Vilket spår växlar pingströrelsen – ”pingsttåget” – in på efter en omskakande ledarkris, och 20 år efter samfundsbildningen? Dagen har tagit tempen på den framtidsprocess som pågår inom Pingst inför rörelsens rådslag i Göteborg.
Vad längtar den unga generationen efter? Är Pingst centralt lok eller vagn i förhållande till de lokala församlingarna? Hur tänker man utanför boxen, och med både kvinnligt och manligt i ledarskapet? Hur blir Pingst mer av väckelse och rörelse samt mindre av biskop och kyrka?
Det är några av frågorna som Dagen stöter på vid en rundringning inför Pingsts nationella rådslag i Frihamnskyrkan i Göteborg, 24–25 maj. Temat i år är ”Pingströrelsen och framtiden”.
Under rådslaget ska en ny föreståndare för Pingst FFS väljas för två år framåt – välkände Pelle Hörnmark som gör comeback, om allt går enligt planerna.
– Vi kommer till ett väldigt annorlunda rådslag i år. Den framtidsprocess vi har startat kan vi – i allt det som är tragiskt – samtidigt vara väldigt tacksamma över. Den kan bli något väldigt väl för vårt samfund framåt, säger Gustaf Nyström, verksamhetsledare för Pingst ung.
Sex motioner har lämnats in till Pingst rådslag som gäller breddat ledarskap, ökad transparens, delaktighet och demokrati, behov av visselblåsarfunktion samt stöd vid moraliska och pastorala kriser med mera, som styrelsen nu vill jobba vidare med. Flera församlingar står bakom.
Det har varit en turbulent tid för Sveriges största traditionella frikyrkorörelse, trossamfundet Pingst FFS – fria församlingar i samverkan, med omkring 85 000 medlemmar. I oktober förra året meddelade nationella föreståndaren Daniel Alm plötsligt att han avgår. Orsaken angav han själv vara relationer med två kvinnor som hade gått för långt, efter att en anmälan gjort saken känd.
Daniel Alm själv har i efterhand riktat kraftig kritik mot hur Pingsts styrelse har hanterat processen, och hur de har kommunicerat utåt.
[ Daniel Alm blir uppsagd från Västerås Pingst ]
Rannsakan och eftertanke
Församlingslivet i pingströrelsens cirka 440 församlingar runt omkring i landet har samtidigt fortsatt som vanligt med gudstjänster, barnverksamhet och sociala insatser. Men i ledarskiktet nationellt har det varit en ansträngd tid – och en tid av rannsakan och eftertanke.
Ett stormigt efterspel har det även varit i Västerås Pingst där Daniel Alm också har varit pastor och föreståndare i många år, och nu har blivit uppsagd från sin tjänst och är arbetsbefriad under uppsägningstiden.
Ledarkrisen har också sammanfallit med att det är drygt två decennier sedan pingströrelsen likt andra frikyrkosamfund började samarbeta i en formell organisation, Pingst FFS, kring gemensamma angelägenheter, och ett par år senare även blev ett trossamfund i förhållande till staten.
Det sistnämnda är en stor sak i den rörelse där portalgestalten Lewi Pethrus historiskt var emot samfundstanken och värnade de fria församlingarna.
[ Bättre stöd vid pastorskriser efterfrågas inom pingst ]
Öppnade för andra kyrkofamiljer
Marianne Andréas är i dag pensionerad pingstpastor med erfarenhet som bibelskolföreståndare i Göteborg och församlingspastor. Hon var också frikyrkosamordnare hos Sveriges kristna råd när pingströrelsen 2007 tog steget in i det ekumeniska samarbetet mellan de olika kyrkofamiljerna. Hon lyfter fram det skeendet som en stor sak, nu med några års tidsperspektiv.
– Pingströrelsen gick från att känna sig lite förmer än de andra samfunden, till att bli inkluderande och vänligt inställd till de andra kyrkofamiljerna. Man öppnade för ett genuint intresse för de andra: Och sa [likt rumpnissarna i Ronja
Rövardotter] ”Varför gör ni på detta viset?” Man var inte längre rädd för katoliker, misstänksamma mot ortodoxa eller skeptiska mot den lutherska kyrkofamiljen.
– Det här var en stor sak för mig att vara med om, och något de som var i min ålder inte hade förväntat sig när vi var unga, säger hon.
Jag tror att den stora frestelsen är att vi fortsätter med bara lite förändring av hårfärgen, eller med att polera på ytan.
— Marianne Andréas, pensionerad pingspastor
Tänka utanför boxen
I dagsläget frågar sig Marianne Andréas vilken väg Pingst ska välja framåt – 17 år efter inträdet i Sveriges kristna råd och det ekumeniska öppnandet, och samtidigt efter svåra skeenden i pingströrelsen som Knutby och senaste ledarkrisen.
– Jag tror att den stora frestelsen är att vi fortsätter med bara lite förändring av hårfärgen, eller med att polera på ytan. Men det här är ett mycket större allvar än bara lite fernissa. Här behöver vi också tänka utanför boxen och söka Gud i den stimmiga, oroliga och aggressiva värld vi lever. Hur ska vi som kyrka finnas där och göra skillnad?
[ Frida Park: Det enda mandat en pastor har är förtroende ]
Kvinnligt och manligt
Marianne Andréas säger att hon ”hamrar på spiken” om delat kvinnligt och manligt ledarskap i Pingst FFS, utifrån att hon själv har erfarenhet från att ha varit en del av ett sådant tillbaka i tiden som föreståndare på Bibelskola väst i Göteborg i hop med Martin Boström.
– Jag tror på manligt och kvinnligt i god samverkan. Då har du någon på nära håll som kan korrigera dig, och som ser när du tar för mycket makt eller undandrar dig ansvar. Att det är två som drar lasset tillsammans är något jag skulle önska för framtiden, säger Marianne Andréas.
Ett mer vardagsnära språk i förkunnelsen och en musikkultur som rymmer olika former av uttryck är annat hon tror är viktigt för de lokala församlingarna framåt.
Rundabordssamtal
De senaste månaderna har Pingst nationellt dragit i gång processen ”Pingströrelsen och framtiden” med en rad aktiviteter och samtal. En enkät har gått ut till församlingarna om behov inför framtiden och rundabordssamtal har hållits regionalt på några platser i landet (Umeå, Västerås och Jönköping) för att få upp vad som rör sig hos pastorer och unga ledare. Tillförordnade föreståndaren Pelle Hörnmark och verksamhetsledaren Richard Svensson har bland annat kuskat runt i landet.
En enkät har också gått ut till församlingarna med frågor kring hur Pingst på bästa sätt kan hjälpa församlingarna att lyckas, kring ledarstrukturerna samt kring hur man tycker att fokus för Pingst ska se ut framåt.
[ Simon Holst: Inför öppen ridå skakas min egen rörelse just nu ]
Rebecka Stiigh, ungdomspastor i Aspnäskyrkan i Järfälla i utkanten av Stockholm, var med när upp emot 100 barn- och ungdomspastorer i april möttes till ett nätverksdygn i Uppsala för att bland annat diskutera framtidsfrågorna.
– Vart är vi på väg? Vart vill vi? Även om omständigheterna är sorgliga så är det jättespännande att utvärdera och tänka strategiskt kring vad vi längtar efter, säger Rebecka Stiigh efteråt.
Forma lärjungar
Behov av ledarträning och nätverk, uppfattar hon bland de unga pastorerna och ledarna. Liksom att man efterfrågar verktyg för att kunna forma lärjungar i församlingarna.
– Det är viktigt att inte skapa konsumenter, utan att kunna träna lärjungar som kan växa och som är med och bygger och känner ägandeskap över sina församlingar och vår rörelse.
– De flesta i samtalet är inne på att vi behöver bredda ledarskapet i Pingst i någon form, uppfattar Rebecka Stiigh.
---
Fakta: Pingst rådslag
- Hålls i Frihamnskyrkan i Göteborg, 24–25 maj.
- Tema: Pingströrelsen och framtiden.
- Rådslaget är högsta beslutande organ för Pingst – fria församlingar i samverkan.
- Ombud från landets pingstförsamlingar fattar beslut. Totalt finns 440 församlingar, där de flesta, men inte riktigt alla är med i Pingst FFS.
---
Process utan stress
Stefan Beimark är pastor och föreståndare för pingstkyrkan i Örnsköldsvik. Han ingår även i den nationella styrelse för Pingst FFS som har fått en central roll i samband med den tidigare föreståndarens avgång och kring den framtidsprocess som nu har inletts.
Beimark betonar att det som nu pågår är ett långsiktigt arbete utan stress, där styrelsen på allvar vill lyssna in rörelsen för att få en samlad bild. Först vid rådslaget år 2025 ser han att en klarare målbild inför framtiden skulle kunna läggas fram som skarpa förslag för beslut.
Därifrån, menar han, är det sedan möjligt att påbörja en rekryteringsprocess mer långsiktigt kring föreståndarrollen, med val 2026. Vid årets rådslag i Göteborg ser han fram emot samtal kring flera motioner och den enkät som har gått ut till församlingarna.
– Vi är en levande folkrörelse som inte slår oss till ro, utan som tar nytag och omtag med jämna mellanrum. Det här är ett sådant tillfälle, säger Stefan Beimark.
Just nu vill han som styrelseledamot mer lyssna in än dela sin egna tankar. Men Stefan Beimark pekar samtidigt i den riktning som senaste tiden har hörts från olika rundabordssamtal och församlingsledare – nu cirka 20 år efter att Pingst blev ett trossamfund.
Vi är en levande folkrörelse som inte slår oss till ro, utan som tar nytag och omtag med jämna mellanrum.
— Stefan Beimark
– För mig är det så att Pingst FFS är församlingarnas tjänare och inte församlingarnas ledare. Det är viktigt att ha som utgångspunkt. I Pingst samordnar vi våra gemensamma satsningar och verksamheter, men vi samordnar inte våra församlingar.
– Det är inte Pingst som äger församlingarna, utan församlingarna som äger Pingst, säger Stefan Beimark.
– Pelle Hörnmarks roll [om han blir vald till föreståndare på två år vid rådslaget, reds. anmärkning] är enligt mig mer att leda den gemensamma verksamheten än att leda de 440 församlingarna. Varje församling är fri och självbestämmande. Sedan är det bra att vi kan stå tillsammans och göra saker tillsammans, fortsätter Beimark.
[ Pelle Hörnmark: "Jag är glad för att styrelsen i Pingst inte sopar saker under mattan" ]
Lok eller vagn
En metafor som har använts i olika sammanhang är vad som är loket och vad som är vagnen/vagnarna i ”pingsttåget”. Är Pingst centralt loket och de lokala församlingarna vagnarna? Eller är det – eller borde det vara – tvärtom?
En artikel från Institutet för pentekostala studier, IPS, pekar på att allt fler initiativ inom pingströrelsen på senare tid har tagits uppifrån av den gemensamma organisationen, och där de lokala församlingarna i stället kan uppfattas som redskap för Pingst nationellt.
Den gemensamma organisationens utveckling under 20 år sammanfattas i artikeln som en ”resa från redskap till egen identitet” (sida 122-160). [Frihet och samverkan, Pingströrelsens ecklesiologi i idé och praktik 2001-2020, Ulrik Josefsson 2023].
– För mig är hela andan att församlingarna är loket, säger Stefan Beimark.
Har det skett en förskjutning med åren?
– Jag vet inte riktigt, men vi mår alltid bra av att återupptäcka vårt dna. Det är levande materia vi jobbar med och det överförs inte per automatik. Vi behöver gång på gång kalibrera oss.
”Formen får inte bli helig”
Han konstaterar att behoven att få hjälp från Pingst skiljer sig mellan olika församlingar, där mindre kyrkor ibland behöver mer hjälp än större.
– Organisationsfrågorna är viktiga, men samtidigt aldrig det centrala. Det är viktigare att brinna för Gud än exakt hur arbetsutskottet ser ut i den verkställande ledningen.
– Djupare ligger att vi som rörelse behöver få fördjupad och förnyad kärlek till Gud och människor och samhällen. Vi skulle må bra av att bli förälskade i Jesus igen, och att öppna våra biblar i ännu större utsträckning, och leva i insikt om att Jesus kommer tillbaka, säger Stefan Beimark.
Formen för verksamheten får heller aldrig bli helig, anser han.
– Det är uppdraget som är heligt. Gör vi annorlunda i morgon än i dag så är det inte för att Gud har gett oss ett annat uppdrag, utan för att den formen passar bättre i den här tiden.
Mer väckelse och rörelse, och mindre biskop och kyrka! Det är vad jag skulle vilja se.
— Torbjörn Aronson
Önskar mer väckelse och rörelse
Torbjörn Aronson är professor och docent i kyrkohistoria, och med bakgrund i både pingströrelsen och trosrörelsen. Hans egna analys, lite utifrån, är att Pingst i Sverige i dag står inför ett vägval som väckelserörelse och andlig rörelse, som inte primärt har med den organisatoriska strukturformen att göra.
– Om jag får önska för framtiden skulle jag sammanfatta med: Mer väckelse och rörelse, och mindre biskop och kyrka! Det är vad jag skulle vilja se, säger Torbjörn Aronson.
– I dag har vi en bred pingstkarismatisk rörelse som går tvärsigenom samfunden, och som sträcker sig från Svenska kyrkan till trosrörelsen och till många internationella samfundsoberoende församlingar i Sverige. Den verkliga pingströrelsen är säkert dubbelt så stor som Pingst i samfundsbemärkelse.
– Här finns behov av samling, samverkan och nätverk. Och här tror jag att Pingst är väldigt bra positionerade utifrån sin historia och territoriella utbredning att spela en viktig roll som samlande kraft.
Rädd för förkyrkligande
Ett annat vägval är att Pingst i stället går mot vad Torbjörn Aronson kallar ”en förkyrkligande riktning”. Det vägvalet är han mindre förtjust i.
– Det är en riktning där Pingst ser sig som en av ett antal äldre frikyrkor, med allt större överbyggnad ovanpå de lokala församlingarna, och där det också finns en trend att man speglar sig gentemot de historiska kyrkorna med biskopar.
– Jag tror att det är en återvändsgränd. Det är inte här den stora pingstkarismatiska strömmen bryter fram, säger Torbjörn Aronson.
Nästa generation i fokus
Gustaf Nyström, verksamhetsledare för Pingst ung, har också funnits med vid flera rundabordssamtal om framtiden, där barn- och ungdomspastorer i olika regioner i landet har utgjort hälften av deltagarna. Han är glad för att tf föreståndaren Pelle Hörnmark och andra har varit tydligt angelägna om att få med den unga generationen i samtalen.
– Jag uppfattar inte att det finns behov av att försvara, eller dra oss tillbaka, eller fundera över att det var bättre förr. Snarare handlar det om att fundera över vad som fungerar väl och som vi kan ta med oss, och vad vi behöver skruva på inför framtiden, säger Gustaf Nyström.
– Vi ställer oss frågor om Pingst om 20-25-50 år. Då är det uppenbart att det är kommande generationer vi talar om. Det klart jag då välkomnar att de unga får vara med och genomsyra samtalet.
[ Idrotten ströks ur syndakatalogen: Sedan låtsades ingen om att sport varit förbjudet ]
---
Fakta: Föreståndare Pingst FFS
- Sten-Gunnar Hedin (2001–2008)
- Pelle Hörnmark (2009–2016)
- Daniel Alm (2016–2023)
- Pelle Hörnmark, tillförordnad (okt 2023-)
---
