När den ortodoxe munken Theofan tar farväl av oss utanför klostergården trycker han min hand länge och säger:
– Att se på den här konflikten endast med politiska ögon är ett stort misstag, verkligheten är mer komplicerad än så.
Han knyter händerna bakom ryggen och tar sedan ett djupt andetag och fortsätter:
– Den ortodoxa kyrkan och kriget är ett känsligt ämne som orsakat tillräckligt med smärta. Jag hoppas att du inte lägger ord i min mun som jag inte har uttalat.
KRAMATORSK, UKRAINA. I augusti när jag och min reskamrat, fotografen Eddy van Wessel, reste runt i östfronten i Ukraina, fick vi av en lokal kontakt höra talas om Sviatohirsks Lavra, en av de fem heligaste platserna i den rysk-ortodoxa kyrkan. Ett vidsträckt klosterkomplex vackert inbäddat på den södra sidan av floden Seversky Donets, en timmes bilresa från Kramatorsk.
Ryska trupper hade i maj avancerat fram till den lilla men strategiskt belägna staden Sviatohirsks gränser. Med bron sprängd och höjderna på andra sidan floden intagna av ukrainska styrkor hade klostret hamnat i korselden.
Ukrainas största träkyrka, Alla Helgons Hermitage, totalförstördes: en snidad träkyrka med sjutton korsprydda kupoler, byggd av massiva tallstockar och med hörntorn och träpalissad. Och ett utbildningscentrum jämnades med marken genom ett riktat artillerianfall. Fem munkar och en nunna dödades. Över sextio nunnor, som hade fått sitt kloster sprängt i en närliggande by och uppemot ett tusen flyktingar från byarna runtom, hade sökt sin tillflykt i klostret.
Och nu, en morgon i slutet av november, åtta timmar innan broder Theofan uttrycker sitt bekymmer om jag kommer citera honom korrekt, är vi på väg mot grottklostret.
På båda sidor av vägen från Sloviansk till Sviatohirsk ligger alla sorters söndersprängda stridsfordon. Överallt övergivna skyttegravar som löper i olika geometriska former, djupa utgrävningar för stridsvagnar och kanoner omgivna av konserver, plastförpackningar, gröna ammunitionslådor, små berg av granater och missiler, leriga filtar, brända soldatrockar, spruckna kängor, sjukförband med intorkat blod och rester av söndersprängda ryska soldater.
Skogen med sina svedda stammar, splittrade grenar och träd som böjts mot marken påminner mer om en armé av brutna skepnader än om natur. Dimman har lättat från marken men ligger kvar över ett bördigt landskap med ändlösa fält och små byar med låga flagnande hus där skorstensröken ringlar mot den grå himlen. Ju närmare klostret vi kommer, desto kulligare.
[ Pingstpastor torterad och dödad i Ukraina ]
110 munkar på kloster vid slagfältet
Efter morgonmässan och den efterföljande lunchen möter den 46-årige Theofan upp framför den stora katedralen för att under en hel dag guida oss runt.
110 munkar bor i klostret som består av ett myller av kyrkor, kapell, altarrum, munkgrottor, underjordiska tempel, växthus, bageri, såg, smedja och verkstäder. Komplexet breder ut sig flera hundra meter längs floden och sträcker sig upp mot kalkbergen och böljande kullar med bär, svamp och rådjursrika tall- och lövskogar.
Det var i maj som kriget kom till Sviatohirsk om vilken den store ryske dramatikern Anton Tjechov utbrast “Schweiz i Donetsk” när han besökte den lilla staden, som i århundraden har varit ett populärt resmål för både rekreation, friluftsliv, sanatorier – och tillbedjan.
Theofan, som kom till klostret när han var 19, berättar med ett brett leende om vad som rörde sig i hans inre om dagarna då klostret i fyra månader blev till ett slagfält mellan de stridande.
– Krig betyder extra mycket arbete. Jag hade inte tid att försjunka i existentiella grubblerier. Bränder skulle släckas, vattenläckor täppas till, rör lagas, generatorer letas fram, diesel införskaffas, sandsäckar fyllas och staplas framför dörrar och fönster och flyktingar tas hand om.
Jungfru Maria ”offrade sina händer”
Utanför huvudentrén rensar ett tiotal män området runt den sprängda bron, som leder till själva samhället Sviatohirsk. Traktorer, lyftkranar och grävskopor skyfflar jord, cementblock, balkar och förvridna brända stålkonstruktioner. På en pelarförsedd cirkelformad stensockel nära bron står en flera meter hög staty av Jungfru Maria, som förlorade sina hopknäppta händer i flygattacken mot bron.
Broder Theofan blickar upp mot Jungfrun och blir stående i samma ställning innan han en stund senare vänder sig om och säger:
– När kriget kom hit i maj förväntade sig ingen attacker från luften, folk vankade an i korridorer och stod vid fönstren. Explosionen var kolossal, stora bitar av splitter flög överallt och krossade alla fönster och förstörde väggarna. Men ingen dog, ingen skadades. Jungfrun offrade sina händer för att skydda oss.
[ Kievs borgmästare: Putin ska inte få stjäla vår jul ]
Längst upp på den högsta bergstoppen bortom Jungfrun reser sig ett 27 meter högt kubistiskt betongmonument i rosa nyans över en av det tidiga Sovjetunionens hjältar, befälhavaren Fyodor Sergeyev, mer känd som Kamrat Artyom i den Röda Armén. Som en fysisk påminnelse om ett motsatt förhållningssätt än den munkarna har till själva existensen.
– Historien är vad den är, ler Theofan snett och nickar mot det bolsjevistiska äreminnet.
Allt fler sökte sig till klostret
Redan på 1400-talet grundade munkar en helgedom i grottorna på den södra stranden. Ryktet om den gudagivna platsen spreds, verksamheten utökades, pilgrimsresor företogs till området, alltfler präster och munkar sökte sig till Sviatohirsk grottkloster. Vilket inte sågs med blida ögon av tsarväldet; 1787 stängde kejsarinnan Katarina den stora ner templet vars rikedomar överfördes till statskassan och de fruktbara markerna tilldelades hennes favoritgeneral.
Klostret tilläts öppna igen 1844 men fem år efter den ryska revolutionen och Sovjetunionens bildande stängdes det ner igen. Munkar fördrevs, misshandlades och mördades, klostret plundrades och förföll.
Kyrkans marker blev nu istället ett semestercenter för kolgruvearbetarna i området. Katedralen där bysantisk arkitektur möter traditionell rysk stil blev till biograf, bibliotek och teaterscen, som namngavs efter revolutionären Artyom. Först efter Sovjetunionens kollaps öppnade klostret återigen sina dörrar för munkar och 2004 fick den status som en lavra; inom den ortodoxa traditionen står “lavra” för kloster som består av ett kluster av celler eller grottor för munkar. Ofta med en kyrka och en matsal i centrum.
[ Ukrainsk polis gjorde razzia i tusenårigt kloster ]
Klostret ställer inga krav
Än så länge vandrar vi ensamma med broder Theofan. Trots att luften är kylslagen hänger överallt tvätt på linor som spänts fast mellan fasaderna. Sandsäckar täcker fortfarande fönster och gångar. Hundratals katter tassar runt som ägde de området. En liten pojke far runt på en sparkcykel och svänger skickligt mellan flyktingar, nunnor och munkar.
– I takt med att ukrainska styrkor återtagit mark från ryssarna har folk börjat återvända till sina byar, upplyser Theofan.
– 200 flyktingar är kvar.
20 barn undervisas i språk, matematik och historia av två munkar. En nunna undervisar i kristen etik.
Klostret ställer inga krav på flyktingarna att “göra rätt för sig”, vill Theofan försäkra oss om. De flesta hjälper ändå till med det de kan.
Nedanför katedralen klipper två munkar rosenbuskarna med stor omsorg. Somliga lagar tak, andra klyver och staplar ved och skyfflar kol och lagar dieselmotorer. Några munkar ställer i ordning donationer från hela landet: tusentals kartonger, lådor och säckar med lök, potatis, rödbetor, morötter, vitkål, champinjoner, tomater, ris, makaroner, honung, vita bönor, inlagda grönsaker, bröd, kex, kakor, godis, leksaker bärs ifrån de djupa och långa välvda källarna under katedralen. I smedjan smids järnstaket och verktyg. Åter andra försöker få igång ännu en generator så att flyktingarna i källaren får värme eller så vandrar de upp mot kullen och vårdar örterna, grönsakerna, blommorna och andra plantor i växthuset.
– Det är en ganska lugn dag, skrattar Theofan när jag säger att det verkligen råder full aktivitet här.
Vi har fått sällskap av Sergeij, 34, som har varit munk i 17 år och som ansvarar för matförråden med sin hjälpreda Konstantin, 21. Medan Sergeij kör ett traktorsläp fullastat med makaroner och mjöl upp till ett förråd uppåt kullen berättar han att ända sedan han var liten drömde han om att bli munk.
– Varför vet jag fortfarande inte riktigt. Det var hjärtat som valde, hade huvudet valt kanske jag hade hittat på något roligare.
Hans skratt ekar mellan väggarna.
[ Ryssar stal skelett från kyrka i Ukraina ]
Dieselgeneratorer brummar konstant. Det hamras, borras, snickras och sågas. Överallt vitkalkade väggar tatuerade med splitter och med gapande granathål. Byggnader svedda av artillerielden, hundratals utblåsta fönster är täckta med plast. Här och var raserade tak och lika raserade och buckliga lökkupoler som avger ett matt lyster i det beslöjade ljuset. På flera av vägarna, som förbinder områdets olika delar, har projektilerna lämnat konformade hål efter sig.
Bomberna hörs i fjärran
I detta sakrala landskap av avskildhet, bön, lågmälda samtal och tystnad har kriget fört med sig andra ljud. Trettio kilometer österut rasar intensiva strider; ljudet av tunga bomber som exploderar rytmiskt och med dova dunsar blandar sig med den kylslagna luften.
Få munkar vill prata om kriget. Andra är nyfikna; avskärmade som de är från nyheter och mobiler frågar de vår tolk Daniil om krigsutvecklingen. Somliga visar inga känslor medan andra spricker upp i breda leenden när de får höra att Ryssarna dragit sig tillbaka från Kherson och att tusentals kvadratkilometer återerövrats i trakterna kring Kharkiv och Izium.
På frågorna om vilka som sköt mot kyrkan, dödade fem bröder och en nunna blir svaret att man inte vet, att styrkorna befann sig utom synhåll för dem.
– De följer bara order, vi ber för dem också, säger en munk och syftar på de ryska styrkorna.
– Vi ber för fred åt alla, säger en annan.
– Vem som har rätt? säger en tredje och funderar länge innan han fortsätter: Bara Gud har rätt.
Det var ett diplomatiskt svar, säger jag.
– Döma kan bara Gud göra.
Tryckvågorna raserade
På vägen mot smedjan stöter vi på broder Agafon som pekar mot en av byggnaderna vars tak rasat samman och fasad och gavlar är täckta av splitterhål i varierande omfattningar. Alla fönstren krossades av artilleriets tryckvågor.
– Jag låg i sängen och vilade när det hände, skrattar han. På tre sekunder lyckades jag resa mig och springa ut i korridoren. Just då rasade taket: stora partier av cement, tegel, sten och stål.
– När taket i nunnornas sovsal träffades var bröderna på väg till källaren för att be, fyller Theofon i. De började läsa om den brinnande busken i Andra Moseboken, en förebild för Jungfru Maria och gudomligt skydd och vägledning. Just som bröderna böjde sig framför Marias ikon och började be blåste en vind upp och branden släcktes.
– Gud har varit barmhärtig och …
En enorm smäll ekar över kullarna.
– Inget att oroa sig för, ler Theofan, minröjning på gång. Jo, vad jag skulle säga är att jag lever för att en annan dog. Kort efter att vattenrören hade sprängts exploderade det igen här. Jag skyndade till byggnaden där några av våra systrar höll till. Medan jag försökte gräva fram en syster, som tyvärr dog i rasmassorna, sprängdes väggen till rummet jag hade befunnit mig i tre minuter tidigare. Tre munkar dog på stället.
[ Uppgifter: Rysk-ortodoxa kyrkan skapar en militärbataljon ]
Vardagarna i korselden mellan de stridande gick ut på att studera, vara tysta och be. Och ta hand om flyktingarna ty det kräver sin tid att utan el laga flera mål mat om dagen till hundratals människor. Och ge själavård, sjukvård, psykologisk hjälp, underhålla och aktivera barnen med lekar och sagor. Men viktigare än allt annat var mässan.
– Hur mycket det än sköts, hur kraftigt än himlen exploderade och marken skalv och tryckvågorna for rakt igenom kroppen höll vi mässa två gånger om dagen i källaren – varje dag. Gud hade inte glömt oss. Ett barn kom till världen här, Igor, döpt efter en av munkarna. Och ett par gifte sig.
Sköts varje dag i månader
En av munkarna säger att det var omöjligt att få till samtal med de två lägren. Nätet låg nere, telefonerna hade inga signaler, eftersom artilleriet dånade varje dag i månader vågade ingen lämna klosterområdet. Man slutade gå ut.
– Även om vi skulle ha lyckats ta oss ut – var skulle vi gå? funderar Sergiej. Skogarna runt om var och är fortfarande minerade. Förresten, ska vi hälsa på i köket? Där finns en riktig hjälte.
På bottenvåningen i en av de avlånga byggnaderna längs floden ligger köket som sträcker sig från gavel till gavel och är överbelamrad med mjöl, makaroner, oljor, köksredskap och kartonger med allehanda torrvaror.
Längst in i ett rum som släpper in ljus från ett öppet fönster kokar broder Vivkhenti soppa i en rektangulär vedeldad järngryta som står på fyra ben och täcker halva rummet. Han kokar 100 liter soppa om dagen, hälften till lunch, hälften till middag.
Medan Vivkhenti smakar av soppan med mer salt och några nypor socker berättar Sergiej att köket stod ute på gården eftersom där var enklare att laga mat över öppen eld. Samtidigt som granater regnade och splitter yrde stod Vivkhenti varje dag vid grytorna och rörde om.
Den timide Vivkhenti, som bjuder på kaffe, kex, choklad och ber om ursäkt för röran i köket, säger att när det small koncentrerade han tankarna mot de moment som skulle utföras, i vilken ordning råvarorna skulle i grytorna, hur maten smakade, om han hade saltat tillräckligt eller glömt någon ingrediens.
– Flyktingarna som tagit sin tillflykt till oss, inte minst barnen, är vårt ansvar. Krig eller inte – människan måste ju äta. Jag var inte rädd – jag var livrädd. Jag vill ju leva, men någon måste ju laga maten.
Vill inte prata om kriget
Ute på gården är solen, som brutit fram, på väg att sänka sig över kullarna. Den gamle munken Simeon, klostrets skomakare, sitter på en pall med ansiktet vänt mot solen. När jag ber honom berätta om kriget gör han en avvärjande gest och ber mig istället berätta om Sverige.
Theofan, som tidigt i samtalet sagt att han inte vill tala om politiken och maktspelet kring kriget, säger nu:
– Det går fortfarande rykten om att klostret varit ett center för ryska separatister och att vi alltid varit lojala mot Kreml. Vi har folk från hela Ukraina här, inte bara från det rysktalande Donbas. Kristus stod över det här med nationell identitet.
Ändå är det ovedersägligt att klostrets ledning öppet varit lojalt med kyrkan i Donetsk, som är en av de två rysklojala och ryskstödda utbrytarregionerna från 2014. Redan efter Ukrainas självständighet 1991 då den ukrainska ortodoxa kyrkan bildade en oberoende gren under en egen patriark i Kiev förblev Sviatohirsk grottkloster lojalt med Moskvapatriarkatet.
Theofan invänder och säger att 1992 begärde och fick Sviatohirsk grottkloster autonomi från Moskvapatriarkatet och står därmed helt fritt från Moskva både finansiellt, administrativt och politiskt. Inga medier, menar han, har ställt frågan om klostret verkligen stöder Kreml. På förhand förutsätts att han och bröderna gör det.
– I ett skede under kriget när vi hade möjlighet att fly bad de ukrainska soldaterna oss att göra det. Hur skulle vi kunna lämna klostret och människorna åt sina öden? Sen anklagas vi för att inte vara tillräckligt patriotiska. Vi ber för fred i Ukraina. Vi ber också för den ryska ortodoxa kyrkan och för patriark Kirill och att han får ett klart sinne.
[ Europeiska ärkebiskopar till Kirill: Stoppa kriget! ]
Om Kirill nu stod framför dig, vad skulle du säga till honom?
– Vilken obefogad fråga! Jag är bara en enkel munk och inte bedömare av patriarker. Kirill ansvarar för sina gärningar och jag för mina. En journalist frågade mig: “Om en representant för den ryska regeringen skulle bikta sig och erkänna sina synder för dig – skulle du ge honom syndernas förlåtelse?” Det är en lika hypotetisk som provokativ fråga. Vi står över politiken. Kriget är en stor tragedi.
Det är här Theofan för första gången säger att det är ett stort misstag att se på konflikten endast med politiska ögon.
I Ukraina har misstänksamheten och hatet mot allt och alla som har minsta koppling till- eller som öppet inte tar avstånd ifrån Ryssland ökat dramatiskt med invasionen. Men att inte väga in politiken i kriget är omöjligt – hur ska kriget annars kunna förstås?
Det är ingen hemlighet att patriark Kirills täta band med - och villkorslösa stöd för - Putin har genererat stora medel till kyrkan från Kreml. Och gjort patriarken till en religionens oligark med en oinskränkt makt över inte bara kyrkan utan även över det nya militanta nationalistiska ryska imperiebygget. Kirill har tagit varje tillfälle i akt att hylla Vladimir Putin som ett “religiöst mirakel” och liknar invasionen som ett “heligt krig”. Han har länge predikat idén om en transnationell rysk civilisationssfär som spänner över Ryssland, Vitryssland, Ukraina och andra delar av Östeuropa. Ukrainare, menar Kirill, existerar inte, de är snarare en del av det “heliga Ryssland” och ryska soldater som utför sin militära plikt ”tvättar bort alla synder”.
Givet dessa obestridbara fakta kan väl även en “enkel munk” reflektera över rätt och fel, ont och gott?
– Det är inte bara en sidas fel att kriget brutit ut. Jag ser saker utifrån ett kristet perspektiv: kriget är ett straff för människan på bägge sidor. Kriget är inte mellan Ryssland och Ukraina, det är mellan Gud och Satan. För mycket ondska och synd lagrades på varandra, det enda botemedlet är bönen och att följa den kristna läran.
[ Livets ord-kyrka attackerad av rysk drönare i Poltava ]
Hur förklarar du för en människa som invänder: “Jo, det finns rätt och fel. Ukraina startade inte kriget, skulden faller på Ryssland.”
– Det här är en konflikt mellan broderfolk, ett inbördeskrig som bröt ut 2014 och som Ryssland nu lagt sig i. Jag vill inte blanda in politik i det här samtalet. Jag rekommenderar dig istället att läsa Gamla testamentet, Jeremia (där Herren anklagar sitt folk för avfall och trolöshet).
Han ber mig att inte citera honom om politiken, men jag förklarar att det blir omöjligt i synnerhet som han själv började prata om patriark Kirill och Moskva. Också för att den ortodoxa kyrkan sedan länge varit en del av det ukrainsk-ryska slagfältet.
Broder Theofan nickar, knyter händerna bakom ryggen och tänker efter en stund.
– Det är väldigt synd att Ryssland valde att … “lösa” konflikten på det här sättet. Vem vill ha krig? Om du skulle skriva att Sviatohirsks kloster anklagar Ryssland för kriget – det skulle också vara fel.
Han säger sedan att det blir en grannlaga, för att inte säga omöjlig, uppgift för mig att skriva en bok om kriget eftersom orsakerna till kriget står att finna inom människorna. Det står tydligt i Jesaja:
“Ve detta syndiga folk,
tyngt av skuld,
detta onda släkte, dessa vanartade barn.
De har övergivit Herren …
Ert land är förött, era städer brända …
En förödelse är det, som när Sodom lades öde…
Lyssna till Herrens ord, sodomfurstar!
//
När ni lyfter era händer i bön
vänder jag bort blicken.
Hur mycket ni än ber
lyssnar jag inte.
//
Om ni villigt lyder mig
skall ni få njuta det goda i landet,
men om ni trotsar och vägrar
skall ni bli svärdets byte.
Herren har talat.” (Jes 1)
– Bibeln har svaret på alla frågor och utmaningar. Vi är en enda nation med ryssarna. Nu dödar bröder varandra. När två bröder i en familj bråkar – vem är då skyldig?
Fråga ukrainarna, som säger: “Det är så Putin uttrycker sig. Vi är inte en enda familj, vi tvingades in i den ryska familjen och göra avkall på vår identitet, vår själva existens som folk, som ukrainare.”
– Vi kan dra vissa slutsatser: aborter är varken förbjudna i Ryssland eller i Ukraina. Det är alltså lagligt att döda sina medborgare. Överallt är det fylla och alkoholism. Knarkmissbruk. Homosexualitet. Samkönade äktenskap. Alla synder leder i slutändan till ett gudomligt straff. Krig.
Jag håller mitt löfte till broder Theofan – och lägger bara hans egna ord i hans mun.
