I en tid då männen styrde samhället, trädde en kvinna från Värnamo fram och förändrade det religiösa landskapet i Sverige. Den slagfärdiga, praktiska och känslosamma Hanna Ouchterlony tog 1882 Frälsningsarmén till Sverige och blev dess högsta ledare. 10 000 människor kom till hennes begravning. 100 år senare är hon så gott som bortglömd.
När jag som tonåring kom med i pingströrelsen fick jag ganska snart höra namnet Lewi Pethrus. Man talade, närmast med vördnad, om fabriksarbetaren från Vargön som blev predikant, entreprenör och den som tog pingströrelsen till Sverige.
När jag några år senare studerade vid Uppsala universitet bodde jag på det kristna studenthemmet Waldenströmska – uppkallat efter Missionsförbundets grundare P.P. Waldenström. Samtidigt kom jag i kontakt med EFS och fick lära mig ett nytt namn: Carl Olof Rosenius. Mina jämnåriga läste hans skrifter och på den EFS-anknutna högskolan Johannelund stod en byst av honom i receptionen.
I alla dessa rörelser verkar man vårda minnet av sina grundare. Kanske för att de själva också var duktiga på att framhålla sina förtjänster?
Det verkar dock finnas ett undantag bland de svenska samfunden: Frälsningsarmén. Deras första ledare i Sverige hette Hanna Ouchterlony, och fram tills nyligen hade jag aldrig hört hennes namn. Jag frågar en vän, som har arbetat inom Frälsningsarmén, om han vet någonting om henne. Svaret blir: Nja, nästan ingenting alls.
Det här får mig att fundera på vem hon var, hur hon kunde få ett sådant stort genomslag, och varför så få verkar minnas henne i dag.
Historikern Johan A. Lundin, som 2013 skrev boken Predikande kvinnor och gråtande män om Frälsningsarmén, tror att valet av Hanna Ouchterlony var en mycket medveten strategi från general William Booth – han som 1865 startade Frälsningsarmén i Storbritannien.
– Att utse en kvinna till ledare för Sverige var förmodligen ett sätt vinna uppmärksamhet. Rörelsens framgångsfaktor blev just att kvinnor uppträdde i sammanhang där folk inte var vana att se dem; det drog många nyfikna till sig. Ibland blev det regelrätta upplopp.
– Frälsningsarmén bar också på en radikal tanke om jämlikhet: både män och kvinnor hade tillträde till de högre posterna i armén. Frälsningsarmén skapade därmed nya handlingsutrymmen för kvinnor som rörde sig fritt bland samhällets utsatta, säger Johan A. Lundin.
Och främst i ledet stod alltså Hanna Ouchterlony. Även om hon inte var någon typisk kvinnosakskvinna; hon skrev inga debattartiklar och hävdade inte kvinnans rätt, blev hon en förebild genom att själv ta plats. Detta i en tid då kvinnor som syntes i offentligheten räknades som lösaktiga – och predikande kvinnor kunde spärras in på dårhus.
Berättelsen om Hanna Ouchterlony och svenska Frälsningsarmén börjar i stationshuset i Värnamo, 1878. En ny järnväg hade byggts av ett engelskt företag och entreprenören, som var nära vän till William Booth, bodde temporärt i Värnamo. Booths son Bramwell var utbränd och hade kommit till Sverige för att vila upp sig hos familjevännen. Men han tog också chansen att sprida Frälsningsarméns lära.
Väntsalen i det nybyggda stationshuset var full med folk när den 22-årige Bramwell började predika. Hanna Ouchterlony, då 40 år gammal, satt långt fram. Hon lyssnade intensivt och andaktsfullt. Gav ett stramt intryck, berättas det. Men budskapet om total frälsning från synden slog an något i hennes själ.
Hon, som snart skulle bli de utsattas förkämpe, kom själv från adeln, även om familjen inte var särskilt förmögen. Släkten Ouchterlony härstammade från Skottland och pappan, som hade studerat juridik, fick i kraft av sin utbildning titeln häradshövding när han köpte gård i Småland. Där växte Hanna upp, äldst av sju syskon. Hon gillade att läsa mer än att leka.
Som ung flyttade hon till Stockholm och var nära att gifta sig. Men mannens familj obstruerade förhållandet: Hanna ansågs för fattig för att bli fru till deras son. Hjärtekrossad återvände hon till Värnamo. Där startade hon en bokhandel och affärerna gick bra. Hon gick ut och dansade, ”roade sig av hjärtans lust och smakade all glädje Småland kunde ge”, berättas det.
Men sedan dog hennes mamma, och Hanna Ouchterlony kände sig övergiven. Hon vantrivdes i Värnamo, kände motvilja mot de människor som inte arbetade eller gjorde någon nytta i livet. Av andra sågs hon som excentrisk och överspänd, men inom sig upplevde hon en allt större rastlöshet och oro. I efterhand beskrev hon det som en andlig kris.
Mitt i ledan och förtvivlan hörde Hanna ett mening klinga i sitt inre: ”Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta”. En sorts syndanöd drabbade och hon förlorade sig i böckernas värld; läste Moody, Rosenius och inte minst Kierkegaard. Framför allt uppfylldes hon av den danske filosofens etiska krav på absolut avgörelse och totalengagemang i det godas tjänst. Danserna som hon gick på framstod som mer och mer tomma, och Hanna Ouchterlony drogs i stället till kristna sammankomster – framför allt de som prästen och väckelsemannen Karl Palmberg anordnade i trakten.
Men det var alltså mötet med Bramwell Booth som förändrade henne radikalt. Trots den stora åldersskillnaden blev de nära vänner och brevväxlade under flera år. Bramwells brev hade undervisande karaktär och blev en sorts bibelskola för den sökande Ouchterlony. Hon blev allt mer entusiastisk och bjöds snart in till England för att studera Frälsningsarméns arbete på nära håll. Under stora delar av sin vistelse bodde hon hemma hos Catherine och William Booth. 1880 blev hon invigd frälsningsofficer med majors rang i London. En tanke väcktes: Kunde hon starta samma sak i Sverige?
[ Frälsningsarmén firar 140 år av blod och eld i Sverige ]
När hon vände sig till paret Booth med sin idé visade William Booth emellertid stor tveksamhet till en början. Han visste inte om Ouchterlony var rätt person. Men hans fru Catherines ord verkar ha spelat in. Hon hade mer teologisk bildning än sin man och lyckades dessutom fånga massorna på ett sätt som han inte kunde. Vissa menar att det var Catherine, och inte William, som borde räknas som Frälsningsarméns egentliga grundare. Efter en tid återkom William Booth med ett positivt besked till Hanna Ouchterlony: Hennes önskan skulle uppfyllas.
Tillbaka i Sverige började hon predika Frälsningsarméns helgelselära och värvade ytterligare kvinnor. Frälsningsarméns uniform fungerade som ett slags skydd för dem när de rörde sig i offentligheten, även om människor också förfasades över att kvinnor tordes bära ett sådant manligt plagg.
Den 28 december 1882 kunde Frälsningsarmén ”öppna eld” i den fullsatta Ladugårdslandsteatern på Östermalm i Stockholm. Inga kyrkor ville bereda plats för dem, därför fick de vända sig till profana nöjespalats. Affischer med texten ”Blod och eld! Kvinnor och män skola tala och sjunga för Jesus” spreds i staden. På invigningsmötet stod pionjären Hanna Ouchterlony längst fram med frälsningsfanan i hand. Än skulle det dröja 39 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och 77 år tills kvinnor fick bli präster i Svenska kyrkan.
[ Svensk missionär startade Indiska – bortglömd fram tills nu ]
Ett femtiotal personer utgjorde från början Frälsningsarmén i Sverige, men Hanna Ouchterlony var ambitiös och utåtriktad, dessutom kvick och slagfärdig. Hennes förkunnelse har beskrivits som mer känslomässigt övertygande än vältalig, och hon var inte särskilt intresserad av teologi, utan mer praktiskt lagd. I en tid av utbrett alkoholmissbruk avlade frälsningssoldaterna löfte om en helnykter livsstil och manade andra att följa samma spår. Förutom att predika och leda rörelsen, startade Hanna Ouchterlony tidningen Stridsropet och blev dess ansvarige utgivare.
Sina officerare ska hon ha gett instruktionen ”Vittna och tala om vad Gud har gjort för er, kära barn, men predika inte. Predika gör jag själv”. Oloph Bexell skriver i Riksarkivet att detta ”uttrycker också hennes matriarkala förhållningssätt gentemot officerskåren och medvetenhet om sin egen roll och förmåga som förkunnare”.
Men Hanna Ouchterlony fick arbeta i motvind. Frälsningsarméns militäriska stil väckte uppseende och man upprördes över att män och kvinnor ur arbetarklassen gjorde anspråk på militära titlar som inte ansågs dem värdiga. Dessutom liknade Frälsningsarméns möten spektakel mer än gudstjänster; man spelade gitarr och blåsinstrument, vilket folk förknippade med populärkultur. Dagens Nyheter använde beskrivningen ”religiöst vanvett i dess allra nyaste skepnad med flygande fanor och klingande spel” om en gudstjänst. Om Hanna Ouchterlony skrev de att hon hade “sylar i ögonen” och ”med fördel kunnat uppträda i Fausts Häxköket”.
Men Hanna Ouchterlony lät sig inte nedslås av kritiken. När hon upprepade gånger kallades till polisförhör för att försvara Frälsningsarméns rätt att ha gudstjänster intog hon en orädd hållning. Och när olika aktörer inte ville hyra ut sina lokaler, höll hon möten utomhus. Och även om till och med William Booth avrådde från att bygga ett eget tempel, trotsade Ouchterlony påbudet och visade att hon kunde samla arbetare som jobbade gratis. Templet på Östermalmsgatan i Stockholm invigdes 1884 och är fortfarande i bruk.
Det var tack vare kvinnorna som Frälsningsarmén blev en sådan framgång.
— Bo Albinsson, pensionerad officer
Bo Albinsson är pensionerad officer inom Frälsningsarmén och den som för några år sedan fick uppgiften att sortera rörelsens historiska material. Tillsammans med sin fru Ingrid skapade han det digitala arkivet Bootheum.
– Det var tack vare kvinnorna som Frälsningsarmén blev en sådan framgång. Eftersom Frälsningsarmén inte har några sakrament behövde man inte heller bry sig om vilka som skulle utföra dem. Det personliga vittnesbördet stod i centrum och ju fler som ville vittna, desto bättre. Dessutom lyckades kvinnorna fånga åhörarna bättre än männen.
– Hanna Ouchterlony verkar också ha haft en otrolig förmåga att hitta rätt typ av medarbetare – många kvinnor. Hennes bröder hjälpte henne med det organisatoriska. Dessutom tror jag att uniformen spelade roll. Den hade redan en viss status i samhället.
Bo Albinsson säger att intresset och kunskapen kring Hanna Ouchterlony varierar inom rörelsen.
– De som är intresserade av historia känner till henne, framför allt den äldre generationen. Bland yngre finns det säkert några entusiaster också, men inte lika många. Vi skulle vara bättre på att lyfta fram hennes förtjänster.
Hanna Ouchterlony skrev aldrig några egna böcker, hon gifte sig aldrig och fick inga barn. Forskningen om både henne och Frälsningsarmén i Sverige, är förvånansvärt tunn. Däremot finns breven som Bramwell Booth skickade till Hanna återgivna i boken Hanna Cordelia Ouctherlony av Laura Petri från 1924. I förordet skriver Bramwell att Hanna Ouchterlony ”knappast var vad vi brukar kalla en utpräglad karaktär”, men att hon var hängiven och hade en ”åder av seg ihärdighet”.
Själv sa Hanna Ouchterlony att hon ”insuper andras sorger”. Bramwell beskriver det som ”hemligheten till hennes stora inflytande över massorna”, men också att hennes oförmåga att hålla fast vid vissa principer skapade oreda för medarbetarna. Han avslutar sina ord om Hanna med att konstatera: ”Hennes liv blev en helig impuls in i andra människors liv”.
Under Hanna Ouchterlonys ledning växte Frälsningsarmén i Sverige på tio år till 1 000 anställda och över 10 000 soldater. Mängder av människor tömde flaskan i dikeskanten, föll på knä i botbänken och kom på rätt köl tack vare Frälsningsarméns arbete.
När Hanna Ouchterlony dog 1924, 85 år gammal, hade hon också hunnit grunda Frälsningsarmén i Norge och varit reseombud bland de skandinaviska emigranterna i USA. Begravningen beskrivs som en ”väldig hallelujamarsch”. Under jublande segertoner följde tiotusentals människor henne till den sista vilan på Norra begravningsplatsen.
[ Frälsningsarméns ledare: ”Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat” ]
---
Fakta: Frälsningsarmén
- Frälsningsarmén grundades i London 1865 av predikanten och affärsmannen William Booth. Rörelsen blev snabbt känd för sitt stora sociala arbete bland stadens fattiga och utsatta.
- I Sverige startades rörelsen 1882 av Hanna Ouchterlony. Hon föddes 1838 i Värnamo och dog 1924 i Stockholm. Hon var kommendör i Frälsningsarmén och startade också Frälsningsarmén i Norge.
- I dag är Frälsningsarmén Sveriges minsta frikyrkosamfund, med ungefär 4 000 medlemmar. Medlemsstatistiken pekar nedåt och medelåldern uppåt.
---
