Sveriges resa från katolskt till protestantiskt land inleddes när Gustav Vasa blev kung för exakt ett halvt årtusende sedan. En resa som förändrade landet i grunden och som skapat den kristenhet vi har i landet i dag.
Dick Harrison skriver exklusivt för Dagen om hur det gick till när Sverige lämnade påven och vände sig till Luther.
När Gustav Vasa valdes till kung av Sverige den 6 juni 1523 var det i ett land vars folk mangrant bekände sig till den katolska läran. Antalet anhängare av Martin Luthers nya och farliga idéer var få, och de saknade ännu varje tillstymmelse till politiskt inflytande. Ett sekel senare, när Gustav II Adolf härskade, hade Sverige förvandlats till ett bålverk för lutherdomen.
Hur blev det så? Hade Sverige kunnat förbli katolskt? Varför tog våra förfäder steget över till det protestantiska lägret? Dessa frågor var i regel obesvarade i äldre historieböcker, eftersom utvecklingen uppfattades som självklar: Sverige blev, kunde man läsa, protestantiskt eftersom kungen och hans rådgivare var besjälade av den sanna lutherska läran, insåg behovet att bryta med det korrupta och makthungriga Rom, och därför införde reformationen på riksdagen i Västerås år 1527.
Men detta är fel. Den verkliga historien är betydligt mer komplicerad, och framför allt mer långdragen. Orsakssambandet har också förvanskats: för Gustav Vasa handlade det betydligt mer om politik än om religion. Så var även fallet för andra furstar på 1500-talet. Paradexemplet är den engelske kungen Henrik VIII, som förblev djupt troende katolik livet ut – med kättarbränningar som konsekvens – men som likväl bröt med påven och grundade Church of England.
***
Men låt oss börja från början. Reformationens idéer hade redan slagit rot i Sverige innan Gustav Vasa valdes till kung. Såvitt källorna låter oss bedöma kom de först till Stockholm och andra tyskinfluerade städer vid Östersjön, som Söderköping och Kalmar. Vi vet att det fanns enstaka lutheraner i Stockholm 1521, och under de år som följde spred sig tankegångarna till Strängnäs. Dessa första svenska protestanter, till exempel Olaus Petri och Laurentius Andreae, var dock i kraftig minoritet.
När kyrkomän uppmanade Gustav Vasa att gå till attack mot de lutherska kättarna lovade kungen att göra allt han kunde, men han var vis nog att inte precisera sig närmare. I själva verket insåg Gustav att reformatorerna var en resurs som kunde utnyttjas i hans strävan att stärka kontrollen av det svårregerade och krigshärjade Sverige. Laurentius Andreae blev 1523 kunglig sekreterare och ledamot av riksrådet.
Men det var katolikerna som länge satte den religionspolitiska agendan tack vare mäktiga biskopar som Hans Brask och Peder Månsson. De motarbetade spridningen av Luthers skrifter och blockerade, med kungens godkännande, alla försök till kyrkliga reformer. Det enda Gustav Vasa kan bevisas ha brytt sig om var makten som sådan, och möjligheten att pungslå den rika kyrkan på dess förmögenhet – till exempel genom att återkalla kronoförläningar och låna eller konfiskera ädelmetallföremål, vilka behövdes för att betala tillbaka kungens stora lån till hansestaden Lübeck. Teologin var oväsentlig i sammanhanget.
Sådant var läget vid tiden för riksmötet i Västerås mellan den 16 och 18 juni 1527. Själva Västerås, under biskop Peder Månssons ledning, var gediget katolskt. Att mötet – i efterhand kallat ”Västerås riksdag”, trots att ordet riksdag ännu inte introducerats i svenska språket – sammankallades just där och då berodde på ett uppror i det närbelägna Dalarna. Gustav Vasa ville inskrida mot de upproriska så fort som möjligt, i synnerhet som ledaren, som kallades ”daljunkern”, inte var någon mindre än Nils Stensson Sture, son till riksföreståndaren Sten Sture den yngre och en farlig konkurrent om den svenska kronan. På mötet deltog riksrådet, inklusive biskoparna, 129 frälsemän, mer än 30 borgare, 14 bergsmän och fler än 100 bönder.
Mötet inleddes med att Laurentius Andreae framförde kungens proposition (”framsättning”) om de problem som riket konfronterade – dalupproret, de svaga skatteinkomsterna, kyrkans alltför stora jordägande (jämfört med kronans alltför lilla jordägande), och så vidare. Detta följdes av förhandlingar, vilka slutade med att Gustav, genom hot om abdikation, tvingade prästerskapet att ge efter. Bönderna och borgarna var inte svåra att övertyga. Till slut fogade sig alla i de kungliga kraven. Mötet avslutades med ett beslut, Västerås recess, som innebar slutet på den svenska medeltidskyrkans maktställning.
Fyra punkter slogs fast: (1) upprorsmännen skulle bestraffas, (2) kungen fick rätt att förfoga över kyrkans ”överflödiga” inkomster samt biskoparnas slott, (3) adeln fick återkräva egendomar som sedan 1454 donerats eller sålts till kyrkan, och (4) Guds ord måtte ”allestädes i riket renliga predikat varda”. Det sista var förvisso ett lutherskt krav, men samtliga kunde acceptera det – alla kristna genom tiderna lär ju ha önskat att Guds ord ska predikas korrekt. Ordalydelsen tillät både påvetrogna och lutheraner att predika, så länge de kunde stödja sina resonemang på Bibeln.
Det var allt. På det möte som felaktigt brukar kallas ”reformationsriksdagen” fattades inga beslut av teologisk karaktär. Frågan om lutherdom kontra påvetrohet diskuterades förvisso på en sedan länge emotsedd disputation, troligen mellan Olaus Petri och Peder Galle, men i recessen utropades ingen av dem som segrare. Trosfrågan var inte heller föremål för omröstning. Vad som i praktiken skedde var att Sverige fick en statskyrka – men inte en luthersk dylik, utan en katolsk, med lutherdomen som accepterad oppositionsrörelse inom organisationen. Västerås recess var en seger för kungamakten, inte för protestantismen.
***
Här hade historien kunnat sluta, om det inte varit för att Gustav Vasa blev alltmer inspirerad av vad som hände i grannländerna, i synnerhet i Preussen. På 1200-talet hade en korsfararorden, Tyska orden, tagit makten i detta land. Ordensriddarna leddes av en högmästare, som var en både kyrklig och världslig makthavare. År 1525 valde högmästaren Albrekt att bli protestant och omvandla sin katolska ordensstat till ett ärftligt hertigdöme, formellt underställt den polska kronan. På hösten samma år skapade hertigen en evangelisk landskyrka, den första i Östersjöområdet. Kontakterna mellan Sverige och Preussen var täta – en delegation från hertigen besökte Stockholm 1526 – och Gustav imponerades av vad han insåg höll på att hända på andra sidan havet. Som den försiktige monark han var valde han dock att gå långsamt fram. Tills vidare syftade Gustav Vasas handlingar endast till att krossa biskoparnas och domkapitlens militära och ekonomiska maktställning, inte till att kapa banden till påven i Rom.
Den politiska situationen i Sverige var dessutom sådan att det hade varit mycket oklokt av kungen att forcera igenom en reformation. Under åren kring 1530 mullrade det både bland herremän och bönder. När kungen stärkte makten över lokalsamhället och pressade socknarna på att överlämna kyrksilver och kyrkklockor svarade folket med upproriska stämplingar. Värst var det i Dalarna, där flera kyrkoherdar ställde sig i spetsen för resningar mot kungen. Således var kyrkoherde Evert Andersson i Leksand en av ledarna för ”klockupproret” 1531. När Gustav Vasa återställde ordningen i socknen 1533 fängslades Evert och fördes till Stockholm, där han påföljande år dömdes till döden; han avled i fängelset innan domen hunnit verkställas.
Ännu vid denna tid måste följaktligen Sverige betecknas som ett katolskt land. När nya biskopar utsågs var det inga lutheraner som befordrades. Peder Månsson vigde år 1528 Magnus Haraldsson till biskop i Skara och Magnus Sommar till biskop i Strängnäs. Båda var trogna katoliker. Samtidigt var Gustav Vasa noga med att låta sina lutherska rådgivare vara med på ett hörn. När han samma år kröntes till kung i Uppsala domkyrka hade man i förväg tagit bort löftet att beskydda kyrkan från kröningseden. Detta var en signal om att den svenska kyrkan nu var ett statligt ämbetsverk snarare än en del av en internationell organisation. Att Olaus Petri fick hålla kröningspredikan, i vilken kungens ansvar tolkades i reformatorisk anda, vittnade också om att de lutherska vindarna blåste starkare.
Det som väckte största farhågor i domkapitlen var dock något annat: munkklostren försvann. Medan nunnorna ofta kunde leva vidare i flera decennier i sina kloster lades de manliga konventen ned – och inte bara de, utan mängder av kyrkliga välfärdsinrättningar, som hospital och helgeandshus. Husen revs och förvandlades till byggnadsmaterial. För såväl präster som vanligt folk – i synnerhet gamla, fattiga och sjuka – var detta en tragedi. Men det var inte detsamma som att katolicismen försvann. På det stora kyrkomötet i Örebro 1529 nådde parterna fram till en kompromiss, där de besvärligaste frågorna (till exempel om liturgin) sköts på framtiden.
År 1531 officierade Peder Månsson vid ytterligare ett par biskopsvigningar – av Sveno Jacobi i Skara och Johannes Boetii i Växjö, båda katoliker.
När Västeråsbiskopen senare samma år skulle viga en ny ärkebiskop i Uppsala måste han till sin vrede överlämnat ämbetet till Olaus Petris bror, lutheranen Laurentius Petri.
Valet fick emellertid inte alls den betydelse som protestanterna trott och hoppats.
Gustav Vasa var ännu inte redo för ett slutgiltigt religiöst vägval, inte ens sedan påven år 1533 vigt den landsflyktige Johannes Magnus till svensk ärkebiskop i opposition. De avgörande stegen på vägen mot den svenska lutherdomens triumf togs ett år senare. Liksom i fallet med uppkomsten av den kungliga statskyrkan var scenen Västerås.
***
När Peder Månsson avled den 17 maj 1534 gick en epok i graven. Till ny biskop valdes en kungatrogen protestant vid namn Henrik Jönsson. Henrik hade på 1520-talet varit lektor och generalvikarie i Dominikanorden men övertygats om den evangeliska lärans överlägsenhet. Sommaren 1535, ett drygt år innan han formellt vigdes till ämbetet, reste han runt i stiftet för att förrätta visitation, och när bönderna klagade hos kungen över hans lutherska inställning klingade deras klagomål ohörda. Gustav Vasa hade gett Henrik Jönsson fria händer att införa reformationen i sitt stift.
Varför? Orsaken var med största sannolikhet utrikespolitisk. Gustav Vasas närmaste allierade, den nye danske kungen Kristian III, var lutheran, och han hade goda kontakter med de protestantiska tyska furstarna i Schmalkaldiska förbundet, en mäktig protestantisk allians. Protestantismen blev nu ett element i Gustav Vasas positionering i förhållande till omvärlden, ett medel för identifikation och legitimering. De furstar han önskade ha som vänner var protestanter, alltså blev han det själv också.
---
Fakta: Så firar Sverige de 500 åren
- Att Sverige firar 500 år i år uppmärksammas på många håll i landet, i synnerhet på nationaldagen den 6 juni.
- Kung Carl XVI Gustaf inleder exempelvis nationaldagsfirandet med att besöka Strängnäs, där Gustav Vasa valdes till kung vid riksdagsmötet 1523. H.M. Konungen avslutar dagen i Stockholm där det traditionsenliga nationaldagsfirandet på Skansen blir mer omfattande än normalt.
- Många kommuner kommer också att lyfta fram 500-årsjubileet i sina nationaldagsfiranden.
- På Gripsholms slott i Mariefred, som är det slott i Sverige som mer än något annat förknippas med Gustav Vasa, är det Vasatema under året. Det ordnas bland annat föredrag, konserter, visningar, barnaktiviteter och parkpromenader.
- I centrala Mariefred ska också 70 konstverk skapa ett 140 meter långt konstnärsstaket där historiska händelser skildras.
- Samtidigt har det också höjts kritiska röster som menar att 500-årsjubileet borde firas mycket mer än vad som kommer att ske.
---
Henrik Jönssons visitationer och kyrkliga reformer kom därför att bilda skola. Västerås stift, som tidigare utgjort ett bålverk för katolicismen och rymt fler och aktivare upproriska bönder och präster än något annat svenskt biskopsdöme, gick nu i spetsen för den omvandling av Sverige till ett protestantiskt land som, efter tyskt mönster, på allvar inleddes under 1540-talet. Likväl tog det tid – lång tid. Gustav Vasa skyndade långsamt, och efterträdaren Erik XIV hade fullt upp med att strida mot danskarna i nordiska sjuårskriget. Johan III och hans polska gemål Katarina var katolskt sinnade och vred klockan en bra bit åt det påvliga hållet, varför det dröjde ända till nästa generations Vasakungar innan det slutliga avgörandet föll. Svenska kyrkans nya teologi fastlades först år 1593, på Uppsala möte, i enlighet med de evangeliska dogmer som skulle bli vägledande för landets officiella ideologi ända till 1900-talet.
Slutpunkten sattes genom tillkomsten av Örebro stadga år 1617, tillkommen exakt ett sekel efter att Martin Luther inledde sin reformatoriska verksamhet. Det normala straffet för en svensk katolik var hädanefter landsförvisning, och var och en som gjorde aktiv propaganda för katolicismen dömdes till döden. Liksom på Gustav Vasas tid var orsaken till de drakoniska påbuden inte religiösa utan politiska.
Gustav II Adolf visste att många betraktade honom som en inkräktare och menade att Sveriges rättmätige konung var hans kusin, katoliken Sigismund, som hade störtats från sin svenska tron men ännu var kung av Polen. Sigismund hade gott om svenska anhängare i landsflykt, och Gustav Adolf ville med alla till buds stående medel förhindra att hans eget folk upprätthöll förbindelser med dessa. Alltså förbjöd han inte bara kontakter med den polska grenen av huset Vasa utan angrep också den i Polen dominerande grenen av kristendomen.
Slutsats: det handlade om politik. Religionen blev en bricka i kungarnas hänsynslösa maktspel. Kyrkoherdar och biskopar tvingades anpassa sig efter den världsliga maktens villkor, och för den som råkade trampa fel kunde utgången bli exil eller döden. Monarkerna av huset Vasa hade lika gärna kunnat välja att härska via en katolsk statskyrka som via en luthersk – och om Johan III och Sigismund fått råda hade det antagligen blivit så – men det var den protestantiskt sinnade falangen som efter hundra års kamp kontrollerade tronen och dikterade vad folk skulle tro på.
---
Fakta: Dick Harrison
- Yrke: Historieprofessor och författare.
- Ålder: 57 år.
- Bor: I Åkarp utanför Lund.
- Familj: Hustrun Katarina och en 10-årig dotter.
- Känd från tv: Dick Harrison har bland annat medverkat i På spåret i SVT och i Sveriges historia i TV4.
- Författarskap: Harrison skriver både historiska böcker och deckare. 2021 skrev han boken Jesus, förra året kom en bok om andra världskriget och i år har en bok om Sveriges relation till Ryssland blivit klar.
- Övrigt: Förra året medverkade Dick Harrison i podden Dagens människa.
---
