Under häxprocesserna på 1600-talet avrättades var femte kvinna i ångermanländska Torsåker. Nu vill författaren Agneta Nyholm att Svenska kyrkan ska ta ansvar för sin inblandning – och gräva upp det hon tror är en massgrav med kvinnornas kvarlevor. Men kyrkan är skeptisk och tycker att “de döda ska få vila i frid”. Dagens Malina Abrahamsson åkte till Kramfors för att ta reda på vad som har hänt.
KRAMFORS. Agneta Nyholm är rosslig i halsen. När vi kör in mot Torsåker får hon ett hostanfall.
– Jag blir alltid så påverkad av att åka in i den här bygden, säger hon och stannar bilen, sträcker sig efter ramlösan, försöker få upp korken. Men den sitter stenhårt. Hon grimaserar, tar i allt hon kan.
– Den påminner om den här processen. Den är svåröppnad …
I femton år har Agneta Nyholm arbetat för att de 71 kvinnor som dömdes för häxeri i Torsåker 1675 ska få upprättelse. Kyrkan var på den tiden en del av statsmakten och utförde det som den kungliga Trolldomskommisonen hade bestämt. I hela landet avrättades 300 kvinnor för trolldom och häxeri. De torterades och brändes på bål.
Agneta Nyholm, som själv är kristen och en del av Svenska kyrkan, menar att kyrkan och staten i alla år har tystat ner förföljelserna och inte tagit sitt ansvar för de brott som begicks. Hon skulle gärna se att Svenska kyrkan bjuder in till en förlåtelseceremoni samt uppför ett minnesmärke över de kvinnor som dödades.
Dessutom vill hon få till en arkeologisk utgrävning.
I maj 2021 gjorde Agneta Nyholm nämligen ett fynd: precis utanför Torsåkers nya kyrkogård hittade hon ett mänskligt skenben. Hon var där för att söka efter en massgrav och misstänker att benfyndet kommer från någon av de kvinnor som mördades under trolldomsprocesserna 1675.
För att ta reda på om det stämmer har hon, tillsammans med tjugo andra – däribland arkeologer, präster och jurister, skickat en begäran om arkeologisk undersökning till Härnösand stift. I första hand vill de ta dit en arkeologihund.
[ 10 kvinnor som gick först och banade väg för kvinnliga ledare i dag ]
I ett radioinslag i P4 Västernorrland i höstas sa biskop Eva Nordung Byström att hon tyckte att det lät ”jättespännande” att öppna den omärkta graven. Det skulle dock ske under förutsättning att Kramfors pastorat hade möjlighet att genomföra en sådan sak – vilket de enligt kyrkoherden Peter Forsberg inte hade. Men nu ligger alltså ärendet på biskopens bord igen. Frågan är om hon hinner fatta beslut innan hon i höst går i pension.
– Biskopen är nog lite spak nu. Jag tror att vi har drivit på dem så långt att de inte kan komma undan, säger Agneta Nyholm.
Vi har stannat till utanför Ytterlännäs kyrka. Inne i kyrkan, mellan altarpallen och dörren till sakristian, ligger prästen Laurentius Hornæus begravd. Han är ökänd för att ha varit drivande i det som brukar kallas för ”det stora oväsendet”: masshysterin då kvinnor pekades ut för att ha kidnappat barn och fört dem till Blåkulla.
Hornæus fick i uppdrag av sin kyrkoherde att spåra upp alla i trakten som ägnade sig åt detta och till sin hjälp tog han så kallade visgossar – barn som stod på kyrkbacken och pekade ut de kvinnor som bar ”djävulens märke” på sina pannor. Det slutade med att var femte kvinna i Torsåker avrättades.
– Utifrån ett kvinnohistoriskt perspektiv är det viktigt att de här kvinnorna får upprättelse. Och på ett själsligt plan känner jag ett slags åtagande; jag är skyldig kvinnorna det här, jag är skyldig mina döttrar det. Förtrycket som häxprocesserna medförde finns som ett ärvt trauma i våra kroppar.
Jag vill att de ska få en ljus och värdig begravning och att de sedan får vila i vigd jord.
— Agneta Nyholm
– Men sedan handlar det också om att föra vidare en kunskap om hur masshysteri fungerar – och hjälpa oss att undvika det framöver, säger Agneta Nyholm.
Hon kliver ur bilen och kisar mot kyrkan. Det är vårvinter och ljuset sticker i ögonen.
– Här tycker jag skulle vara en bra plats för de dömda kvinnorna att bli begravda om vi kan hitta deras kvarlevor, säger hon och pekar mot den ännu snötäckta marken som omger kyrkan. Jag vill att de ska få en ljus och värdig begravning och att de sedan får vila i vigd jord.
Men det förutsätter att deras skelett går att hitta. Och att de över huvud taget finns.
* * *
På Hola folkhögskola möter vi rektor Lea Kunnanen. Hon slår armarna om Agneta.
– Du modiga kvinna! Vet du att du strålar?
Lea Kunnanen är, förutom rektor, ledamot i församlingsrådet i Torsåker kyrka. Hon kom till Hola för fem år sedan och berättar att hon ”blev starstruck” när hon först mötte Agneta Nyholm.
– Jag har läst hennes böcker om feng shui och blivit jätteinspirerad!
Feng shui, som har sina rötter i tidig taoism, är en kinesisk lära om hur den omgivande miljön påverkar oss och används i dag främst som metod för att skapa harmonisk heminredning. Agneta Nyholm var tidig på bollen i Sverige och skrev böcker som enligt Wikipedia har sålt i över 250 000 exemplar. Det gjorde att hon lyckades få ett stort ekonomiskt kapital – ett kapital som hon nu använder för sina historiska efterforskningar.
När vi slår oss ner för att äta lunch i folkhögskolans matsal frågar jag henne hur mycket tid och pengar hon lagt på att skriva om trolldomsprocesserna och forska kring mysterierna som omger dem.
– Usch, det är det enda du inte får fråga om, säger hon halvt på skämt.
Du har inget jobb vid sidan av?
– Jo, men jag har fått pausa det helt och hållet för att bedriva det här arbetet. All min forskning är privatfinansierad. Men jag har också patreonföljare som stöttar mig ekonomiskt.
Vad är det som driver dig att fortsätta?
– Folk säger ”Du är outtröttlig Agneta”, men det är jag inte. Jag blir trött och less. Men jag släpper det ändå inte. Kyrkan och Länsstyrelsen jublar inte direkt när de får se mig; är man en sådan som inte är tyst får man betala ett pris. Och det är inget roligt pris, men samtidigt är priset så mycket högre om vi slutar säga vad vi tänker och tycker.
* * *
Biskop Eva Nordung Byström vill i nuläget inte ställa upp på intervju, men hälsar via sin pressekreterare att hon har begärt att få mer underlag från frågeställarna, både vad gäller kostnader och tillvägagångssätt för den arkeologiska utgrävningen. Därefter ska hon samråda med Kramfors pastorat och bedöma vad som är möjligt.
[ Forskare fann medeltidskyrka i havet ]
Däremot får jag prata med Annica Strindin, som sedan fyra år tillbaka är präst i Kramfors pastorat och i Torsåkers församling i Härnösands stift.
– För oss som bor här är inte trolldomsprocesserna lika laddade som för de som besöker platserna här i kring; Bålberget, där avrättningarna ägde rum, är ett landmärke för oss på samma sätt som Globen är det i Stockholm. Men sedan måste varje ny generation göra historien till sin egen, säger hon.
Det finns de som menar att kyrkan borde be om ursäkt för trolldomsprocesserna, till exempel vid en förlåtelsegudstjänst. Hur ställer du dig till det?
– Men vem är adressaten? Till vem ska ursäkten riktas? Det är ju det som är problemet. Ska man be alla kvinnor om förlåtelse? Är det männen som ska framföra ursäkten?
– Skillnaden mot ursäkten till samerna och andra minoritetsfolk är att det i det fallet finns en etnisk grupp att be om förlåtelse. De kvinnor som dömdes för trolldom var ju inga häxor heller! Det finns ingen grupp att be om förlåtelse. Eller är det deras ättlingar som ska ta emot den?
* * *
Jag följer med Agneta Nyholm och Lea Kunnanen till Häxmuséet som ligger på Hola folkhögskolas mark. Inrymt i vad som ser ut som ett vanligt bostadshus finns dockor som berättar historien om trolldomsprocesserna. På gardinerna finns namnen på de dödsdömda kvinnorna broderade: Kerstin, Barbro, Anna, Karin.
– Det känns olustigt att det heter Häxmuseet, kvinnorna var ju inga häxor. Men det är väl bra för turistnäringen att det heter så … suckar Agneta Nyholm.
Hon känner att hon ofta får arbeta i motvind, säger hon. Redan som barn tvingade hon bli målmedveten och klara saker på egen hand. Pappan försvann från familjen när Agneta bara var fyra år. Mamman mådde i perioder inte bra.
– Jag hade jättesvårt i skolan. Alltså jag gick ju dit, men jag klarade inte mycket. Men jobba kan jag. Jag körde pizza hela nätterna under gymnasiet. Redan som 14-åring försörjde jag mig själv. Allt jag har behövt göra har jag behövt göra själv.
Den där kämpaglöden har hon haft nytta av i sina efterforskningar kring trolldomsprocesserna. År 2016 skrev hon boken Där mörker möter ljus – en resa i kvinnohistoria.
[ Högt pris för att våga visa civilkurage ]
Är du utbildad i historia?
– Nej nej, den kunskapen som jag har går inte att läsa sig till i några böcker.
Hola folkhögskola, där vi befinner oss, har ett särskilt förhållande till den historia som Agneta Nyholm har försökt nysta i de senaste åren. Vid 1900-talets början arbetade Per Hugo (1885–1936) som studierektor här. Han hade studerat arkeologi i Uppsala och gav sig ofta iväg på egna utgrävningar. Trakten kring Torsåker är känd för att vara rik på fyndplatser. På gravfältet Björned – en tidig kristen kyrkogård som inte var i bruk – hittar Per Hugo 1913 ”inemot 30 skelett, c:a 25 hela kranier!” Detta rapporterar han i ett brev, som Agneta Nyholm har tolkat, är ställt till Oskar Almgren, arkeolog och professor vid Uppsala universitet. Per Hugo daterar själv kropparna till 1700-tal, och påpekar att det inte fanns varken kläder eller föremål i graven.
1935 skriver sedan skolvaktmästaren vid Hola folkhögskola Magnus Stattin, under pseudonymen Rinaldo, att Per Hugo gräver ner benen 1916 i kyrkoboställets skogsjord.
För några år sedan hittade Agneta Nyholm en notis om Per Hugo i en bok.
– I maj 2021 sätter jag mig upp spikrak i sängen kl. 04.00 en morgon och vet troligt vilka det är som Per Hugo har hittat: de kvinnor som var med i massavrättningen 1 juni 1675, men som erkände, tog nattvard och därmed blev lovade att få ligga i vigd jord.
[ Guldring med Kristusmotiv från 1400-talet funnen i Kalmar ]
Agneta Nyholm har hittat tre skriftliga källor, inklusive ett direktiv från kungen, som visar att de som erkände häxeri skulle få begravas i vigd jord och därmed kunna uppstå på den yttersta dagen.
– Vi vet inte hur många som erkände i Torsåker, men av Härnösandskvinnorna som dödades 1674 var det drygt en tredjedel som erkände för att få ligga i vigd jord. Samma andel i Torsåker skulle bli 26–27 personer, vilket överensstämmer med vad Per Hugo hittade. Dessutom skriver han att skeletten var slängda huller om buller och lagda nedåt. Så gjorde man för att de inte skulle gå igen.
* * *
Precis utanför muren på Torsåker nya kyrkogård finns ett skjul. Färgen har flagnat och intill ligger en vält gravsten. Bredvid står något sorts metallskrot, marken är full av sly. Agneta Nyholm har jämfört kartor från 1900-talet med i dag och kommit fram till att det troligtvis är här som Per Hugo grävde ner skeletten som han hade hittat i Björned. Och det var här hon gjorde sitt eget benfynd.
– Jag var här med min vän Patrik, som är jägare, för att leta efter massgraven. Rätt som det är, och helt oväntat, drabbas jag av ett vredesutbrott utan dess like. Jag väser till Patrik: ”Nu går vi härifrån!” men då säger han: ”Stå still”. Framför mig ligger det ett skenben av en människa – en liten människa i min storlek. Det kändes som att tiden stannade.
– I nästa sekund kommer 25 till 30 svanar och lägger sig på åkern här bredvid, säger Agneta Nyholm och pekar. Jag började gråta. Första gången jag var i Torsåker kom 70 svanar och la sig på åkern nedanför Bålberget där de andra kvinnorna brändes. Det var som att landskapet satte i gång att berätta sin historia.
Om benet som Agneta Nyholm hittat hade analyserats från början, hade det inte behövt bli en så stor process av den här historien, men nu blev det inte så. Agneta Nyholm stoppade in benet i muren intill och ringde polisen som hämtade benet. Eftersom det inte fanns misstanke om något brott valde man att inte analysera benet, utan överlämnade det till kyrkan – som grävde ner det igen.
– Jag hörde av mig till polisen och kyrkoherden och erbjöd mig att stå för kostnad för dna och kol-14 test, men fick inga svar.
Hur skulle det kännas om det gjordes en utgrävning här och det inte fanns några ben från kvinnorna?
– En utgrävning skulle ske först om arkeologihunden markerade för ben på platsen. Om vi sedan inte skulle hitta några ben från kvinnorna skulle jag nog bli besviken, det skulle kännas lite som att arbetet varit förgäves. Men samtidigt: Då är det som det är.
* * *
I Torsåker kyrka tar vaktmästaren och guiden Johnny Jonsson emot oss. Agneta Nyholm är först tveksam till att följa med in i kyrkan.
– Han kommer väl springa om han får syn på mig.
Men det visar sig att han inte känner igen henne.
– En del tycker att det skulle vara kusligt att komma in till en plats som det har hänt något så avskyvärt på, men jag tycker att det är väldigt lugnt och harmoniskt här, säger Johnny Jonsson när vi kliver in i det kupolformade, vackert dekorerade kyrkorummet.
– Jag brukar säga att vi har haft två dåliga år, men 798 goda år.
De dåliga åren som Johnny Jonsson tänker på, var de åren kyrkan var centrum för trolldomsprocesserna. Det var här, i den medeltida Torsåker kyrka, som de 71 kvinnorna som dömdes för trolldom de 1 juni 1675 fick höra en sista straffpredikan av prästen Hornæus och ta emot nattvarden innan de skulle ledas upp till Bålberget för att halshuggas och brännas på bål.
Interiören är omgjord sedan 1600-talet, men många människor kommer hit just för att få se kyrkan där trolldomsprocessen kulminerade. Om somrarna är kyrkan särskilt välbesökt. Flera av dem som besöker kyrkan är själva ättlingar till antingen kvinnorna som mördades eller till kyrkans folk som stod bakom avrättningarna.
– En gång kom en kvinna tillsammans med en katolsk präst. Hon var ättling till en av prästerna och ville besöka kyrkan för att sedan vandra samma väg som kvinnorna gjorde upp till Bålberget. På något sätt kände hon en skuld för det som hade hänt och ville rena sig.
[ Lärare spådde elever i skola – ingen tillsyn görs ]
Vad tror du Jonny om teorin att skeletten från vissa av kvinnorna som avrättades skulle ligga nergrävda intill kyrkogården i Torsåker?
– Jag vet inte, men det finns en kvinna i Härnösand som har fått det där på hjärnan.
Agneta Nyholm står bredvid, men ger sig inte till känna.
Sedan går vi ut på kyrkbacken. Då frågar hon:
– Vad hände med benfyndet?
– Det grävde vi ner, svarar Johnny Jonsson och förklarar att det inte är ovanligt att ben dyker upp på kyrkogården då och då.
– När man gräver en grav blir det en omsättning av ben. Man har ju inte graven för alltid, utan det grävs nya gravar och då kan ben från den gamla graven komma upp.
Agneta Nyholm vill veta varför det upptäckta skenbenet inte skickades på analys.
– Det var ingen som ville bekosta det, det kostar en hel del, svarar Johnny Jonsson.
Jag tittar på Agneta, funderar om hon ska avslöja att hon erbjöd sig att bekosta analysen. Men hon byter ämne.
– Men visst var hela grejen med de dömda kvinnorna att de skulle få ligga i vigd jord om de erkände sitt brott?
– Det vet vi ingenting om. Tyvärr var det så att kyrkböckerna började föras ordentligt från 1686. Före det var det sporadiska nedteckningar.
Agneta Nyholm framhärdar:
– Men det måste ha varit så stor grej att erkänna. Kan de ändå ha avrättats och bränts fast de tog nattvarden?
– Det är ingen som vet.
[ ”I Sverige blir man idiotförklarad om man tror att Jesus kan göra mirakel” ]
Johnny Jonsson byter ämne och berättar att han en morgon, för två år sedan, när han kom till jobbet möttes av ett jättestort vitt kors som någon satt upp bredvid kyrkan. Likadana kors fanns vid två andra kyrkor i bygden. På korsen fanns namnen på de 71 kvinnor som avrättades i häxprocesserna.
– Men det är ju olagligt att sätta upp sånt hur som helst, så vi tog ner dem. Sedan hörde en man från södra Sverige av sig och ville ha tillbaka skyltarna. Och sedan dök de upp på Bålberget. Och där har vi låtit dem sitta kvar. Det blir ju en större tillströmning av folk dit om man också få se namnen på de dömda kvinnorna.
När vi går mot bilen frågar jag Agneta Nyholm om hon vet vem som satte upp skyltarna.
Hon ler. Men svarar inte.
* * *
Medan vi åker bil i landskapet längs Ångermanälven funderar jag på vad man egentligen vet om gravfältet Björned där Per Hugo hittade skeletten och skallarna i början av 1900-talet.
Ola George är arkeolog vid Länsstyrelsen och den som 2003 sammanställde en rapport från utgrävningarna som gjordes där mellan åren 1988 och 1995. När jag senare ringer upp honom berättar han att man vid utgrävningarna bland annat fann benrester från 30 individer – 22 män, fyra kvinnor och fyra som inte kunde könsbestämmas. Kropparna hade begravts på kristet vis och daterades till tidig medeltid. Man konstaterade också att det legat en gård från järnåldern med tillhörande gravar på platsen. Efter övergången till kristendomen användes platsen som kyrkogård. Däremot var kyrkogården inte aktiv under Per Hugos tid.
Vad tänker du om teorin att det skulle vara rester efter de dömda kvinnorna som Per Hugo hittade?
– Jag tycker att det är långsökt och bygger på spekulationer, snarare än belägg.
– Det vi med säkerhet kan veta är att Per Hugo gjorde en undersökning på den så kallade skelettåkern, förvarade skeletten han hittade på Hola folkhögskola och att benen sedan begravdes i området vid Torsåkers nya kyrkogård, men kopplingarna däremellan får ses som fantasier, säger Ola George.
Vad tror du att det var för ben han hittade?
– Benen låg i oordning, vilket tyder på att de förmodligen var benrester som hade plockats upp i samband med tidigare markingrepp – plöjning eller byggnationer – och sedan hade begravts på samma ställe.
När P4 Västernorrland i höstas gjorde ett reportage om den påstådda massgraven i Torsåker reagerade Tomas Izaias Englund, ledarskribent på Ångermanlänningen. Jag ringer upp honom.
Utmaningen är att arkeologihundar kommer att markera för ben överallt – det är ju en gravplats!
— Tomas Izaias Englund
– Det kan finnas en massgrav i Torsåker, men det har inte hittats en massgrav. Det man har hittat är ett ben. Och att det förkommer ben på en kyrkogård är ingen sensation. Jorden har en tendens att röra sig och då och då kommer ben upp ut jorden. Det sker titt som tätt, om man pratar med arkeologer.
Tycker du att Svenska kyrkan bör initiera en utgrävning där benfyndet hittades?
– Utmaningen är att arkeologihundar kommer att markera för ben överallt – det är ju en gravplats! Och om man ska gräva upp hela området kommer det ju kosta flera miljoner. Sannolikheten att man hittar det man söker är liten, en nål i en höstack.
– Det här är ett exempel på en särartsfeministisk historierevisionistisk syn på fornfynd. Man gör helt enkelt en feministisk nyläsning av gamla gravfynd. Vilket kan ha sin plats, men behöver inte vara sant.
Borde Svenska kyrkan be om ursäkt för sin roll i trolldomsprocesserna?
– Det här med att kräva upprättelse för olika grupper ligger i tiden, men jag vet inte hur relevant det är att be om ursäkt för historiska övergrepp. Det blir en sorts politisk aktivism som ofta skapar konfrontation och konflikt. Motsatsen till försoning.
[ Hur ska Svenska kyrkan lösa prästbristen? ]
* * *
Tillbaka till prästen Annica Strindin. Hon påpekar att det har gått så lång tid sedan trolldomsprocesserna.
– Det här hände ju för nästan 400 år sedan då stat och kyrka var starkt sammanbundna Det är svårt att ta våra frågor i dag och applicera dem på en kontext flera hundra år tillbaka i tiden. De hade ett helt annat sätt att tolka världen på. Jag menar inte att vi ska sopa något under mattan eller glömma historien, men vissa saker kanske bara ska få vila i fred?
– Jag tycker att vi ska lägga kraft på det vi kan påverka: framtiden. Rent teologiskt ligger det också mer i linje med kyrkans uppdrag. Det är den uppståndne Kristus som förmedlar förlåtelsen – det är bland de levande som förlåtelsen kan ges och tas emot. Sedan känner jag också: Vi har nog med helvetet på jorden, med krig i Gaza och i Ukraina. Låt det här helvetet ligga i fred.
Annica Strindin anser att kyrkan har gjort tillräckligt för att göra upp med trolldomsprocesserna och nämner den gudstjänst 2005 då Tony Guldbrandzén, dåvarande biskop i Härnösands stift, i förbönen erkände kyrkans delaktighet i trolldomsprocesserna.
Sedan i maj 2023 finns också konstverket “Sten för tårar” i stadsparken i Härnösand. Det är uppfört av kommunen till minne av offren för trolldomsprocesserna. Agneta Nyholm var en av de som var drivande i att det skulle komma på plats, men hon är inte nöjd med resultatet. Hon hade önskat ett “ljust och hoppfullt minnesmärke till mod och kraft för alla kvinnor”.
Biskopen har däremot aviserat att det finns planer på att resa minnesstenar med offrens namn ingraverade på sex olika kyrkogårdar.
– Just nu ligger detta hos kyrkorådet i Kramfors pastorat. Detta behöver göras på ett genomtänkt sätt, för tanken är ju att minnesstenarna ska stå kvar under lång tid, kommenterar Annica Strindin.
Det har skickats en begäran till biskopen om att göra en utgrävning vid kyrkogården i Torsåker för att utreda om det finns en massgrav med kvarlevor från de dömda kvinnorna. Vad tänker du om det?
– Det jag kan säga är att griftefriden värnas starkt. Det är bara polisen som får begära gravöppning, det får inte vi göra. Om man gör en utgrävning är det stor risk att närliggande gravar skändas. Tänk om exempelvis mina föräldrars gravar skulle påverkas av en eventuell utgrävning, det hade inte jag velat.
---
Fakta: Trolldomsprocesserna / Häxprocesserna
- Pågick mellan 1668 och 1676 och kallades för ”det stora oväsendet”.
- I hela landet avrättades totalt 300 personer för trolldom. Hälften av avrättningarna skedde i Härnösands stift. Kyrkan var på den här tiden en del av statsmakten och utförde det som den kungliga Trolldomskommisionen hade bestämt. Kvinnorna ställdes inför rätta, torterades och brändes på bål.
- I Torsåker avrättades var femte kvinna. Drivande i detta var prästen Laurentius Hornæus.
---
Vore det enklaste inte att gräva upp det benfynd som gjorts och försöka ta reda på mer om det?
– Fast då tänker jag: Vad är respektfullt mot den individen? Får vi hantera våra ben hur som helst?
Annica Strindin berättar att Kramfors kommun tillsammans med regionen och Svenska kyrkan för samtal om hur de kan få fler turister till Ådalen. De är måna om att presentera allvaret i trolldomsprocesserna på ett seriöst sätt.
– Det finns ett jättestort intresse, men det behöver förvaltas. Det är kyrkan som äger den här historien, och då är det kyrkan som ska berätta den.
Är trolldomsprocesserna en känslig fråga i bygden?
– Ja, både ock. Den skapar lätt polemik, och det sista som behövs är att spä på den polemiken. Jag tycker att vi ska låta de döda få vila i frid, men ändå berätta berättelsen.