Livets ord-pastorn Janne Blom kände att han var i sitt livs form. Fast vad hjälper det när olyckan plötsligt drabbar?
Själv minns han ingenting av den där sensommareftermiddagen, men efteråt har han insett att den lika gärna kunde ha blivit den sista i livet. Avståndet mellan hans tumme och pekfinger är knappt skönjbart när han visar med högerhanden hur nära döden han varit.
UPPSALA. Vi tar hissen upp till sjunde våningen och redan genom rutan på avdelningens svängdörrar möts jag och fotograf Natanael av ett stort leende. Äntligen träffas vi. När den svåra kollisionen mellan Janne Bloms motorcykel och en stor ledbuss kom till tidningens kännedom fick jag uppdraget att rapportera om olyckan och sedan dess har Dagen kontinuerligt följt hans situation. När man pratar med tillräckligt många människor om en person de känner gör man sig indirekt en bild av denne och i förlängningen får man en känsla av att man också känner personen i fråga. I alla fall till viss del. Det ska strax visa sig att alla de beskrivningar som jag fått höra om en sällsynt varm personlighet inte är någon överdrift. De är snarare i underkant.
Janne rullar före oss genom korridoren. Rullstolen slår först i ena dörrposten, men han manövrerar sig enkelt förbi på andra försöket. Han börjar redan bli van och väl inne i rummet positionerar han sig med rullstolen bredvid sängen medan jag halar fram en besöksstol och placerar den mitt emot. Rösten är varm och han låter nästan ivrig att få berätta när han välkomnar oss till det rum på Akademiska sjukhuset där han har spenderat de senaste fem månaderna av sitt liv. Vi har kommit för att få veta hur långt hans tillfrisknande kommit, men också för att ställa de svåra frågorna om mening och hur det känns att plötsligt drabbas av svaghet i en kontext där tro historiskt förknippats med styrka.
Besök på olycksplatsen
Men vårt Uppsalabesök denna dag börjar inte i sjukhusmiljö, utan i en vägkorsning några kvarter från det område i stadsdelen Fyrislund där församlingen Livets ord har sina lokaler. Det var här som Janne Blom den 29 augusti i fjol vid strax före fyra på eftermiddagen kom körande längs Fyrislundsgatan på sin motorcykel. När han närmade sig T-korsningen till Verkmästargatan signalerade trafikljusen att det var grönt att passera. Samma sak gällde mötande trafik, varför den gröna stadsbussen påbörjade sin sedvanliga vänstersväng in på Verkmästargatan och därmed korsade körbanan för trafiken som kom norrifrån. Av okänd anledning upptäckte Janne bussen alldeles för sent. Smällen blev förödande och kort därefter anlände polis och ambulans till platsen.
När vi studerar platsen så här drygt sex månader senare syns förstås inte ett spår av olyckan. Men medan vi står en stund i snålblåsten och betraktar trafikens rörelser närmar sig buss nummer 30. Den blinkar vänster och chauffören svänger in på sidogatan enligt den föreskrivna rutten. Åsynen bara understryker allvaret i polisrapportens krassa beskrivning om hur olycksbussen ”gör en vänstersväng och korsar vägen mot Verkmästargatan när MC ... med målsägande som förare kolliderar med bussens bakparti”.
“En millimeter från döden”
Åter till Akademiska och det rum där Janne Blom nu rör sig så hemtamt.
– Det här är ju min plats som jag har kommit till när jag vaknat till liv. Först låg jag tre, fyra veckor på intensiven – medvetslös eller nedsövd. Jag var ju en millimeter från döden, förklarar Janne och måttar med fingrarna.
– Flera av operationerna som skulle göras avslutades i förväg på grund av att mitt hjärta och min hjärna reagerade på olika sätt.
Jag har aldrig legat på sjukhus tidigare. Aldrig! Jag har varit en sådan frisk människa
— Janne Blom
Det senaste halvåret har han genomgått sex operationer. Oklart om det blir ännu fler. En bjärt kontrast för en vältränad 55-åring som sett sig som hälsan själv.
– Jag har aldrig legat på sjukhus tidigare. Aldrig! Jag har varit en sådan frisk människa, konstaterar Janne.
Minns ingenting av olyckan
Jag ber honom berätta vad han minns från själva olycksdagen.
– Jag har inga minnen. Jag vet att jag hade en god lunch med en vän den dagen. Att jag sedan satte mig på motorcykeln för att åka till gymmet kommer jag inte ihåg. Jag har inget minne från själva olyckan och jag har inget minne från de första tre, fyra veckorna när jag låg här på sjukhuset. Det är helt tomt, konstaterar han.
Bara glimtar av den där lunchen som han blev påmind om när hans vän var och hälsade på honom på sjukhuset.
Kommer du ihåg när du vaknade upp första gången efter olyckan?
– Nej. Men jag vet att ett av mina första ord var nattvard. Det var så märkligt. De ringde till min fru från intensiven och sa: ”Han säger ett ord hela tiden och vi vet inte vad vi ska göra. Han säger: Nattvard, nattvard, nattvard …” Så min fru började ringa till pastorerna och då fick en pastor komma till mig. Jag kunde inte ta någonting själv, men han krossade ett nattvardsbröd och han doppade ett finger i vinet …
Janne visar med fingrarna hur smulor och droppar av de heliga gåvorna försiktigt befruktade hans läppar.
Och den händelsen minns du?
– Ja. Så är det ju.
Hur upplevde du det?
– Det var något som bara gav livet tillbaks till mig. Jag har inte några väldigt tydliga tankar kring det här, utan jag vet bara att jag var så glad. Det var ju inte mitt huvud, utan det var min ande, mitt hjärta, som nämnde något som bara var livsviktigt för mig. Det var mer än jag hade pastoral kunskap om. Det är något av det finaste vi kan göra, fira nattvard.
Det råder ingen tvekan om att Janne har behövt alla krafttillskott han kunnat få när han svävade mellan liv och död. Initialt var läkarnas prognos ytterst osäker.
– Mitt huvud var rejält skadat. De var tvungna att ta hål i min skalle därför att det var ett sådant tryck i hjärnan. Vissa av läkarna sa till min familj att ”vi vet inte hur han kommer att fungera med sitt huvud efteråt”.
Hör Janne Blom tacka för all förbön han fått
Halva ansiktet sönderslaget
Inte bara insidan var illa åtgången.
– Krocken krossade min vänstra sida, så mitt vänstra ansikte var helt sönderslaget – trots att jag hade en jättemodern hjälm på mig. Kindbenet var krossat, så det här har de opererat och lagt metall. Även benet runt ögat var krossat. Sönderslaget. Så det har de också gjort av metall, förklarar Janne medan han stryker sin högra hand över vänstra delen av ansiktet.
Både jag och fotograf Natanael stirrar förvånat. Det går inte att se att någon har skurit och sytt i ansiktet vi ser framför oss.
– Men jag känner att jag har en viss avdomnad känsla i den här delen av ansiktet, medger Janne.
– Det är titan. Slå mig här så är det hårt!
Han skrattar roat för att i nästa ögonblick bli allvarlig igen.
– Men jag är blind på det här ögat. På vänster. Jag frågade min ögonläkare: ”Kan du fixa den här ögat?” ”Nej, jag kan tyvärr inte det”, sa han. Därför att det är någonting inne i hjärnan som är trasigt. Men då har mitt högra öga utvecklats. Läkaren sa: ”Bara man ser med ett öga så hjälper hjärnan det ögat att bredda sin syn lite grann”. Det har jag märkt också, så helt ärligt – av alla de skador jag har på min kropp är mitt öga det som jag har lidit minst av. Därför jag ser superbra med höger öga. Jag kan läsa min mobil, jag kan läsa min bibel, jag kan läsa böcker, jag kan titta på tv – det funkar superbra, intygar han.
Förvandlande operation
En annan kroppsdel som slagits ut är vänster arm. Men för ett tag sedan tändes ett hopp.
– På Södersjukhuset i Stockholm har de ett gäng läkare som gör nervoperationer och de tog reda på att nerverna i min arm är hela, medan nerverna i nacken har gått av. Så armen har varit helt förlamad. Utslagen. Och fingrarna och handen och allting. Men jag var där för drygt en månad sedan och de opererade mig i timmar. De lade ner ett sådant otroligt jobb och efteråt sa de till mig att ”vi har gjort något fantastiskt, vi är så nöjda med den här operationen”. De plockade nerver från mitt smalben och placerade nerverna här.
Jag kan röra armen också nu. Det har jag inte kunnat göra tidigare. Jag kan vinka med fingrarna. Det har jag inte kunnat göra tidigare.
— Janne Blom
Janne pekar på sin vänstra axel.
– De sa: ”Din arm kommer förmodligen att börja fungera, men du ska vara medveten om att de här nerverna kan ta två månader, ett år eller till och med upp till två år att komma funktion. Då kan små saker börja hända i din arm, steg för steg”.
Nerver kan inte sys ihop utan kirurgerna lägger dem bredvid varandra så att de ska växa ihop, förklarar han. Som att ympa ett träd, alltså.
Rörligheten på väg tillbaka
Bara några dagar före vårt samtal ser jag ett inlägg som Janne lagt upp på Instagram, en kort film där han rör sina fingrar. Ett kvitto på att operationen lyckats.
– Jag kan röra armen också nu. Det har jag inte kunnat göra tidigare. Jag kan vinka med fingrarna. Det har jag inte kunnat göra tidigare.
Han visar samtidigt som han berättar.
Är du höger- eller vänsterhänt?
– Jag är hundra procent vänsterhänt, har gjort allt med min vänstra hand. Min fru har kommit hit med så mycket dokument som ska skrivas under. Då har jag gjort två streck med min högra hand. Men nu håller jag på med telefonen med höger, så det går ju att lära sig. Min högra hand börjar funka bättre också, men jag längtar efter min vänstra hand.
Hur ser din smärtsituation ut?
– Den har också blivit bättre efter nervoperationen. Jag hade en sådan extrem smärta i vänster axel. Och i armen och handen.
Jag levde i den, vågar jag säga, totalt medvetslösa och dåliga tanken att jag ju inte kan vara pastor på Livets ord och sitta i rullstol.
— Janne Blom
Men den skada som fått störst konsekvenser sitter i ryggen. Det är på grund av den som Janne nu behöver en rullstol för att ta sig fram.
– Kota elva och tolv gick isär och där gick ryggraden sönder vilket gjorde mig lam från midjan och nedåt, förklarar han.
Märkligt nog har han inte haft ont i ryggen alls.
Hur mår du nu?
– Psykiskt sett så mår jag bra. Men jag har varit riktigt deprimerad. Jag har haft en svår tid, erkänner Janne.
– Det var precis i början när jag hade vaknat upp och blivit medveten om att jag var på sjukhus och varit med om den här olyckan. När jag då insåg att mina ben inte funkade och att läkarna sa att ”vi kan inte fixa dina ben och du måste åka rullstol”, då tänkte jag i början, helt ärligt, att mitt liv som pastor var slut. Det var ju glädjen i mitt liv, att få vara pastor, att få tjäna Herren. Jag levde i den, vågar jag säga, totalt medvetslösa och dåliga tanken att jag ju inte kan vara pastor på Livets ord och sitta i rullstol. Det är kört för mig. Jag måste säga till alla mina pastorsvänner, att ni får ta över det här. Jag kan inte fortsätta.
Sa du det till dem någon gång?
– Nej. Men jag tänkte det många gånger. Vissa dagar var fyllda med mörka tankar. Jag grät och grät och grät. Det finns ett kyrkorum nedanför här. Jag satt där, jag var helt knäckt. Men Gud reste mig upp från det där. Det är det som är så vackert på något sätt.
Intensiv depression
– Jag har haft perioder när jag har tänkt: Jag kan inte gå längre. Hur ska jag kunna vara pastor och sitta i rullstol? Jag började 1997 som ungdomspastor på Livets ord och jag har varit pastor sedan dess och jag har inte träffat någon pastor som haft något handikapp. Hur ska jag kunna visa upp mig på det här viset?
Den första månaden vid medvetande var depressionen intensiv. Sedan har det gått fram och tillbaka och Janne berättar att han fortfarande kan vara ledsen. Men en dag fick Janne ett besök som förvandlade hans grundinställning.
– En kär vän var här och satt med tårar i ögonen och talade till mig om Guds kärlek, talade till mig om djupet i att vara kallad. Jag tänkte ju att mitt liv som pastor är slut, men den personen gav mig en helt annan insikt. Att kallelsen från Herren är djupare än den fysiska prestationen.
Jag tror att Gud kan hela människor. Hundra procent. Samtidigt måste jag också landa i tanken, acceptera tanken att ”vågar jag åka rullstol till kyrkan som pastor?”.
— Janne Blom
– Det gav mig en djupare förståelse av Guds kärlek som helt har befriat mig. Jag har blivit kunnig på ett djupare sätt om Guds kärlek. Att det bottnar inte i hur duktig jag är, hur fantastiskt jag är, hur fysisk jag är eller hur snygg jag är. Det bottnar i helt andra saker. Oavsett om jag är perfekt eller inte perfekt fysiskt så är Guds kärlek hundraprocentig.
Väldigt vältränad
– När jag krockade med motorcykeln hade jag en bättre fysik än jag någonsin haft. Jag var så vältränad. Och jag erkänner att jag kanske levde för mycket i det. Men kallelsen, djupet av att vara kristen måste ligga så mycket djupare än allt det fysiska. Och jag tror att inom frikyrkan och kanske bland frikyrkliga pastorer så bygger vi för stora slott kring vårt fysiska framspel. Det är inget fel med bra fysik, men vi måste förstå att kallelsen är djupare än det.
Det ligger nära till hands att ställa en fråga om hur Livets ords huvudpastor ser på helande, men innan jag hinner tar han själv upp den tråden.
– Som pastor så tror jag på läkedom, jag tror på helande. Jag tror att Gud kan hela människor. Hundra procent. Samtidigt måste jag också landa i tanken, acceptera tanken att ”vågar jag åka rullstol till kyrkan som pastor?”. Och på något sätt måste jag mogna i den tanken. För jag vill träffa min församling. Jag vill uttrycka kärlek till min församling. Jag vill uttrycka Guds kärlek oavsett om jag springer starkt fram eller om jag åker rullstol fram. I dag har jag den frimodigheten, försäkrar Janne.
Har du någon gång under den här tiden varit rädd?
– Ja. Jag har varit rädd att inte vara tillräckligt bra som pastor för att hjälpa människor. Att inte räcka till, att vara för svag, att vara för liten, att vara för krossad som människa.
Jag tror att Gud kan hela mig. Men jag måste också leva i den här situationen, där jag är just nu.
— Janne Blom
Nu vet jag ju att Livets ord 2023 är något helt annat än Livets ord 1987 …
– Helt annat!
… men tänker du ändå att svaghet i den kontexten är mer problematiskt än svaghet i andra delar av kristenheten?
– Ja, men det tror jag ju. Och jag tror att just min situation ses nog som ett mycket större problem än många andra saker. Så kanske det till och med var för mig innan jag hamnade i den här situationen. Jag tror att Gud kan hela mig. Men jag måste också leva i den här situationen, där jag är just nu. Jag måste leva hundra procent för Gud, oavsett om mina ben funkar eller inte.
Kan det i vissa lägen vara svårt att bli accepterad av dem som har en sådan där jättestark tro?
– Absolut! Det tror jag. Jag tror att vissa tycker att ”men borde inte du bli helad? Tror du inte tillräckligt? Eller vad håller du på med för andra grejer nu?”
Hur kommer du att hantera det?
– Där är ju min tydlighet om Guds kärlek. Det tror jag kan träffa de allra flesta hjärtan. Jag tror att insikten om Guds kärlek till alla människor har varit befriande för mig. Samtidigt är det viktigt att säga att man inte kan synda hur som helst och göra precis vad som helst bara för att Gud älskar en. Gud pekar också på vad som är rätt. Men när det gäller sådana här saker, då lär han oss en djup kärlek.
Du kanske rent av genom ditt tillstånd kan vara med och förlösa människor?
– Det finns människor som är brutna i livet på något sätt, som är helt knäckta och bara längtar bort hela tiden. Men jag tror att det finns en befrielse för människor som fastnat i sitt eget, kanske sina fysiska fel. Eller de bara stör sig över sin kropp hela tiden och hamnar i total förgänglighet på grund av det. Men där behöver man förstå Guds kärlek.
Jag tänker att man också måste överlämna sina svagheter och tillkortakommanden till Gud?
– Precis. Exakt. Det är en del av det kristna livet att också förstå att Gud är större. Gud är så mycket starkare och så mycket bättre. Då kan man fråga: Men varför helar han inte mig? Men man måste älska Gud, oavsett.
Det är förstås en oerhörd tanke, och jag vet inte om jag drar det för långt nu, men kan det rent av vara så att det här som du har gått igenom har utvidgat din kallelse, utvidgat ditt område?
– Jag tror det. Gud hade ju självklart inte planerat själva olyckan, att jag skulle vara med i den. Det tror jag inte på. Jag tror att kanske till och med fienden ville döda mig och att fienden avskyr mig.
När olyckan blev känd och din församling berättade om vad som hänt så beskrev man det som att du var en herde som hade blivit slagen av fienden för att komma åt hjorden. Vad tänker du om den retoriken?
Janne blir tyst ett tag och funderar.
– Det beror ju lite på. Man kan nog göra det till en lite för stor sak. Sedan måste jag vara ärlig och säga att jag inte vet exakt varför detta hände. Klev jag rakt in i någon som Satan planerade? Det tror jag inte. Det vet jag inte. Jag var ju med om något väldigt olycksdrabbat. Jag vet inte hur hårt man ska dra det här. Det var ju klantigt av mig och det hände något illa.
– Kanske kan man tänka så här: Fienden kanske försökte avsluta mitt liv, men Gud satte stopp för det. Gud räddade mitt liv. Det vågar jag säga till hundra procent, oavsett allt annat som rör vad och varför, slår Janne fast.
Har du grubblat mycket över varför olyckan hände?
– Nej. Ja. Jo, men det har jag nog kanske. Men jag har lagt de sakerna åt sidan och tagit emot Guds kärlek och insett att jag kan inte lösa de sakerna. Varför blev det si eller så? Finns det någon av oss som säkert kan säga det? Nej! Men det vi kan veta är att Gud älskar oss. Det är en verklighet och då måste jag kliva in i det till hundra procent.
Jag har inget emot att köra motorcykel igen
— Janne Blom
Har det känts orättvist att du har drabbats av det här?
– Jag vet inte vad jag ska svara. Det klart att det är inget som jag har önskat, ingenting som jag vill för någon annan människa.
Har polisen återkopplat efter olyckan?
– De tog motorcykeln för undersökning först. De förhörde människor runt olycksplatsen som hade sett olyckan och de sa att jag körde normalt. Polisen sa: Du har inte gjort något fel och de sa till busschauffören att han inte heller gjort något fel, utan vi har bara haft otur. Så det var inget brottsligt, utan bara klantigt.
Rådande hastighetsbegränsning är 40 km/h. Det låter lite, men är bevisligen fullt tillräckligt för att knäcka ramen på en 1200-kubiks motorcykel när det tar tvärstopp mot en buss. Nu vilar hojen på skroten.
Jannes kärlek till motorcykelåkning föddes tidigt. Redan som barn och tonåring körde han motocross, men det var först för tre år sedan som han började köra motorcykel i trafiken. Han är mån att understryka att han, trots olyckan varken har något emot motorcyklar eller motorcyklister. Tvärtom.
Du kanske rent av gärna skulle köra igen om du hade kunnat?
– Absolut! Hundra procent! Jag har inget emot att köra motorcykel igen, säger han med eftertryck. Motorcykel är fantastiskt att köra.
Vad tänker du om chauffören som körde bussen du krockade med?
– Jag tycker synd om busschauffören. Jag skulle vilja ha en vänskaplig träff med honom och då skulle jag säga: ”Jesus räddade mitt liv och jag håller inget emot dig.”
Vad har den här olyckan gjort med dig som person, förutom att den brutit ner din kropp?
– Jag får säga två saker. Den här olyckan har fått mig att förstå vikten av och kärleken till familjen och till min kära hustru som stått mig så nära i den här djupa krisen. Den djupa sorgen över smärta, över ben som inte fungerar, över en rullstol som jag måste åka i. Den sorgen. Men. Den här olyckan har också gett mig en mycket djupare förståelse och insikt i hjärtat, att om kroppen inte fungerar så är Guds kärlek hundra procent ändå.
– Jag har en så fin familj. Jag har fyra barn och en underbar fru. De satt allihop intill mig när jag låg avsvimmad, nära döden, och de bad för mig. Hela församlingen bad för mig. Tusentals kristna människor utöver hela världen bad för mig – i Stockholm, i Uppsala, i hela Sverige, i Norge och utöver Europa. De bad för mig och det räddade mitt liv.
Jag har fått ösa Guds kärlek över människor mitt i den svåra situationen som jag är i.
— Janne Blom
Rummet där vi sitter är nu också rejält inbett. För Janne har det också fungerat som gudstjänstlokal, som kontor och samtalsrum. Ryktet spred sig snabbt på avdelningen att han är pastor och plötsligt började folk söka upp honom för att få stöd i samtal och bön. En ofrivillig sjukhuspastor som samtidigt brottades med frågan om Gud kunde ha någon användning för honom över huvud taget. Men i samma stol där jag nu sitter har minst en person bett frälsningsbönen med Janne, en hint så god som någon att uppdraget som pastor är långt ifrån över.
– Jag har fått ösa Guds kärlek över människor mitt i den svåra situationen som jag är i.
“Gud kan använda mig”
– Trots allt elände jag hamnar i så använder Gud mig här, konstaterar Janne. Han använder det här rummet till att själavårda människor. Att tala liv till människor, trots att jag själv är i en svår situation. Ibland har jag undrat: “Ja, men Gud, hur funkar det här?” Jag är helt desperat själv och ändå får jag vara öppen för att betjäna människor. Och då har jag fattat att han kan använda mig, trots allt.
Att vända sig till Gud i bön har alltid varit viktigt för Janne och något som han alltid försökt att prioritera, trots att han precis som många andra pastorer ”jobbar så sjuuukt mycket”. Men de senaste sex månaderna har bönelivet intensifierats.
– Jag har aldrig i mitt liv bett så mycket. Hela nätter, vissa dagar, vissa morgnar. När jag har haft svårt att somna har jag legat vaken och bett. Jag har bett för församlingen, för Sverige, för alla präster och pastorer i landet, för alla församlingar. Jag har bett för missionsarbetet, för missionärer, för kristna. Jag har bett för staden, som jag alltid har gjort, men inte på det sättet.
Skiljer sig bönen i något avseende mot hur du bad tidigare?
– Det här tiden i det här rummet, i den här sängen, i den här rullstolen, har nog lett mig till en ännu djupare gudsrelation. Till en vänskap och en relation till Gud som jag aldrig upplevt på det sättet.
Även familjerelationerna har fördjupats. När han vaknade efter olyckan visste han vad hans fru hette, men han kunde inte minnas sina barns namn. Under december och januari har två nya barnbarn fötts in i familjen, så nu finns det tre.
– Jag har legat här trasig, men det har fötts nytt liv i min familj. Det är ju fantastiskt! Jag känner en sådan livsglädje.
– Min kärlek till min fru har alltid varit stark, men det känns som att den har nått ett helt annat djup. Hon är fantastisk! Hon är den bästa människan i världen som bara satt där, när det var slangar och det var trasigt. Det var blod hit och dit och läkare överallt och hon bara satt där. Jag har sett bilder som de tagit på akuten när hon sitter där, lägger sin hand på min kropp. Mina döttrar sitter där och till och med mitt äldsta barnbarn som är åtta år. Hon står med sin mamma där, min dotter, och de lägger sina händer på mig. Förlåt alltså … jag bara bryter ihop i kärlek när jag ser det. De gav inte upp, utan de bara såg mitt liv.
Janne snyftar.
Hur länge blir du kvar på sjukhuset?
– Det vet jag inte. Jag är på slutet.
Han pekar på träningsschemat som hänger på väggen bakom mig. Dagarna på sjukhuset är inrutade med aktiviteter. Styrka, rörlighet, massage. Den träningsdisciplin han jobbat upp under flera års tid kommer nu väl till pass. Utan egen ansträngning, inga fysiska framsteg. Det är Janne mycket väl medveten om.
Hemmet anpassas för rullstol
Jag frågar när han får komma hem och Janne förklarar att det hänger samman med hur snabbt familjens hus hinner anpassas för rullstol. Det är kommunen som ombesörjer sådana åtgärder och för första gången under vårt samtal hör jag en irritation i Jannes röst. Det är tydligt att han tycker att arbetet går alldeles för långsamt.
Han har redan gjort några utflykter. Julen firade familjen hemma hos en av sönerna som bor i närheten och en dag var Janne och fikade med sin hustru i Gränby centrum. En annan dag när det var fint väder tog barnen ut honom på en promenad i den närbelägna stadsparken. Men alla nätter har han tillbringat på sjukhuset.
Kort innan denna intervju publiceras postar Janne en bild på Instagram sittandes i familjens soffa. “Första gången hemma på 6 månader”, skriver han och tackar för alla förböner.
Jag kan nog börja jobba igen i maj.
— Janne Blom
När olyckan inträffade var Janne mitt uppe i en period av intensivt arbete och höll som bäst på att ladda för hösten. På agendan stod många av de saker han alltid älskat att ägna sig åt som pastor: Att bygga församling. Att utveckla församlingen. Att nå ut till Uppsala med budskapet om Jesus. Det sociala arbetet bland missbrukare och hemlösa. Att själavårda människor. Vårt samtal säger mig att längtan att fortsätta det arbetet är obruten hos Janne.
Jag tolkar dig som att du är helt inställd på att fortsätta vara pastor på Livets ord?
– Absolut!
Ledande pastor?
– Hundra procent!
När tror du att du kan vara tillbaka i den rollen?
– Jag kan nog börja jobba igen i maj, säger han.
Vad säger läkarna – hur bra kan du bli?
– De säger att jag kan leva ett perfekt liv, men de kan inte lova någonting om mina ben. Jag har ju hört att min arm kommer att fungera – med läkare och med Guds hjälp. Och min också. Att om jag faktiskt är beredd att jobba för det, träna för det, så kommer min arm att fungera.
Janne säger att han har fått en ny kallelse, en ny livsuppgift: Förmedla Guds kärlek till alla människor som har det svårt. Den utmaningen har slagit djupa rötter i både själ och hjärta.
– Jag är just nu förlamad och rullstolskille. En rullstolspastor! Kommer jag att vara det resten av mitt liv? Det vet jag inte. Kanske blir jag helad. Kanske kommer min ryggrad att växa ihop igen eller hur det nu funkar. Det är ju självklart något som skulle betyda jättemycket för mig. Men jag måste också – och det här är viktigt att säga – jag måste också välja att leva livet så här. Jag kan inte bara säga: ”Åh, Gud, du måste hela mig annars kan jag lika bra dö!” Nej, jag kan leva mitt liv. Och jag kan vara pastor med allt vad det innebär.
---
Fakta: Janne Blom
- Född: 1 september 1967.
- Familj: Gift med Sanna, fyra barn, tre barnbarn.
- Bor: Villa i Uppsalatrakten.
- Gör: Huvudpastor på Livets ord.
- Aktuell: På väg tillbaka efter en svår motorcykelolycka som inträffade den 29 augusti 2022.
---
[ Urban Thoms: Janne Bloms mc-olycka utmanar troende att se över sin syn på svaghet ]