Socialt arbete har lagt grunden hos Frälsningsarmén i Sala
Kårledaren Karolina Nilsson: Håll fokus på den enskilda människan
I Sala var ett kristet café och social verksamhet startpunkten för cirka 20 år sedan. I dag har Frälsningsarmén också en kyrka i anslutning med 15–20 aktiva på gudstjänsterna.
Café William, en second hand-butik och Frälsningsarméns gudstjänstlokal ryms numera i samma fastighet i Sala, och hänger ihop med varandra.
Efter ganska många år med caféverksamhet och samlingar kring det sociala bildade Frälsningsarmén också 2015 en kår – en församling – i staden. Det hade varit ursprungsplanen, och nu var man framme.
Sedan har det successivt kommit fler och fler in i det kårledaren Karolina Nilsson kallar för det andliga livet och gudstjänstlivet, liksom i olika bönegrupper. Efter pandemin beskriver hon något av en nystart.
– Nu ser vi att det har bildats en stomme av människor som vill ha det här tillsammans. Vi ser människor som har blivit frälsta och berörda av Jesus, säger hon.
Frälsningsarméns kår i Västerås, några mil bort, har varit viktig som stöttande moderförsamling för det som har växt fram i Sala, och bland annat hjälpt till vid renovering av lokalerna.
Hemkänsla och familjekänsla – och fokus på den enskilda människan ser Karolina Nilsson som nycklar i arbetet.
Tacksamhet trots paus i Tjugofyrakyrkan
Församlingsplanteraren Nicklas Mörling: Gör lärjungar, inte gudstjänster
Glädje, välsignelse och kamp. Så skulle man kanske kunna sammanfatta Nicklas och Lydia Mörlings tid som församlingsplanterare i södra Stockholm.
Under många år förestod paret Nicklas och Lydia Mörling församlingsplanteringen Tjugofyrakyrkan i Södertörnsområdet. De fick se många människor komma till församlingen och flera hittade en tro. Men i samband med pandemin tog kraften slut och man har inte återupptagit verksamheten.
– Vi har funderat till och från på att göra någon form av återstart av församlingen, men vi har nog landat i att vi inte kommer att orka dra i gång allt igen, säger Nicklas Mörling.
Han ser tillbaka på de många åren som förplanterare med glädje.
– Det var på många sätt fantastiska och avgörande år. Vi fick möta otroligt många fina människor. Sammanlagt har ungefär 1 500 besökare någon gång kommit till församlingen. Och framför allt fick vi se ett femtiotal personer komma till tro och döpa ett tjugotal.
– Så trots att vi i dag inte längre driver vidare Tjugofyrakyrkan, vill vi tro att det vi gjorde hade betydelse för människor.
Jag brukar säga att man ska satsa på att göra lärjungar, inte på att göra gudstjänster.
— Nicklas Mörling
Genomströmningen av människor blev på sikt en av utmaningarna i Lydia och Nicklas Mörlings uppdrag som församlingsplanterare. Det gäng som drog i gång satsningen gick inom några år från entusiastiska unga vuxna till uppbokade småbarnsföräldrar och tiden för engagemang krympte för många. Vilket i sin tur krävde ännu mer av grundarna som bar visionen om församlingen.
– Man kan orka köra på i fem, sex, sju år. Men till sist når man gränsen, konstaterar Nicklas Mörling.
Själv pekar han på två saker som han i dag är noga med att skicka med till andra som står i begrepp att plantera en ny församling.
– Det första är att veta vad man ska fokusera på. Det är så lätt att uppslukas av allt det praktiska. Jag brukar säga att man ska satsa på att göra lärjungar, inte på att göra gudstjänster.
– Sedan skulle jag råda alla församlingsplanterare att ha en utsändande moderförsamling. En kyrka som känner en kallelse att stötta nya planteringar och kan komma in med kraft, energi och resurser när det behövs. Även om vi hade många väldigt goda relationer till andra kyrkor, så inser vi i dag att vi saknade en moderförsamling, säger Nicklas Mörling.
[ Frikyrkor hoppas skapa miniförsamlingar med Blomstra-metoden ]
De vill missionera bland antroposofer i Gnesta
Pionjärpastorn PO Flodström: Se till att bli vän med missionärer i andra länder
Sörmland ses ofta som ett av Europas mest sekulära områden. Det avskräcker inte pionjärpastorn PO Flodström från att bygga en frikyrkoförsamling i Gnesta.
- Det finns en andlig längtan här, säger han.
Ådalskyrkan i Gnesta är inte ny. Frikyrkoförsamlingen är en sammanslagning som funnits i drygt 20 år, men trots försök till nystart så förde församlingen en allt mer tynande tillvaro och till slut dog den och dess medlemmar ut. Kvar fanns endast kyrkolokalen.
Men vändningen kom. Pingstvännerna Magnus och Fia Wahlström kände ett kall att nystarta församlingen i Gnesta och med hjälp av vänner i Södertälje Pingst och Botkyrka Pingst kunde de första stegen tas mitt covid-pandemins utbrott, i mars 2020. Ett par år senare började PO Flodström som pionjärpastor i församlingen.
– Här bor det massor av antroposofer och asatroende. Bara antroposoferna har tio “präster” och “diakoner” anställda i Sörmland. De är helt enkelt ett slags lokal megakyrka och vi i frikyrkan är en religiös minoritet, säger PO Flodström.
– Samtidigt gör det också att det finns en öppenhet kring det andliga som är väldigt spännande och inte alls den religiösfientlighet som finns på många andra ställen i Sverige. Nu försöker vi att knyta kontakter genom att vara en del av civilsamhället.
En viktig del av pionjärarbetet har varit att sammanföra den lilla skaran som firar gudstjänst i Gnesta med den livaktiga församlingen i Mölnbo missionskyrka, tio kilometer bort.
– När det arrangeras samlingar där kommer 80–120 personer. Det var ett önskemål om jag skulle flytta ut i obygden där man knappt kan få tag i en USB-kabel att det åtminstone bara ska finnas en församling här ute. Och det gick Mölnbo missionskyrka med på.
I Ådalskyrkan i Gnesta, som i dag tillhör Pingst FFS, Eqmuniakyrkan och Svenska alliansmissionen, firar nu ett tiotal personer gudstjänst varannan vecka och så arrangeras det andra samlingar i Mölnbo.
Har du tips till dem som längtar efter att plantera nya församlingar?
– Se till att bli kompis med missionärer i andra länder, Tanzania, Belgien eller vad det nu kan vara. Tänk och agera likadant som dem. Det är inte annorlunda att vara missionär i Sverige än någon annanstans, vi har däremot en “unique selling point” eftersom vi kan de kulturella koderna, säger PO Flodström.
Vetlandaplanteringens råd: Vänta inte för länge – våga gå i tro
“Var inte kaxig, men du måste vara frimodig och ha lite pannben”, säger pastorn Patrik Olofsson
Det var inte självklart att Hope Vetlanda skulle våga satsa på nyplanteringar i Växjö och i Nässjö. Men sju år senare firar Hope-församlingar gudstjänster i de båda småländska städerna. I dag vill pastorn Patrik Olofsson uppmana fler att “gå i tron”.
Det var ett samtal med Richard Svensson, verksamhetsledare för Pingst Församling, som blev avgörande för att våga ta steget att starta en ny församling.
– Han tyckte att det fanns mer i oss än Hope Vetlanda och frågade varför vi inte tänkte större, minns Patrik Olofsson, pastor och församlingsgrundare.
– När vi sa att vi inte hade tillräckligt med ledare för att satsa undrade han vad vi hade för plan för att få in nya ledare. Han ställde fråga efter fråga. Till slut sa jag bara “håll käften”. Jag blev riktigt sur.
Men utmaningen släppte inte sitt grepp och samma natt växte en längtan allt starkare efter en församlingsplantering i Växjö.
– Vi insåg att om vi skulle vänta tills vi blir färdiga för att ta steg i tro, då blir det inga steg.
[ 16-årige Josef tog initiativ till ”O store Gud”-kvällar ]
År 2017 beslutade sig Patrik Olofsson att tillsammans med sin fru Kicki att det var dags.
– Vi var sex, sju personer som startade i Växjö och vi upplevde att det fanns ett vakuum i staden efter en sådan här församlingsplantering. Många var nyfikna och kom till tro, speciellt studenter. Det var väldigt kul. Men sedan kom pandemin och slog undan benen på mycket av det vi byggt upp, minns Patrik Olofsson.
– Nu måste vi börja om igen.
Finns det ett skav mellan er och de redan etablerade församlingarna?
– Inget skav, men de har inte heller gjort vågen. I Nässjö reste jag runt bland församlingsledningarna och berättade vad vi tänkte göra. Jag ville berätta att vi inte startar för att ni andra är dåliga, men för att Jesus vill nå fler i stan. Jag vill inte be om lov, men jag vill berätta om vår verksamhet. Då möttes vi av en stor kärlek. I Växjö har det väl inte varit något motstånd, men känslan i början var mer “jaha, varför ska ni göra det?”. I dag känns det bättre.
[ Företagare ger kyrkan privatlån: Räddar kyrkbygget i Åre ]
I dag är det ett 30-tal människor som firar gudstjänst i de både nyplanteringarna i Nässjö och i Växjö. Antalet som bär verksamheten är dock färre.
– Varje person är viktig för oss. Samtidigt vill jag inte nöta ut de få bärare vi har, utan skapa en varm och välkomnande kultur. Vi kan inte kasta oss över någon ny person bara för att det är en duktig pianist, till exempel. Vi måste börja i relationer.
Har du något tips till dem som vill starta församlingsplantering?
– Vänta inte för länge. Våga gå i tro. Var inte kaxig, men du måste vara frimodig och ha lite pannben. Sedan vill jag slå ett slag för Alpha. Det är det bästa missionsverktyget. Du behöver inte lovsångsband eller något flashigt, bara en tv och lite fika. Det är världens bästa sätt att nå nya människor.
Evangelisation och delaktighet i fokus i huskyrkor i Helsingborg
Församlingsgrundaren Rickard Cruz: Visionen är att växa på bredden och se fler gemenskaper, i stället för att en bara ska bli större.
En utmaning för Helsingborgs husförsamlingsnätverk (inom EFK) har varit att alla i grupperna förväntas dela med sig av de goda nyheterna om Jesus i vardagen.
– Inte bara några duktiga ledare, utan alla vill vi ska vara delaktiga. Det höjer förstås förväntningarna – och kan vara utmanande i perioder. Samtidigt är det en möjlighet och fantastiskt när det fungerar, och människor växer in i detta, säger Rickard Cruz, som är församlingsgrundare.
Den första husförsamlingen i Helsingborg bildades 2008 när Rickard Cruz familj och ett team flyttade till staden för att dra i gång ett pionjärarbete. Syftet var – och är – att nå nya människor med evangeliet om Jesus.
I dag, drygt 15 år senare, finns det fyra husförsamlingar med 10–20 personer i varje grupp i staden.
De möts framför allt i olika hem och har fått se vad Rickard Cruz kallar en “långsam multiplikation”.
– Visionen är att växa på bredden och se fler gemenskaper, i stället för att en bara ska bli större.
Efter årsskiftet har husförsamlingsnätverket startat ett nytt pionjärt initiativ i en utsatt och mångkulturell stadsdel i Helsingborg. Förhoppningen är att det ska leda fram till nya församlingsgemenskaper längre fram.
[ Familjen flyttar för att starta församlingar och rosta kaffe ]
