människor som går igenom en dekonstruktionsprocess. Två tongivande poddar som kretsar kring ämnet är Vinhaggornas hämnd och De kallar oss avfälliga. Och på Instagram finns bland annat kontona Skam den som ger sig och Stockholm Karisma center.
I Josefins egen podd, ”Hela mig”, har hon de senaste åren berättat om sin dekonstruktionsresa. Att på ett så öppet sätt dela med sig av sina erfarenheter av kyrkan, har mötts av olika reaktioner.
– De flesta som hör av sig är tacksamma för att jag bryter tystnaden kring frågor de känner att de inte fått prata om. Sedan via andra, tredje person har jag fått höra att jag är en dålig influens. I några av mina närmsta relationer har jag också mötts av mycket oförståelse.
Engagerad person med konservativ bibelsyn
När Phil Drysdale, utifrån sina undersökningar, ska måla upp bilden av den typiska personen som dekonstruerar så är det en person som vuxit upp i ett kristet sammanhang med en konservativ bibelsyn och tydliga svar. Personen har samtidigt ofta varit en av de mest engagerande i kyrkan och tagit tron på stort allvar.
– Det är en myt att de som dekonstruerar inte varit seriösa med sin tro, snarare är det så att de varit så passionerade och engagerade att problemen blivit mer uppenbara.
John Williamsson, som har gjort över 200 poddavsnitt sedan 2016, ser gemensamma teman för dem som dekonstruerar. Han menar att processen ofta börjar med en ny erfarenhet i livet som inte går ihop med det man har fått med sig. För hans egen del var en sådan erfarenhet när han fick vänner som var hinduer och muslimer.
– Jag hade lärt mig att om du inte är kristen hamnar du i helvetet. Det här är fantastiska människor, så jag tänkte att det inte kan stämma. Om Gud är verkligt älskande, hur i hela världen skulle han kunna låta det hända?
På samma sätt ser han hur kyrkors syn på hbtq är en vanlig orsak till att en dekonstruktionsresa börjar. En tredje orsak är kyrklig skam- och skuldkultur.
– Jag tror att mycket kommer från den där ständiga känslan av att inte vara nog.
Börjar i mötet med livet
Victoria Vasquez är inne på samma spår som John Williamson, att en dekonstruktion ofta börjar i mötet med livet.
– Man upptäcker att livet är mer komplext än vad man tidigare tänkt, att det inte är så svart och vitt. Har man då funnits i en kontext där svaren har varit väldigt kategoriska och inte gett utrymme för nyanser blir det lätt skav som kan sätta i gång en process.
Hon önskar att kyrkan över lag skulle bli bättre på att prata om livets och trons svåra sidor. Att kyrkan skulle vara en plats där frågor är välkomna och där det inte ges tvärsäkra svar. Hon lyfter fram Psaltarens ärliga rop till Gud och Jesus själv som föredöme.
– Jesus uttrycker sin ångest i Getsemane och frågar sedan på korset Gud varför han har övergett honom. Om det ges utrymme i Bibeln för att ställa frågor, ifrågasättanden och tvivel, då måste det också finnas i våra kristna gemenskaper.
I de sammanhang där frågor och tvivel inte är välkomna kan dekonstruktionsprocessen bli extra smärtsam, menar Erik Lundström, legitimerad psykoterapeut och teolog, som mött många människor som arbetar med sin tro.
– Bara det att man söker upp en terapeut och försöker ta hjälp utifrån kan upplevas som att man förråder församlingen och Gud. Det kan också tolkas som otro att ställa dekonstruerande frågor.
Det finns inte en vilja att försöka förstå varför någon lämnat, och den smärta det innebär.
— Josefin Lennartsson
Victoria Vasquez tycker att det är viktigt att kyrkan förstår vilken livskris en dekonstruktion innebär.
– Ens tro är ju den man är och börjar man plocka isär den så blir det ju en existentiell kris.
Samtidigt som hon önskar att kyrkan blir bättre på att finnas i de svåra frågorna och inte för snabbt komma med enkla svar, önskar hon att kyrkan skulle vara en plats där tron kan rekonstrueras.
– Dekonstruktionen är ju att plocka isär, men vi måste ju också göra något med de bitarna, rekonstruera tron. Där behöver kyrkan finnas med och vägleda och lära sig finnas i skavet med den som dekonstruerar.
Människor som vill väl – men är okunniga
När Josefin Lennartsson i dag ska beskriva frikyrkan ser hon den som en mångfacetterad rörelse med människor som vill väl, men som ibland är okunniga och ignoranta.
På vilket sätt okunniga och ignoranta?
– Där kan vi ju gå in på människor som lämnar kyrkan, som varit ett engagemang för mig i 20 år. Nu när jag själv ser mig som en av dem, så ser jag att det fortfarande inte finns kompetens att möta de som lämnat kyrkan på ett empatiskt och omsorgsfullt sätt. Det finns inte en vilja att försöka förstå varför de lämnat och den smärta det innebär.
Som exempel tar hon hur hon och andra som dekonstruerar ofta får höra från kristna att ”det där har jag aldrig varit med om” eller ”alla kristna är inte sådana” eller ”min kyrkan är inte sådan”.
– Den typen av reaktion är ett tydligt bevis på ignorans för du vill inte ta in och lyssna på människors erfarenheter.
Finns det något ansvar hos den som dekonstruerar att skapa möten med människor i frikyrkan som vill lyssna?
– Man behöver komma ihåg att det är otroligt smärtsamt att gå igenom en sådan här process, det är en livskris. Då är det ganska mycket begärt att de ska initiera och stå för de plattformarna. Kyrkorna har en plattform där det finns tid och utrymme och har man fostrat människor i de lokalerna borde man bry sig om de som lämnar bakvägen.
Vad tänker du om de som ser samma problem som du med frikyrkan men som ändå är en del av den, för att de tänker att det är en del av att vara kristen?
– Jag förstår idén, vill du vara med i vår innebandyklubb får du spela innebandy. Ett problem jag ser med det resonemanget är att barn som växer upp där får lära sig att innebandy är det enda som existerar.
Hon fortsätter liknelsen med att tänka sig att innebandyklubben skulle säga till barnen att de inte får spela någon annan sport och att de som gör det hamnar i helvetet. Hon tar ett annat exempel, en hbtq-person som vill vara en aktiv del i församlingen men inte får det. Även om hon är medveten om att det finns en bredd av församlingar, menar hon att exemplen är tillräckliga för att visa att kulturen kan vara så skadlig att man behöver lämna.
– Och det är inte bara att säga till en hbtq-person att gå till en annan kyrka där den är accepterad, för har man vuxit upp i en kyrka så är det ju som ens familj, som en släkt man har.
Sökande efter äkthet
John Williamson ser dekonstruktionsrörelsen som ett uttryck för människors sökande efter äkthet. Han tror att många i dag ser på kyrkan och inte får ihop det de ser med Jesu liv och undervisning.
– De ser hur Jesus är där ute och tar hand om de sjuka, fattiga och utstötta och så ser de kyrkorna där det inte alls ser ut så. De ser hyckleriet i det och vill ta Jesu ord på allvar och gå ut och älska våra medmänniskor, utan undantag.
Jag ber honom formulera vad han tror skulle vara dekontruktionsrörelsens trosbekännelse.
– Jag älskar det som min pappa, som är pastor i den evangeliska lutherska kyrkan, säger: Frågan vi alltid borde komma tillbaka till när vi debatterar kyrkans läror är om teologin landar i Gud som kärlek. Om den inte gör det, är det förmodligen inte vad Gud vill.
Prata mer om vad som gör en tro hållbar
Victoria Vasquez tycker att vi borde prata mer om vad som gör en tro hållbar. Själv är hon övertygad om att tron behöver gå igenom cykler av prövning och ifrågasättande, för att sedan kunna landa i en ny sorts tilltro.
– När vi upptäcker att x inte alltid leder till y, att ett helande inte sker trots att jag ber och proklamerar, kan ju världen upplevas som avförtrollad. Det magiska tänkandet försvinner. Men när man har dekonstruerat det kan man se att mirakler kan ske, men att Gud också kan vara med när det inte sker. Då blir Gud plötsligt närvarande igen, men inte på ett statiskt sätt, utan ett mer mystiskt sätt. Det gör att man blir mer ödmjuk inför livet och tron blir inte något jag bär och presterar utan något jag får finna ro i.
Inte kristen, men Jesusefterföljare
Josefin Lennartsson vill inte gå in i detalj på hur hennes relation till kyrkan och tron ser ut i dag. Hon beskriver hur hon alltid kommer att ha kvar den kulturella förståelsen och språket hon fått med sig från kyrkan. Men att hon i dag känner att tron både är privat och rörlig.
– Det är inte statiskt, svarar jag något i dag kan det se annorlunda ut om en vecka. Det är något levande som pågår i mitt liv, jag lever ständigt med de här frågorna.
Kallar du dig kristen?
– Nej.
Kallar du dig Jesusefterföljare?
– Ja.
Victoria Vasquez råd till den som dekonstruerar sin tro är att inte bara söka sig till människor som dekonstruerat och lämnat tron, utan även till dem som dekonstruerat och funnit en djupare tro.
– Om man inte hittar det i sin egen församlingskontext, sök det i ett annat sammanhang så du inte blir själv med frågorna. Dekonstruktion måste inte leda till att man lämnar tron.
[ Regissören bakom Leaving Jesus: "De kommer ut i en värld de inte känner till” ]