Som ung man upplevde Jacques Mwepu kallet att bli präst. Men efter stridigheter blev han flykting. I dag leder han verksamheten vid högsäkerhetsanstalten i Kumla.
– Vi tror på förändringar. Det sägs inte så ofta att 70 procent av dem som lämnar fängelset inte återfaller i kriminalitet, säger fängelsechefen som ser som sin uppgift att hjälpa människor och sprida hopp.
KUMLA. Det är regn och dimma den januaridag när Dagen besöker högsäkerhetsfängelset i Kumla, som i folkmun ofta kallas Kumlabunkern. Anstalten ligger centralt i Kumla, mitt emot den långa sträckan av taggtråd som omger fängelset finns villaträdgårdar. Det finns ett allvar och en viss dysterhet över platsen.
Men alldeles vid ingången ser vi den. Draken Dino. En stor skulptur föreställande en grön drake.
– Vi har placerat den där så att den ska vara det första barnen ser när de kommer till Kumlafängelset, berättar Jacques Mwepu när vi senare sitter på hans chefsrum med utsikt över anstaltens område.
Vi slår oss ned i svarta skinnfåtöljer inne på det chefsrum där han sedan två och ett halvt år leder det dagliga arbetet på en anstalt med 517 intagna och 450 anställda. Det är viktigt, säger Jacques Mwepu, att de barn som besöker Kumla för att träffa en förälder på detta sätt får syn på det som också kan inge hopp och glädje, mitt i bedrövelse och problem. Kumlafängelset utlyste en tävling för barnen där de fick namnge draken. Nu heter han Timo.
Jacques Mwepu har själv upplevt livets föränderlighet på ett kanske mer dramatiskt vis än de flesta av oss. I ett uppskattat avsnitt av Sommar i P1 (15 augusti 2022) berättar han om barndomen i Kongo. Han föddes i en familj med flera bröder och halvbröder, livet bestod av studier och ett och annat bus. Han studerade vid en katolsk pojkskola och blev lärare och ungdomsledare där.
– Där växte detta intresse hos mig att jobba med ungdomar. Tron har alltid funnits där, min pappa var troende även om han var lite ambivalent om vilket samfund han skulle tillhöra, berättar Jacques Mwepu.
Kall till präst
Som ung man var Jacques Mwepu påverkad av de lärare han hade på skolan, och han upplevde ett kall att bli präst. Senare fick han som mentor en man som hade lämnat prästtjänsten, och som betonade att man kan tjäna Gud även i en roll ute i samhället. Jacques Mwepu följde hans exempel och började läsa juridik. Sedan följde en glad tid på juridiska fakulteten, fylld av teater, konserter och även ett politiskt intresse. Just det sistnämnda intresset kom senare att skapa problem.
Men redan tidigare i uppväxten fanns det skuggor på himlen. I sitt sommarprogram berättar Jacques Mwepu om dagen när han gick från barndom till vuxenhet: dagen när hans bror förolyckades. Brodern blev överkörd av ett tåg, och händelsen satte djupa spår hos den då sjuttonårige Jaques.
– Jag blev vuxen snabbt. Jag kan se i dag att det har gjort mig lite mer allvarlig. Det är nu 40 år sedan det hände, och mycket annat har hänt i livet som har berikat mig och stärkt mig. Men jag kan se att en del av min livsinriktning mot det meditativa och kontemplativa har påverkats av detta. Jag såg också att man ska vara glad för livet, för vi vet aldrig vad som händer.
[ Svenskar vill hellre bo granne med fängelse än med “religiöst centrum” ]
Denna beredskap för det oväntade fick han användning för när det glada studentlivet avbröts av polisräder på campus som följd av studenternas politiska demonstrationer. Jacques Mwepu och många fler var tvungna att brådstörtat fly för att inte fängslas eller dödas. Efter en dramatisk flykt befann han sig i flyktingläger i Zambia.
– Jag bodde åtta månader i tält. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig eller var jag skulle hamna. Livet kändes stumt för mig. Jag är glad över att jag sedan kom till Sverige – många blev kvar där i två år eller mer.
Hade för fina kläder
I Sverige började Jacques Mwepu läsa svenska. Hans fru – som han mötte redan i Kongo - kom senare till Sverige och utbildade sig inom datateknik, och paret fick två barn. Själv tänkte han bli lärare i franska, men insåg snart att det inte riktigt var det han ville. Just detta att hitta rätt i ett främmande land är något som varje flykting tvingas gå igenom, säger han.
– Varje människa brottas med frågan ´vad ska jag bli när jag blir stor?´. Men vi får göra det två gånger, först när vi är barn, sedan när vi kommer till ett nytt land. Vad ska min roll vara när jag etablerar mig här?
Nästan av en slump kom Jacques Mwepu i kontakt med kriminalvården. Han sökte ett sommarjobb och fick det, trots att han – vilket han på ett humoristiskt sätt berättar om i sitt sommarprogram – var alldeles för elegant klädd vid intervjun. Det där med fåfängan och eleganta kläder har inte ändrats, säger han med glimten i ögat: kongoleser är kända för sin fåfänga, skämtar han.
Den första tiden som kriminalvårdare blev tuff: han fick utstå rasistiska kommentarer och glåpord. Men gick starkare ur den tuffa starten, fick uppskattning för sitt sätt att arbeta och skickades på chefskurser. Sedan har karriären gått som på räls, och i dag är listan lång och diger på uppdrag, från jobb i FN och EU till positioner som chef på flera stora anstalter och i dag toppjobbet som chef på Kumla. Han säger att det är just kombinationen av att arbeta med människor i centrum och kunna använda sig av både kunskaperna inom juridik och ha ett andligt perspektiv som har gjort att han har stannat inom kriminalvården.
– Jag brukar säga till mina barn: Allt Gud gör är gott! Jag hamnade här av en anledning. Jag gör nästan samma sak som om jag vore präst. Jag arbetar med människor i centrum, de människor som man visar minst intresse av i samhället. Det var inom kriminalvården som dörren öppnades till mig i det svenska samhället, och här kan jag hjälpa andra och inge hopp.
”En glad person”
Det är en livsresa som imponerar, och jag blir nyfiken på denna förmåga att inte bli nedslagen och stukad av erfarenheter som flykt och att tvingas lämna sitt land, en typ av nedslagenhet som av förståeliga skäl drabbar många. Är denna förmåga att se det positiva något medfött?
– Jag tror att tacksamheten är något jag har med mig från barnsben, även om allt inte varit som man önskar. Jag kommer från en familj med bigami, och det finns sådant jag önskat varit annorlunda. Men samtidigt fanns det när vi var hemma en livsglädje, ett slags eufori. Denna glädje har jag tagit med mig. Jag uppfattar också mig själv som en glad person.
Jacques Mwepu säger att han i dag också är glad över sin dubbla identitet: att han är både kongoles och svensk.
– Många kan inte föreställa sig hur privilegierad man är att ha två kulturer. Kongo kommer alltid att vara en del av mig och Sverige kommer alltid att vara en del av mig. Detta gör mig lyckligare och ger valmöjligheter. Mina barn har samma approach i hur de hanterar dessa två identiteter. Jag tänker inte: nu tänker jag som kongoles, nu tänker jag som svensk. utan det är två kulturer inom mig som interagerar med varandra.
Det är bara genom en tillitsfull och varm relation som du kan förändra. Men det måste också finnas ett konsekvenstänk, så att vi både kan banka hårt, och också lirka.
— Jacques Mwepu
Ceremoni för Dag Hammarskjöld
Numera kan Jacques Mwepu resa till Kongo, eftersom styret där har förändrats. Han besökte landet i julas tillsammans med sin kongolesiska fru och de två barnen som är födda i Sverige. Under besöket i Kongo passade familjen på att besöka svenska ambassaden, där de fick förmånen att titta på konstverk som producerats av unga artister i samband med en tävling som ambassaden anordnade för att uppmärksamma Dag Hammarskjöld, som gick bort i en flygolycka i Kongo för 60 år sedan.
– Då kände jag mig hemma, när vi var i ambassadens residens som är inrett på svenskt vis! säger han.
Tron på människan och att förändring är möjlig är också något han bär med sig i sitt arbete som fängelsechef. Det är en inställning som är viktig, inte minst i det läge Sverige befinner sig just nu, menar han. År 2022 har varit ett dystert rekordår vad gäller dödsskjutningar och ökande gängkriminalitet och våld. Det märks på anstalten: platserna är fyllda, 25 procent av de intagna måste nu dela cell. Den klosterverksamhet som bedrivits på anstalten har fått pausas av utrymmesskäl.
---
Fakta: Kumla-anstalten
- Anstalten är Sveriges största med 450 anställda och 517 interner. Tillsammans med anstalterna Hall, Norrtälje, Salberga, Hällby, Tidaholm och Saltvik finns här den högsta säkerhetsklassen, klass 1.
- Kumla-anstalten stod färdig 1965. En rad välkända förbrytare har varit interner på Kumla, bland andra Rakhmat Akilov, Jackie Arklöv, John Ausonius, Stig Bergling, Helge Fossmo, Clark Olofsson, Tony Olsson, Christer Pettersson och Ioan Ursut.
- Kumlabunkern, som den ofta kallas i folkmun, har setts som Sveriges rymningssäkraste anstalt. Det har dock förekommit rymningar. 1972 inträffade en massrymning när 15 interner rymde. Lars-Inge Svartenbrandt, Miro Baresic och Nisse Pistol fanns bland dem. Alla 15 återfanns av polis.
- En annan spektakulär rymning inträffade 1991, när Marten Imandi och Ioan Ursut rymde. Särskilt Ursuts rymning skrevs det mycket om i media, eftersom han ålade sig genom en mycket trång passage. Så sent som 2004 skedde ännu en rymning, när beväpnade män fritog tre fångar. Efter 2004 har det inte skett några rymningar från anstalten Kumla.
---
Vad är då viktigast när det gäller vilken typ av anstalt han vill skapa för de grovt kriminella som kommer just till Kumla? Hur ska man lyckas förmå dem att lämna den kriminella banan?
– Det viktigaste är grundinställningen hos oss som arbetar här. De intagna var ju en gång gulliga pojkar som alla andra. Sedan hamnade de här. Det är problem i samhället som föranleder detta, något har hänt. Oavsett vilken roll du har som anställd på fängelset måste du ha en förmåga att se människor. Du måste öppna för att skapa en relation. Det är bara genom en tillitsfull och varm relation som du kan förändra. Men det måste också finnas ett konsekvenstänk, så att vi både kan banka hårt och också lirka.
Detta sägs inte så ofta. Men jag och mina medarbetare vet hur det förhåller sig. Vilka framgångar vi ändå har.
Ändrad ton efter valet
Under valåret 2022 talades mycket om hårdare tag mot kriminella, nya lagar kom på plats och många svenskar önskar se längre straff och kanske till och med att straffet ska vara just straff och inte vård.
Hur ser du på den debatt som förts?
– Det fanns opportunism och populism i valkampanjerna i höstas. Men jag har hört andra tongångar efter valet. Tonen har förändrats, och det är jag glad över. Det märks att verkligheten har tagit över och realpolitiken har sin gång. Det finns också goda saker i Tidöavtalet, man säger att kriminalvården ska tala om för regeringen vad vi behöver och därefter allokeras medel för att lösa våra uppgifter. Det finns också skrivningar om stöd till föräldrar i utsatta områden.
Men när det gäller själva straffet och tänkandet runt det är han tydlig: straffet är att vara inlåst, utöver det ska inga straff förekomma.
– Staten är den enda instans i samhället som har våldsmonopol. Vi ska visa när vi spärrar in människor att vi är en modern organisation, vi är en rättsstat, människor i fängelse är fortfarande jämlika. Min roll är att upplysa om att de intagna lever med många begränsningar på daglig basis. Från att de vaknar när vi låser upp celldörrar tills de lägger sig när vi låser in dem talar vi om när de ska vakna, när de ska äta, när de ska promenera, var de ska vara under dagen och så vidare. Men de ska ha tillgång till det staten garanterar: mat, uppehälle, tillgång till vård, tillgång till skola, sysselsättning och kanske behandling. Det är det som kallas för normaliseringsprincip.
Svensk kriminalvård är i detta avseende ett föredöme, menar han, och berättar om en amerikansk grupp som nyligen besökt Kumla och som just är i färd med att skapa avdelningen ”Little Scandinavia” på en anstalt i Pennsylvania i USA.
– De inspireras av hur Sverige arbetar med mänskliga rättigheter. Att vi tror på förändringar hos den enskilde. Att vi har engagemang hos personalen. Att vi förmår utrusta den intagne så att man lämnar anstalten med förutsättningar att leva ett annat liv, ett laglydigt liv.
Just detta glöms ofta bort i debatten, menar Jacques Mwepu. Att det faktiskt är en så stor grupp som 70 procent av de intagna som lämnar anstalter som inte återfaller i brott inom tre år efter att de lämnat.
– Detta sägs inte så ofta. Men jag och mina medarbetare vet hur det förhåller sig. Vilka framgångar vi ändå har. Det är viktigt att politiker och samhällsledare har rätt retorik runt kriminalvården.
---
Fakta: Lång karriär inom kriminalvården
- Jacques Mwepu har bland annat varit fängelsechef på kvinnofängelset Hinseberg och chef för frivården och häktet i Karlskoga. Han har också arbetat på flera andra platser som kriminalvårdsinspektör.
- Under två år var han kriminalvårdsrådgivare vid FN:s fredsbevarande insats i Elfenbenskusten, utsänd av Utrikesdepartementet. Han har fått medalj i guld för utomordentliga insatser i FN:s tjänst. Han har också varit expert på kriminalvårdsfrågor i Bryssel.
- Han började sin bana inom kriminalvården på Hällbyanstalten 1998.
---
Men trots detta arbete fortsätter de grova våldsbrotten att öka, och den fråga som många ställer sig är hur man ska komma till rätta framför allt med gängkriminaliteten. Det finns en nästan desperat önskan hos politiker och debattörer att hitta det universalmedel som ska kunna rädda och bota samhället och de kriminella. Och det är säkert, gissar jag, en fråga Jacques Mwepu fått många gånger. Ändå vill jag ställa den.
– Jag är ingen expert på brottsprevention. Men jag hörde ett förslag i radions P1 som jag tror är något vi ska fokusera på, att polisen skriver ett avtal med föräldrar ungefär som man gjort i Tyskland, gällande barn från 8 år. Jag tror på tidigt ingripande, och ett samarbete mellan olika instanser. Det handlar ofta om barn som lever i familjer där pappan är frånvarande, barn som inte har en stark grundtrygghet och har kunnat bygga upp självkänsla och självbild. De blir lättkränkta och sedan finns kriminella ledare som lockar dem med pengar. Vi ska förhindra att de hamnar där, i en tidig fas.
Då tänker jag på alla dessa resurser som har gått åt för att nå detta resultat, allt detta för ingenting.
— Jacques Mwepu
”Hjärtskärande bild”
Kriminalvården kan bidra med goda anstalter, men den kan inte, betonar han, bidra med att återuppbygga livet efter tiden på anstalten. När den intagne lämnar kan man inte erbjuda bostad eller arbete, eller annat som krävs för att skapa en annan typ av liv.
– Ofta finns det inga som tar vid.
Utanför fönstret har regnet nu övergått i blötsnö. Vi ska strax ta bilder utomhus i det inte så smickrande svenska vintervädret.
Jag har en sista fråga: tappar han någon gång hoppet på människan, på det goda?
– Jag tänker på två bilder, säger han. När jag står här ute i korridoren kan jag se ned mot grinden och ingången. Den ena bilden är av en mamma, sällan en pappa, som kommer på besök med små barn. Det är en hjärtskärande bild. Men det ger mig samtidigt styrka, jag vill att vi ska göra allt inte minst ur ett barnperspektiv vad gäller intagnas kontakt med familjen och med omvärlden. Det ger mig hopp.
– Den andra bilden är när jag ser någon som är frigiven och går ut. Ibland kan det stå ett gäng utanför och vänta. Det har till och med hänt att de har haft fyrverkeriet med sig. Och det kan vara samma gäng som man en gång opererat genom och som nu tar emot den intagne. De stunderna är jobbiga. Då tänker jag på alla dessa resurser som har gått åt för att nå detta resultat, allt detta för ingenting. Men samtidigt försöker jag då tänka på att detta kan vara de trettio procent som återfaller. Sjuttio procent gör det inte.
Det är dags att lämna anstalten. Vi går ut genom porten, får tillbaka den legitimation vi lämnade ifrån oss och kan gå ut i snöfallet som de fria individer vi är. Bakom oss lämnar vi taggtråd och stängsel, och en glad drake som mitt i snön viftar på svansen.
[ Fängelseevangelisten: Jag förlåter gänget som mördade mina sex vänner ]