Dagen bad svenska pastorer berätta vad som stressar dem i arbetslivet. Tre faktorer sticker ut i statistiken.
– Det finns nedlagt i många av oss att man ska offra sig själv för andra – Jesus gjorde ju det. Men hur långt bör vi gå? säger Charlotte Hopstadius, barn- och ungdomspsykiater samt en del av församlingsledningen i Lugnetkyrkan i Falun.
Att pastorer och präster löper betydligt större risk att bränna ut sig jämfört med de flesta andra yrkesgrupper är välkänt. Gång på gång visar undersökningar att själavårdare och kristna ledare utsätts för hög stress och press, och skälen är flera. Inte minst spelar de fria arbetstiderna och de ofta höga förväntningarna på personens uppdrag in.
Även om det skett en stor förändring sedan den tid då en pastor skulle vara beredd att arbeta för en minimilön och även vara redo att flytta med hela sin familj så snart en ny kallelse kom, visar statistiken att utmaningarna med yrket fortfarande är stora.
6 av 10 stressas av obalans mellan jobb och familjeliv
Dagen har i undersökningen fått svar från 290 pastorer från olika frikyrkosamfund som berättar om sin arbetsvardag. I svaren framkommer det bland annat att tre områden sticker ut som särskilt stressframkallande. Det handlar om för hög arbetsbelastning, om bristande församlingsengagemang och om svårigheter att balansera arbetslivet med sitt familjeliv.
När det handlar om att få ihop familjelivet med tjänsten är det - kanske något förvånande - fler män än kvinnor som svarat att det stressar dem. 32,8 procent av männen har svårt att balansera arbetsliv med familjeliv, medan 29,2 procent av kvinnorna svarar samma sak.
Än mer tydligt blir det bland de yngre pastorerna (18-35 år). Där uppger sammanlagt 62,5 procent att de blir stressade av att försöka balansera familjeliv med sin yrkesroll.
Utbrändhet bland pastorer och präster är ett tema så hett att det till och med skrivits en pjäs om det. Under våren har teaterföreställningen Utbrända själavårdare gått för fulla hus på en av Stockholms mindre scener, något Dagen skrivit om. Den handlar om prästen Martin som slår knut på sig själv i sina försök att balansera konflikter i församlingen, vägleda i de mörka själavårdssamtalen och samtidigt hålla liv i sitt äktenskap. Det slutar, som titeln avslöjar, på botten.
[ Pastorn David 32: ”Jag vill inte att våra barn växer upp och känner att kyrkan tog deras pappa” ]
Min respekt för att drabbas av utmattning har ökat. Även jag kan krascha, och jag vet att det aldrig är värt det.
— Charlotte Hopstadius
Charlotte Hopstadius vet hur det känns att hamna där. Våren 2001 gick hon in i väggen. En erfarenhet hon gärna skulle varit utan, men som hon så här efteråt ändå kan dra nytta av.
– Min respekt för att drabbas av utmattning har ökat. Även jag kan krascha, och jag vet att det aldrig är värt det. När det handlar om långvarig hög arbetsbelastning och en förväntan på att man hela tiden ska finnas tillgänglig – det nötandet måste man göra något åt innan det är för sent.
Tuff situation i dag
Hon är barn -och ungdomspsykiater samt sitter i församlingsledningen i Lugnetkyrkan i Falun sedan många år. Där har Charlotte Hopstadius fått tillfälle att samtala med många pastorer och församlingsledare genom åren och hon känner till i vilka utmaningar de står. Hög arbetsbelastning och oreglerad arbetstid ser även hon som en stor riskfaktor.
– Jag brukar säga till våra pastorer att jag inte hade pallat att ha det som de har det i dag. Vissa stänger ju aldrig av, det är som att de har ständig jour, de är ständigt nåbara. Sedan vet jag också att det är olika för olika individer, men för många av oss skulle det nog upplevas som väldigt påfrestande.
[ Skådespelaren Hampus spelar utbränd präst: Jag fick göra många intervjuer som research ]
Hon citerar en pastorsveteran, Mikael Hallenius, som gärna upprepar orden ”jiddra inte med den regelbundna vilan” när han talar till sina studenter, de blivande pastorerna vid Akademi för ledarskap och teologi (ALT). Det är något som även Charlotte Hopstadius alltid understryker.
– Jag tror att man som ledare inom kyrkan har en vana att gå före, att gå den där extra milen, att offra sig för andra. Så gjorde ju Jesus och så ska väl vi också göra? Det finns ett sådant tänk i vår teologi, men det finns risker med det.
– Inom vården och psykiatrin betonas det allt mer hur viktig återhämtningen är, det som Bibeln alltid betonat i och med den regelbundna sabbatsvilan. Förr fanns det en naturlig rytm i samhället för detta, men eftersom den saknas i dag behövs det ständiga påminnelser om att föra in vilan i veckorytmen, det gäller både yrket och familjelivet.
Finns det inte tillräckligt engagemang, då bör inte verksamheten upprätthållas.
— Charlotte Hopstadius
Ledningen bör ta stort ansvar
Vad tror hon då om de andra riskfaktorerna som sticker ut i Dagens pastorsenkät? Att få ihop familjelivet med pastorsuppdraget, som inte sällan inbegriper kvällstid, inser hon är en stor utmaning.
Hennes råd är att dela upp dagen i tre sektorer. Jobbar man exempelvis förmiddag och vet att man ska jobba kväll, då bör man vara ledig på eftermiddagen för att exempelvis hinna vara hemma med familjen en stund. Ett råd som inte alltid är möjligt att följa, men som kanske kan vara till hjälp i planering och gränssättning. Även som pastor kan man ha ett visst ideellt arbete i församlingen, men det behöver vara rimliga proportioner, menar hon.
Vad gäller det bristande församlingsengagemanget, den näst största stressfaktorn, menar Charlotte Hopstadius att arbetsgivaren bör gå in och ta ett större ansvar. Som församlingsledare utgör hon själv en del av arbetsgivaren i Lugnetkyrkan och ser tydligt vilken roll de spelar.
– Vem ska medla mellan församlingens förväntningar på pastorn och vad pastorn faktiskt pallar? Jo, det borde man göra som församlingsledning, särskilt om man märker att det finns en stor diskrepans – då bör ledningen sköta kommunikationen med församlingen.
– Man bör vara tydlig både som pastor och församlingsledning både inför nya initiativ, och hur man ser på befintlig verksamhet. Finns det inte tillräckligt engagemang, då bör inte verksamheten upprätthållas. Man behöver vara ärlig som pastor och flagga för när det är svårt att få med sig folk på vissa saker – inte bara göra det själv, det är inte bra i längden.
Behöver få stöd utifrån
Charlotte Hopstadius har tänkt mycket på de här frågorna, hur ledningen kan vara ett så bra stöd som möjligt för en anställd pastor. Hon tror mycket på mentorskap, att pastorn har regelbundna avstämningar med någon ur styrelsen, men ser det också som nödvändigt att det finns stöd utanför församlingen.
– Församlingen bör uppmuntra sin pastor att ingå i ett externt nätverk där man får chans att lyfta olika typer av utmaningar i sin församling. Det är jätteviktigt.
Vad skulle du säga är vanligast att de pastorer och ledare du mött genom åren brottas med?
– Att känna sig otillräcklig, att behoven är större än ens möjligheter att möta dem. Jag tror det är jätteviktigt att man tidigt går och pratar med någon om man märker att ens mående påverkas negativt, gärna en psykolog med inblick i församlingsliv. Vi kan inte låta våra pastorer bränna ut sig, vi måste hjälpa dem att se hur de kan leva hållbart – det är särskilt viktigt när det handlar om personer som samtidigt ska bilda familj – då måste hela livet gå att få ihop.
[ Måste jag engagera mig i kyrkan – räcker det inte att vi tar oss dit? - Församlingsexperten svarar ]
---
Fakta: Dagens pastorsenkät
- Enkäten skickades ut den 22 april 2024 till 930 pastorer inom samfunden Pingst, Evangeliska frikyrkan, Equmeniakyrkan, Frälsningsarmén, Svenska alliansmissionen, Trosrörelsen samt Vineyard.
- 290 personer deltog, av de svarande är 75 procent var män och 25 procent kvinnor.
---
[ Debatt: Ska även kyrkan bli något att kämpa sig halvt blödande igenom? ]
