Immanuelskyrkan i Stockholm är med sina 1 400 medlemmar Equmeniakyrkans största församling. Den är också den rikaste eftersom den äger flera Östermalmsfastigheter. Samtidigt har kyrkan plågats av inre strider. I våras tillträdde Carin Dernulf som ny föreståndare. Frågan är: Kan hon överbrygga konflikterna och rädda församlingen? Dagens Malina Abrahamsson och Natanael Gindemo har mött henne.
Kyrkorummet i Immanuelskyrkan i Stockholm har en ovanlig inredning. Bänkarna är målade i grönt med bruna och gula fläckar och ser nästan ut som kamouflage, men ska symbolisera en äng. I taket hänger lampor som ska likna stjärnor och korset längst fram har formen av en sol.
– Visst är det vackert!? utbrister Carin Dernulf när vi kliver in.
När hon tidigare har besökt kyrkan har hon inte riktigt förstått symboliken, säger hon. Men nu, när hon dessutom fått möta Gud i rummet, ser hon det i ett annat sken. Entusiasmen känns uppriktig.
Vi träffar henne första gången några veckor efter att hon har tillträtt som föreståndare. Hon är efterlängtad; församlingen har stått utan ordinarie högsta ledare i över ett år – först på grund av sjukskrivning och sedan i glappet mellan anställningar. Det finns mycket att sätta tänderna i, men det långsiktiga arbetet handlar om att ena en församling som består av flera gudstjänstfirande gemenskaper – en på svenska, en på engelska och en på koreanska – och låta mångfalden berika i stället för att splittra.
Historiskt sett har Immanuelskyrkan varit sitt samfunds flaggskepp, men nu vittnar medlemmar om ”en maktdynamik under ytan som blir synlig när konflikter blossar upp.” Som under tvisten om missionstavlan i kafédelen eller vid tillsättningen av en progressiv pastor. Dessutom har församlingens sammansättning förändrats de senaste åren: Den svensktalande delen krymper medan den internationella växer. Frågan blir då: Vem ska bestämma kyrkans inriktning?
En tidigare pastor i församlingen – Jonas Eveborn – känner både Carin Dernulf och Immanuelskyrkan. Han säger: ”Om det är någon som ska klara uppdraget är det hon.”
* * *
Carin Dernulf är så färsk på jobbet att hennes arbetsrum nästan är helt kalt. De enda personliga tillhörigheterna är en burk te och ett träkors. Korset köpte hon på en retreat på Bjärka-Säby för många år sedan och det har fått hänga med såväl till Centrumkyrkan i Sundbyberg där hon arbetade som ungdomsledare och föreståndare, som till Equmenia där hon var generalsekreterare under åtta år. För Carin Dernulf står träkorset för ett viktigt avstamp i hennes liv.
– När jag via retreater kom in i ekumeniska sammanhang insåg jag att Guds familj är stor. Vi kan betona olika saker men det centrala är det viktiga. Jag blev väldigt befriad av det mötet! säger hon.
Carin Dernulf växte upp inom Alliansmissionen, i Opalkyrkan i Göteborgsförorten Tynnered. Området finns på polisens lista över särskilt utsatta. Trots att familjen bodde i det mer välbärgade och havsnära Näset i Västra Frölunda, gick Carin också i skolan i Tynnered. Hon hade många vänner både i kyrkan och i skolan
– Jag vet att någon sa till mig: ”Umgås inte så mycket med dina klasskompisar för om några år kommer ni ändå inte ha något gemensamt”. Det kanske var sagt i välmening, men det finns så otroligt mycket rädsla i ett sådant uttalande! Jag blev provocerad då och blir det fortfarande.
Hon nämner att hon nu, som föreståndare i Immanuelskyrkan, har valt att bo kvar i Bromma i stället för att flytta in i någon av församlingens lägenheter – just för att få vara nära vänner och grannar.
– Det är så lätt att drunkna i all verksamhet här, men för mitt eget inre behöver jag sammanhang som inte är kyrkan.
Nyligen var hon på fest med föräldrarna till sin sons klasskompisar, berättar hon.
– På middagen kunde vi prata om sårbarhet och tro – och sedan dansa till klockan halv fyra på morgonen. Och då kände jag: Så här vill jag leva! Nära människor!
Egentligen hade Carin Dernulf inte tänkt att bli pastor, utan utbildade sig till personalvetare. Vid sidan av studierna engagerade hon sig i Centrumkyrkan i Sundbyberg, och det var så roligt att hon fortsatte år efter år. Och sedan började hon läsa teologi vid Johannelunds teologiska högskola, ”bara för att det var kul”. När familj eller vänner frågade om hon tänkte bli pastor nekade hon bestämt. Men när hon så småningom, 29 år gammal, fick frågan om hon skulle kunna bli församlingens föreståndare, hade längtan växt ikapp henne. Inför en resa till Kina utmanade hon Gud: Nu får du visa mig tydligt vilken väg jag ska gå. Dagen före hon skulle ge besked om tjänsten var hon på en gudstjänst där en 70-årig kinesisk man predikade på knagglig engelska.
– De som jag var där med tyckte att det var bland det sämsta de hört. Men jag var alldeles tagen, pastorn talade rakt in i mitt liv och sa bland annat: ”Somebody came here to look for answers, Jesus is saying GO!”
Carin Dernulfs ögon blir blanka när hon återger händelsen.
– Det gjorde att jag vågade tacka ja mot alla odds, säger hon och lägger till efter en stund:
– På ett sätt är jag orädd ändå. Det finns i min person att våga.
Var kommer det orädda draget ifrån? Blir du triggad av utmaningar?
Hon tänker ett slag och säger sedan:
– Jag är inte så rädd för människor. Och församling handlar mycket om människor. Ibland tänker jag att jag är någon sorts glad idiot som säger ”med Guds hjälp går det här”. Jag är väldigt lösningsfokuserad, vi får se om det kommer att funka i den här kyrkan …
[ Trenden fortsätter - Equmeniakyrkan minskar ]
* * *
På sin hemsida skriver Immanuelskyrkan att de är ”en arbetsplats där olikheter bejakas” och att de är ”vaksamma mot normer som skulle kunna tvinga andra att assimileras och bli lika varandra”. De skriver också: ”Immanuelskyrkan ska vara ett föredöme i samhället genom vårt förhållningssätt.”
I verkligheten har det inte alltid varit så.
Enligt ett protokoll från Immanuelskyrkans församlingsmöte i mitten av januari 2022 har det uppstått vad som beskrivs som ”allvarlig tillitsbrist”, ”polarisering” och ”spänning kring församlingens värdegrund”. Detta fick till följd att vice föreståndaren och pastorn i den internationella gruppen, Chris Peterson, sade upp sig.
En insatt medlem som Dagen har talat med säger att spänningarna går många år tillbaka i tiden. Delvis finns en skillnad i spiritualitet och teologi; den svenska gruppen beskrivs som lågmäld och liberalteologisk medan den internationella, som förenar 40 olika nationaliteter och många olika kyrkliga sammanhang, är karismatisk och mer konservativ.
– Jag har hört internationella fråga: Tror den svenska gruppen ens på Jesus, de pratar ju bara om demokrati, säger en medlem med tio års erfarenhet av församlingen.
Hon berättar också om tavlan som skapade kontrovers: den jättelika som illustrerade missionen i Kongo och satt i församlingens kafédel. Bilden föreställde en vitklädd missionär och en lång dopkö av kongoleser klädda i höftskynken. Även den brutale kung Leopold fanns avtecknad och bredvid honom låg stympade, svarta barn.
– Flera i den internationella gruppen blev illa berörda av tavlan. Det var som att få sitt historiska trauma i ansiktet varje gång de skulle dricka kyrkkaffe. I delar av den svenska gruppen fanns ingen förståelse för det. De kände sig stolta över missionshistorien – över hur missionärerna protesterat mot Leopold och fört många till tro. De hänvisade till stadgarna där det står att församlingen fått tavlan i gåva.
Så småningom, efter flera församlingsmöten, togs tavlan ner. Men snart yttrade spänningarna sig på nya sätt.
Stommen i Immanuelskyrkan består av dem som funnits med sedan kyrkan byggdes 1974. De är missionsförbundare med stor vana av demokratiska processer och föreningsliv. Däremot firar allt färre i den gruppen gudstjänst – knappt hundra stycken deltar en vanlig söndag. Samtidigt, i en lokal intill, samlar den internationella gruppen tre gånger så många, däribland många barn och unga. Många i den gruppen är nöjda med att ha sitt eget gudstjänstliv, men är öppna för att samarbeta i frågor som rör diakoni och mission, säger en medlem till Dagen.
Däremot har de inte vanan att engagera sig i kyrkligt styrelsearbete och sluter inte upp på samma sätt vid församlingsmöten. Förutom en gång.
Hösten 2020 skulle församlingen rösta om huruvida Esther Kazen skulle anställas som pastor. Hon har profilerat sig som ”feministpastorn”. Tusentalsmänniskor följer hennes Instagramkonto där hon bland annat skriver om hbtq-rättigheter, abort och sex. En av hennes uppgifter i församlingen skulle vara att leda konfirmandundervisning både för svenska och internationella gruppen, vilket inte alla tyckte var en bra idé. 84 församlingsmedlemmar röstade emot anställningen.
En medlem från den internationella gruppen säger:
– Under alla år har vi uppmanats att ta del av den demokratiska processen, men när vi väl gör det blir människor arga för att de tycker att vi röstar fel och inte underordnar oss Immanuelskyrkans inriktning.
Han fortsätter:
– En stark internationell grupp blir ett hot mot en svensk grupp som söker sin identitet som församling.
Jag frågar Carin Dernulf hur hon ser på konflikten mellan den svenska och internationella gruppen.
– Det är möjligt att det historiskt har funnits konflikter mellan de två grupperna, men min upplevelse är inte att vi befinner oss där nu. Det finns många språkgrupper men vi är också ett. Jag är föreståndare för hela församlingen. Än så länge är jag för ny för att se allt, men min uppfattning är att det inte är konflikt mellan svenska och internationella delen.
Vad har du för strategi för att ta dig an utmaningarna?
– Jag vill höra om det som varit, men inte fastna i det. Vissa saker behöver man reda ut, andra behöver man lämna bakom sig.
[ Långvarig konflikt delar kyrka - nyanställning drev på situationen ]
* * *
En sommar har gått sedan vi träffade Carin Dernulf sist. Nu har hon precis varit på personaldagar med arbetslaget på Stjärnholms slott. De anställda har, förutom att prata om diakoni och lära sig om icke-våldskommunikation, haft middag där alla har fått bidra med roliga programinslag.
– Jag drivs själv av glädje och lust och tänker: Bygg den församling du själv vill gå till, och gör de personaldagar du själv vill åka på. Jag tror mycket på att ha roligt ihop: när vi kan asgarva tillsammans och börjar tycka om varandra som människor blir det så mycket enklare att jobba, säger Carin Dernulf.
I foajén möter vi Urban Smedman, chef för fastighet och service i Immanuelskyrkan. Han är upprymd efter personaldagarna och berättar om träkorsen som alla i personalgruppen fick av Carin. Tanken är att de ska kunna ha det i fickan – men också ge bort det till någon som behöver det. Carin fick själv ett sådant för några år sedan.
– Det känns som att jag fick ge bort det finaste jag har till er, strålar Carin och berättar att korset i fickan ofta blir en påminnelse om att hon inte går i egen kraft.
– Det är inte jag som bär den här kyrkan, utan Gud!
Carin Dernulf och Charlotte Höglund, som också är pastor i Immanuelskyrkan har stämt möte med Urban Smedman för att gå igenom planerna för den nya ungdomsvåningen. Församlingens fastighetsbolag Probitas har tillgångar på fyra miljarder och ger varje år utdelning till församlingen. Det skapar förutsättningar att kunna drömma fritt på ett sätt som andra församlingar inte kan. Tidigare har våningsplanet tillhört Immanuelskyrkans musikskola, men nu har de fått flytta till en annan del av kyrkan.
– Här blir det scen, hängyta, kanske shuffleboard, pekar Urban Smedman, efter att vi tagit oss igenom en labyrint av rum och står i kyrkans gamla danssal.
Sedan går vi in i rummet där det tidigare funnits en pool. Frågan är om det ska bli gamingrum eller en plats för andakt.
– Arkitekterna blev eld och lågor! Titta här, det är till och med en duva i botten! Kanske kan man göra en dopgrav här också? föreslår Urban Smedman.
Carin Dernulfs hjärta klappar för ungdomarna, säger hon. Än så länge finns ungefär 150 unga i Immanuelskyrkans nätverk, men de hoppas att de genom ungdomsvåningen som förväntas bli klar 2024, ska nå fler. Under sommaren var Carin Dernulf med på läger med församlingens unga – både från den svenska och den internationella gruppen.
– Flera av de svenska ungdomarna har kommit in i kyrkan via konfirmationen medan de internationella fått bibelundervisning sedan de var två år, så det finns en stor bredd i vad man har med sig. På lägret efterfrågade de mer undervisning, så då kastade jag om i planeringen och predikade mer.
En av förändringarna som Carin Dernulf vill genomföra i Immanuelskyrkan är att förena ungdomsarbetet för den svenska och internationella gruppen ännu mer. Trots att det var just där det brände till kring Esther Kazen.
Enligt Carin är Esther Kazen en uppskattad medarbetare som för tillfället är föräldraledig från sin nuvarande roll som svensk verksamhetsledare, så utöver att vara föreståndare vikarierar Carin Dernulf för henne. Planen är också att anställa ungdomsledare – och möjligen en ungdomspastor – som har ansvar för alla ungdomarna i församlingen, oavsett språkgrupp.
– Om vi hittar en ungdomspastor som klarar den teologiska bredden tror jag att det kommer gå bra, säger Carin Dernulf.
[ Här är Ulla Marie Gunners nya uppdrag ]
Hur mycket kan man sammanföra de olika språkgrupperna? Finns det inte en vits med att också få fira gudstjänst på sitt sätt?
– Jag har hundra procent förståelse för att de separata gudstjänsterna har en viktig funktion, men för de unga som levt här hela sitt liv är de lite annorlunda. De har uttryckt att de gärna vill lära känna ungdomarna i de andra språkgrupperna.
Den internationella gruppen växer i Immanuelskyrkan, medan den svenska minskar. Hur kommer det påverka församlingen?
– Jag tänker att vi har mycket att lära av varandra. När vi nu skapar gemensamma gudstjänster mer regelbundet och ber och sjunger tillsammans händer också mycket med gemenskapen. När jag sitter på tunnelbanan hem efter en sådan gudstjänst är jag fylld av glädje och får nästan nypa mig i armen – tänk att jag får vara pastor i en så spännande församling!
Vi rör oss bort från det som ska bli ungdomsvåning och till Carin Dernulfs arbetsrum. På bordet står en bedjande nalle. Hon fick den av Charlotte Höglund när hon var ny och tycktes behöva extra förbön.
Jag frågar henne om det som varit ett laddat ämne i Immanuelskyrkan: synen på hbtq.
Ska alla synsätt rymmas i Immanuelskyrkan?
Carin Dernulf undslipper en liten suck, verkar trött på frågan.
– Jag ser på det så här: Jag tror aldrig att man kan tvinga folk att tycka en viss sak. Men om man vill vara ledare, förtroendevald eller anställd här är det viktigt att veta vad kyrkan står för och kunna jobba med folk även om de inte tycker som en själv. Den här kyrkan har tagit ställning sedan länge i de här frågorna, man kan till exempel inte motarbeta kvinnor i ledarskap om man ska vara en ledare här.
– Jag vill att kyrkan ska vara en trygg plats för alla, oavsett sexuell läggning. Det hoppas jag att fler kyrkor vill!
När Carin Dernulf sökte jobbet i Immanuelskyrkan sa en av hennes referenser: ”Vill ni ha någon som enar församlingen – anställ Carin. Om ni vill att grupperna ska leva var och en för sig – anställ inte Carin.”
Kan du förena de olika grupperna i din egen person?
– Ja, jag tror det. Jag känner mig väldigt hemma både i den svenska och den internationella och har ekumenisk bakgrund. Jag blir sällan bestört över saker jag får höra; jag vet vad som kan finnas i kyrkan – vad som kan trigga, vad som inte funkar.
Från och med i höst utökar Immanuelskyrkan antalet gemensamma gudstjänster till en gång i månaden. Vid den första gudstjänsten kommer koreanska gruppen leda musiken, den internationella pastorn kommer att predika och Carin själv kommer att leda gudstjänsten. Målet är också att alla kyrkans pastorer så småningom ska predika i alla gudstjänstgrupper.
En medlem säger till Dagen:
– Jag vet inte om alla vill fira gudstjänst tillsammans som en enda stor glad familj. Om man försöker forcera det, tror jag att det blir dåligt. Samtidigt är kristen enhet vårt viktigaste uppdrag.
I en av sina första predikningarna i Immanuelskyrkan valde Carin Dernulf att utgå från bibelordet ”Om ni har kärlek till varandra, ska alla förstå att ni är mina lärjungar”.
– Det blev som min programförklaring. Jag var tydlig med att målet inte helgar medlen i Guds rike. Att försvara din sanning men skjuta ner folk på vägen – då är du ingenting, som första Korinthierbrevet säger. Det fick jag säga tidigt till församlingen.
Hon betonar också att korset måste stå i centrum.
– Som kyrka mitt i stan tror jag att vi kan göra massor! Att kyrkan vågar vara kyrka tror jag stenhårt på.
Carin Dernulf har märkt att det generellt i frikyrkan kan finnas en rädsla att prata för mycket om Jesus – kanske utifrån att människor historiskt sett har känt att tron prackats på dem. Men hon upplever att läget är ett annat nu.
– Människor vill prata tro och liv och förväntar sig det från en kyrka!
Hon verkar själv vara något av en evangelist och beskriver sig själv som en relationell ledare; hon blir som bäst när hon får brainstorma med andra. Jag tänker på henne som kyrkans version av Alice Bah Kuhnke – programledaren som blev politiker och som gjort sig känd för sin passion, arbetsförmåga och frispråkighet.
Jonas Eveborn, som tidigare var pastor i Immanuelskyrkan och den som initierade 153 – eftermiddagsgudstjänsten som nu slagits ihop med förmiddagsgudstjänsten – lyfter fram Carins förmåga att nå fram till personer med olika fromhetsinriktningar och bakgrunder. Han säger att det interna relationsbygget bortom maktfrågorna är avgörande i Immanuelskyrkan.
– Mitt i sårbarheten äger Carin samtidigt den fasthet och arbetskapacitet som kommer behövas. Inte minst har hon humor och kan föra in frisk luft av lust och värme i en miljö som inte bara är tung i fråga om byggnader. Hon har därtill en analytisk och visionär sida. Hon älskar Stockholm och livet där. Ja du hör … inte många stämmer in på den här kravprofilen.
En medlem ur den internationella gruppen är också hoppfull kring Carin Dernulf.
– Hon verkar jättebra! Men en person kan inte göra allt. Styrelsen har fortfarande sista ordet.
I Immanuelskyrkan är det styrelsen och föreståndaren som gemensamt leder församlingen. Framåt hoppas Carin Dernulf på en större mångfald både i styrelsen och i arbetslaget för att bättre återspegla hur församlingen ser ut. Hon tror också att vägen framåt stavas gemensamt tjänande.
– När man tjänar ihop hittar man en gemenskap och fokuserar inte längre på små skillnader som hur vi sjunger lovsång. Det blir oviktigt när man har något viktigare att göra.
Hon nämner bibelordet från Jesaja där det står om att dela bröd med den hungrige och erbjuda den hemlöse husrum.
– Därefter står det: ”Då ska gryningsljuset gå framför dig och dina sår ska genast läkas!” Visst är det vackert!?
– När vi sträcker oss utåt läks våra egna små stridigheter och konflikter. Jag tror att det är vägen – för alla kyrkor! Och jag tror att Immanuelskyrkan kan bli ett tecken i en polariserad tid – skriva ett annat narrativ. Om vi lyckas hålla ihop kan andra också klara det.
---
Fakta: Carin Dernulf
Ålder: 46 år.
Bor: Bromma.
Familj: Man och tre barn.
Bakgrund: Utbildad personalvetare, ungdomsledare och sedan föreståndare i Centrumkyrkan, generalsekreterare för Equmenia.
Aktuell: Ny föreståndare för Immanuelskyrkan i Stockholm. Församlingen har 1 400 medlemmar och 46 anställda. Carin Dernulf sitter också i styrelsen för Sveriges kristna råd.
---