De delar passionen för kristen tro. Men de delar också ett supporterskap. Här är åtta präster och pastorer om gemenskap, tillhörighet, ventiler och en stor portion kärlek till sina favoritlag.
Han har precis återhämtat sig från den motorcykelolycka som nästan kostade honom livet. Nu rullar Livets ords pastor Janne Blom för första gången in med rullstol för att besöka församlingen i Uppsala. Att han lever är ett mirakel.
Mitt i folkvimlet kliver kristna hockeytränaren Pelle Hånberg fram och överräcker en påse i svart, gult och rött. I den ligger en Brynäsmatchtröja.
Bilden läggs ut på sociala medier och får snabbt stor spridning. Även de som inte håller på Brynäs har svårt att värja sig. Lyckan lyser i Janne Bloms ögon.
I mig väcktes en nyfikenhet. Hur stort är idrottsintresset hos Janne Blom och andra profilerade präster och pastorer i Sverige? Finns det kvar något av det frikyrkotabu som ansåg att både idrottsutövning och supporterskap var synd, eftersom det riskerade att stjäla fokus från Guds verk? Eller är det till och med så att de anser att kristna församlingar har något att lära av supporterkulturen?
I dag har det gått ett år sedan den där bilden togs. Nu är det dags att ta reda på svaren.
Vi börjar i Uppsala. Hos Janne Blom.
Janne Blom: En vinst är som en kyss ifrån himlen
Det har inte varit någon enkel resa. Men nu är Janne Blom på en helt annan plats i livet än den där dagen då han gjorde entré i kyrkolokalen på Livets ord i sin rullstol för första gången. I dag är han tillbaka som föreståndare för församlingen.
– Det finns många likheter mellan hockeyn och livet. Det kan se lite haltande ut ibland, men förr eller senare kommer en kyss ifrån himlen och då kommer också vinsterna. Och de där segrarna, de föder en otrolig glädje.
[ Göteborgs biskop utmanar på pingismatch ]
För Janne Blom kom kärleken till Brynäs, hockeylaget från Gävle, med modersmjölken. Pappan var en ”riktig brynäsare”, så valet blev enkelt för Uppsalagrabben. Geografiskt är det visserligen lika långt till Stockholm, men att det skulle bli Djurgården eller AIK som vann Janne Bloms hjärta var uteslutet.
– De var ju bara skräp enligt pappa och det där förde han ju över till mig.
Vad betyder Brynäs för dig i dag?
– Nu kommer de andliga uttrycken! Det är djup och stor glädje. Jag känner en enorm stolthet när Brynäs har olika spelare i landslaget. Nu har laget haft det väldigt tufft, speciellt när vi ramlade ut ur den högsta serien. Men nu är vi på väg upp igen. Det är jag 100 procent säker på.
Vad kan kyrkan lära av supporterlivet?
– Hockeyn lär oss vikten av träning. Det är så du står ut under de tuffa tiderna, så att du kan fortsätta kampen och tron. Man måste vara med på träningen för att nå hela vägen mot seger. Och så måste man fortsätta att tro på tränaren, och vår tränare är Jesus Kristus.
Finns det en risk att supporterskapet tar över det kristna livet?
– Där tänker jag tvärtom. Även för den som har en djup kristen tro kan idrotten vara något som skapar trygghet och djup livsglädje.
Andreas Nielsen: Jag anpassar kalendern för att se matcherna
Ärkerivalerna till Janne Bloms Brynäs är sedan 1970-talet Leksands IF. Hockeylaget från Dalarna har fans över hela Sverige och bland dem hittar vi en av Sveriges mest profilerade pastorer, lead pastor i Hillsong Church Sweden, Andreas Nielsen. Idrottsintresset spänner över både ishockey (Leksands IF) och fotboll (Malmö FF) och är enligt pastorn själv ”enormt stort”.
– Jag ser nästan alla matcher med båda de här lagen. Antingen på plats eller på tv. Jag ska erkänna att jag anpassar kalendern så mycket som jag kan för att se de här matcherna.
Hur hinner du med det?
– Det gäller att leda sig själv.
Andreas Nielsen växte upp i Tidaholm, en tätort mellan Falköping och Skövde utan något välkänt idrottslag. Nielsen fick i stället plocka russinen ur idrottskakan. Valet föll helt sonika på de lag som under 1970-talet gick allra bäst i Sverige, Leksands IF i hockey och Malmö FF i fotboll. Val som var lätta då, men som kostade på när det nielsenska flyttlasset gick till Stockholm.
– Man blir ju utsatt, ja nästan mobbad. Här är det fullt av djurgårdare och AIK-are. Vi har ju bland annat Eric (Liljero, pastor i Hillsong) som är inbiten djurgårdare.
[ Erik Helmerson: Det är vanvett att be för ett fotbollslag - ändå gör jag det ]
Men trots att Leksand under många år inte spelade i den högsta serien har det aldrig varit aktuellt att byta lag.
– Jag känner massor av medgångssupportrar, men de är svåra att respektera. Det gäller att hålla fast.
För Andreas Nielsen har idrottsengagemanget också fått sidoeffekter. Till exempel har han blivit bollplank åt spelare i Allsvenskan, Sveriges högsta fotbollsliga.
– En del spelare som jag har kontakt med är troende och en del inte, men jag har fått förmånen att stötta och uppmuntra både svenska och utländska spelare i olika klubbar. Det är ju en speciell miljö, så ibland behöver de uppmuntran och ibland vill de att jag ska be för dem och stärka dem i deras tro.
Finns det något för kyrkan att lära av supporterskapet?
– Absolut! Jag har hållit predikningar om vad vi kan lära oss av Bajen-fansen. Jag minns en gång när vi stod i deras klack och det kom upp två tioåringar som inte var de mest välstädade, men de blev direkt välkomnade i klacken. De delade passionen och det var större än deras olikheter.
– Tänk om vi kunde ta med den passionen in i kyrkan. Samma människor som är superkontrollerade på gudstjänsten, med nystrukna skjortor, är helt rabiata när de går på sport. På arenan är det tillåter att visa känslor. Mitt mål är inte att vi ska tända bengaler i kyrkan, men tänk om vi det kunde vara tillåtet att visa lite mer passion i kyrkan med tanke på det budskap vi har.
Hur var det när Malmö FF vann guld förra året?
– Då var pulsen så hög att det inte gick att känna efter. Jag brukar ju säga att jag håller på Malmö FF och alla lag som slår Djurgården, men just då var det bara glädje för Malmö.
Britta Hermansson: Försöker intala mig att det inte är jätteallvarligt
Bland de vitblå Leksandssupportrarna hittar vi en annan kyrkoprofil, författaren och Equmeniapastorn Britta Hermansson. Kärleken till ishockeylaget från Dalarna var en självklarhet redan från barnsben. Som ung tonåring åkte hon tillsammans med sin bror och kompisar från Nås genom skogen för att gå på hockey i Leksand. En tradition som hon hållit i allt sedan dess, när hon är tillbaka i Dalarna.
– Jag älskar farten och fläkten på isen. Att höra när de slänger käft. Det är så fascinerande. Jag gillar verkligen det lite ruffiga som är med en hockeymatch. Det ska vara lite hårda tag, säger Britta Hermansson på sitt klingande dalmål.
– Jag är alltid lite nervös när jag kommer dit och försöker intala mig själv att det inte är jätteallvarligt. Men när Leksand vinner blir jag ju överlycklig, och så klart lite vemodig när de har förlorat. Men det går över snabbt.
I dag bor Britta Hermansson i Göteborg, Men att gå på Frölunda-matcher är inte aktuellt. Det ska vara Leksand. Annars får det kvitta.
– Är det inte Leksand som spelar får någon bju’ mig, säger hon med ett skratt.
– Men det är roligt att slänga käft, speciellt med de som håller på Färjestad. De är lite kaxiga, kyrkfolket i Färjestad, så jag funderar på att slå dem en signal nu när de åkte ut så tidigt i kvartsfinalen.
[ Kristen fotbollsklubb rusar mot höga höjder ]
Precis som Andreas Nielsen är Britta Hermansson inne på att idrotten ger ett sammanhang, en tillhörighet och stark gemenskap.
– När jag gick in i Scandinavium (Frölundas hemmaarena) under kvartsfinalen och såg alla Leksandshalsdukar, då känner jag ju att vi hör ihop, även om jag inte vet vilka de är. Det blir en oerhört stark gemenskap.
– I kristider, när så mycket är svårt, är det skönt att se att det fortfarande spelas hockey, där vi får klappa och engagera oss och sedan hugga tag i det som är riktigt viktigt. Det är fantastiskt med hockey, men det är bara hockey.
Lasse Svensson: Av alla oviktiga saker är fotbollen det viktigaste
En annan Equmeniaprofil med stort supporterhjärta är samfundets högste ledare, Lasse Svensson. Där är det framför allt det gröna gräset på Ullevi som hägrar när favoritlaget IFK Göteborg ska spela match. Att engagemanget är stort behöver ingen tvivla på.
– Mitt hjärta bultar för ”Änglarna”!
Hur blev det så?
– Vissa saker får man välja själv när man växer, men de viktigaste sakerna väljs åt en. Så det blev IFK Göteborg med fostran och det har jag fört vidare till mina egna barn. Jag har haft årskort så ofta jag kunnat, men efter att jag blev kyrkoledare blev det fler bortamatcher än hemmamatcher så då skaffade jag inte längre årskort. Sedan har jag ju alla möjliga tv-kanaler för att se alla matcherna och lyssnar på supporterpoddarna, Hunden, Katten, Glassen och Bara Blåvitt. Av alla oviktiga saker är fotbollen den viktigaste.
Finns det gemensamma referenspunkter för supporterskap och kristen tro?
– Ja, absolut. Kyrkan är ju den bästa platsen för generationsöverskridande, men fotbollsläktaren är en annan sådan plattform. Det spelar ingen roll vad du jobbar med, vi samlas runt något som vi är hängivna till. Du är en del av gemenskapen.
IFK Göteborg har inte rosat fotbollsmarknaden som under fornstora dagar på 1980-talet och 1990-talet, då laget prenumererade på ligatitlar. Förra säsongen slogs laget för sin allsvenska existens och mycket talar för att det blir så även i år.
– Man kan ju undra varför man håller på när man är bedrövad efter en match. Men när de vinner någon gång, eller det blir snyggt mål – det tar man ju verkligen med sig. Det skiljer sig på djupet från kyrkans liv och tro, det är ju inte på liv och död. Men det är en stor del av mitt liv. Jag kollar gärna på andra matcher i Allsvenskan också. Jag tycker att det är fint med supporterekumenik.
Brukar du stöta på andra kyrkoprofiler på matcherna?
– Jag har snackat mycket fotboll med Eva Brunne.
Eva Brunne: Sjungs bättre på matcherna än i kyrkan
I dag bor båda i Stockholm. Och så fort deras ljusblå Malmö FF är på besök i den kungliga huvudstaden går svenskkyrkliga vännerna, biskop emeritus Eva Brunne och ärkebiskop emeritus KG Hammar, på fotboll tillsammans.
För Eva Brunne, som själv spelat fotboll under gymnasietiden, är engagemanget stort för både MFF:s herr- och damlag.
– När man flyttar från Malmö är det viktigt att hålla i traditionerna och rötterna. Dessutom var det ju bra för mig när jag var biskop i Stockholm att inte hålla på något av Stockholmslagen, det har inte blivit enkelt. Jag är Malmö trogen och följer lagen noga.
– Att gå på match i Allsvenskan är alldeles fantastiskt med den stämningen som är. När MFF-hymnen spelas då är det så nära gudstjänst man kan komma, i en mening. Det sjungs väl i och för sig bättre på matcherna än i kyrkan.
Vad finns det för likheter mellan supporterskap och kristen tro?
– Att man troget håller i. Både i den kristna tron och i idrotten. Sedan har ju Svenska kyrkan, som jag tillhör, varit mycket aktiv inom fotbollen. Vi har bland annat varit med och stöttat och sponsrat fotbollförbundets fotbollsskolor.
KG Hammar: Det är lite gudstjänst över det hela
För KG Hammar var valet av Malmö FF som hjärtats lag snarare ett slags ungdomsrevolt.
– Alla höll på Helsingborgs IF, så jag valde MFF för att vara oppositionell.
Vad fastnade du för?
– Det var alltid fest kring Malmö och förlorar de så deppar hela staden. De sjunger som om det var nationalsången. Till och med min fru, som är från Mälardalen, blev tagen av sången när alla ställer sig upp vid ingångsmarschen. Det är lite gudstjänst över det hela.
[ Prästen som gillar Jesus och Rögle ]
– Det man ibland kan sakna i församlingen är ju den otroliga lojaliteten och engagemanget. Det är en lagsport där man verkligen ställer upp för varandra.
Hur ofta går du på match?
– Jag är ju omgiven av Hammarbyfans här i Stockholm, men någon gång i månaden försöker jag gå.
Kan det vara en ventil för många präster och pastorer?
– Ja, att vara supporter tror jag är bra. Att inte bara att vara distanserad, utan att man brinner för ett lag – det tror jag är positivt, säger KG Hammar.
[ Det är vanvett att be för ett fotbollslag - ändå gör jag det ]
Moni Höglund: Vi var de enda tjejerna i supporterbussen
En annan hängiven fotbollssupporter är svenskkyrkliga prästen och frikyrkoprofilen Moni Höglund. För henne räcker det inte med att gå på match. Hon vill gärna stå i närheten av klacken och sjunga med i ramsorna när favoritlaget Örebro SK spelar på Behrn arena.
– Det är en så speciell känsla att stå nära klacken. Det är en sådan gemenskap med laget, speciellt när de har vunnit och kommer fram och hejar och applåderar, det är fantastiskt. Det är lika mycket känslor av besvikelse när de har förlorat.
Är det värt det?
– Laget behöver att vi stöttar. Både jag och min man har varit med och försökt få in fler medlemmar till klubben. Jag känner det nu när vi pratar om det, att det ska bli så roligt att det drar i gång igen. Att få gå in på arenan med halsduken och matchtröjan.
– Jag försöker gå på de flesta hemmamatcherna och någon gång har jag åkt med på bortamatch med supporterbussen. En gång var jag och min dotter de enda tjejerna i bussen, men det var en rolig upplevelse!
Att det blev ÖSK för Moni Höglund berodde på en flytt till Örebro 1997. När barnen började spela fotboll gick Moni Höglund med hela familjen på matcherna och ett allt starkare intresse växte fram.
Vad finns det för gemensamma referenspunkter för supporterskap och kristen tro?
– Jag kan se jättemycket. Att vi gör det gemensamt är jättehäftigt. Det är samma glädje och hängivenhet som i kyrkan. Jag är inte en annan människa när jag är i kyrkan än när jag är på match. Man ska känna igen Moni överallt. Jag går gärna på matcher iförd prästkläder.
Håller du tillbaka på skriken när du har prästkragen på?
– Ibland när man skäller på domaren, då får man ju fråga sig om jag gör rätt nu. Så då försöker jag att peppa i stället. Men det är viktigt att visa hängivenhet och äkthet även där. Jag kan inte gå på match och bara stå tyst.
Finns det en risk att det tar över det kristna livet?
– Nej, det är jag inte rädd för. Det är alltför många äldre som inte fick spela fotboll och gå på matcher. Det ena får inte spela ut det andra. Det går att lösa på ett bra sätt.
Pelle Hörnmark: Jag har stormat isen efter ett SM-guld
Att det finns en viss risk för att supporterskapet tar över det kristna livet tycker däremot Pelle Hörnmark, pingströrelsens tf föreståndare, pastor i Ulriksbergskyrkan i Växjö, tillika HV71-supporter.
– Allting kan ta den bästa platsen i vårt liv. Men sådana förbudsidéer kommer inte att hjälpa församlingsengagemanget så jag är tveksam till den retoriken. Men jag skulle aldrig välja att gå på en match istället för en gudstjänst.
… Inte ens om det är SM-final och HV71 spelar?
– Nej, inte ens då. Men då har vi ju fördelen att en SM-final aldrig har spelats på en söndag förmiddag.
Pelle Hörnmark är uppvuxen i Jönköping så engagemanget för HV71 kom naturligt.
– Vi (pingstförsamlingen i Jönköping) hade en del projekt tillsammans med HV71 genom åren, bland annat har de hjälp till att bygga en förskola som vi hade på 1990-talet. Sedan har vi haft ledare i församlingen som har haft framträdande roller i klubben och så har man ju varit på matcher och skrikit lite.
Vad betyder HV71 för dig?
– Det är inte viktigt, men det är roligt. Det är något med idrotten som rör vid känslorna. Jag har ju haft förmånen att titta på dem när de vunnit SM-guld vid två tillfällen. Jag har varit med att storma isen efter ett SM-guld och stimma och stoja. Men jag känner att Växjö håller på att äta sig in i mitt liv. Jag har ett liiitet drag av medgångssupporter.
Vad finns det för gemensamma referenspunkter för supporterskap och kristen tro?
– Lagarbetet. Det finns något i föreningsandan, att vara med i något, att heja på något. Jag tänker ibland i församlingarna att vi spelar för mycket längs sargerna. Vi behöver komma in på mål för att göra det väsentliga.
Flera av de präster och pastorer som jag talat med har ett stort supporterengagemang – vad beror det på, tror du?
– Är man ledare i en församling så har man ett stort engagemang, så det finns en stor igenkänning där. Sedan är det ju också en viktig avkoppling, att få göra något som är helt annorlunda än församlingsmiljön.
[ Biskop: Okej att missa gudstjänsten för VM-finalen ]
Drömmer om en match på plats
Tillbaka till Janne Blom i Uppsala och bilden på Brynäströjan som fångade mitt intresse. Exakt hur stort supporterskapet är bland Sveriges präster och pastorer är så klart svårt att veta, men en sak är säker: Någon förbudsretorik kring idrotten finns det knappt ett spår av. Tvärtom är det inte svårt att hitta exempel på synnerligen hängivna fans bland de största profilerna i svensk kristenhet.
Vad är det då som lockar dem? Samtliga jag har pratat med är inne på gemenskap, att få vara en del av något som är större än en själv. Följaktligen inte helt olikt deras egen hemmaplan, församlingslivet. Ett annat nyckelord är ventil. Att få slippa bära det yttersta ansvaret, utan unna sig ett forum för att släppa ut känslorna – glädje, förhoppningar och sorg.
Livets ords föreståndare Janne Blom känner igen sig i beskrivningen.
– Många pastorer jobbar otroligt hårt. Det finns en enorm stress i en pastors liv, så att få koppla av med en hockeymatch och vila själen ger kraft och styrka i det mest seriösa arbetet – den kristna tron, själavården att hjälpa människor i livet.
I dag drömmer Janne Blom om att besöka en hockeymatch på plats i Gävle, kanske redan nu under brinnande kvalslutspel i HockeyAllvenskan.
– Jag har kollat på matchtider och datum. Det skulle i så fall vara första gången med rullstol. Vi får se hur det kan fungera. Men det är en dröm. Nu kollar jag på matcherna på tv:n i stället och när de gick till final så ropade jag högt framför tv:n ”halleluja, prisat vare Herren”!
Och du, till sist, hur var det att få den här Brynäströjan av Pelle Hånberg för ett år sedan?
– Det var ungefär som att få en miljon kronor. Han hade fixat alla underskrifter från hela laget. Det var som att himlen kom ner.