En kenyansk affärsman har gjort sin karismatiska pingstförsamling till en av östra Afrikas snabbast växande megakyrkor. Kritikerna menar att pastor Peter Manyuru suger ut fattiga kristna för egen vinning – själv säger han att han ska bygga världens största kyrka. Dagen åkte till Nairobi för att försöka träffa honom.
NAIROBI.
– More fire! ropar en röst i mikrofon.
– Fire, fire, fire! svarar församlingen i kör.
Ljudexplosionerna hörs redan på hundra meters avstånd från de jättelika tälten som dyker upp på en bit åkermark, mitt emellan ett köpcentrum och ett nedgånget bostadsområde i stadsdelen Donholm i östra Nairobi.
Inuti de fyra ihopsatta tälten är ljudet öronbedövande. Alla blickar riktas mot mannen i en mörkblå välsittande kostym som går av och an framför ett altare, kantat på vardera sida av Kenyas och Israels flagga. Mannen heter Peter Manyuru och han är ledare och grundare av Jesus Teaching Ministry. Han pratar mest på engelska, men slänger då och då in meningar på swahili. De som sitter längre bak i tältet tittar upp mot storbildsskärmarna som hänger från taket.
– Det ondskefulla som hindrar dig i din ekonomi, i karriären, med dina pengar – jag gör dig fri i Jesu namn. I dag! vrålar pastor Manyuru.
– Amen! svarar församlingen.
De runt 20 000 besökarna som samlats den här söndagen bryter ut i häftig lovsång och dans. Sedan byter bandet till en lugnare låt och pastorn tar fram en burk olja och en bunt sedlar. Först häller han oljan längs scenens kanter och strör därefter ner några sedlar i var och en av ett dussin uppradade kollektkorgar.
– Det vi lägger i dessa korgar är en profetisk förbindelse till Gud, säger han andaktsfullt.
Vi följer ett mönster som Gud har gett oss i Bibeln: ju mer du ger, desto mer ska du få.
— Pastor Peter Manyuru
Så tittar han ut i folkhavet och pekar på en korg längst till vänster.
– Ni som är villiga att ge 5 000, 10 000, 20 000 shilling i dag – ställ er i den här kön, uppmanar han.
En rad av människor i färgglada festdräkter och kostymer, beredda att skänka motsvarande 450 svenska kronor eller mer, börjar formeras framför korgen. Alla håller ett vitt kuvert i handen. Efter en stund pekar pastorn på en korg en bit till höger.
– Ni som ger 1 000, 2 000, 3 000 shilling – ställ er bakom den här korgen. Kyrkvärdarna hjälper er om ni är osäkra på vart ni ska gå. Vi följer ett mönster som Gud har gett oss i Bibeln: ju mer du ger, desto mer ska du få.
[ Karismatiskt kristna allt fler i Guatemala ]
Medan folk rör sig från stolarna fram mot scenen fortsätter pastorn att tala lugnt över musiken. Köerna ringlar långa i gångarna. De flesta lägger ner sina vita kuvert och återvänder till sina platser. Men några drabbas av kraftiga konvulsioner och måste brottas ner av kyrkvärdarna. På en liten plätt mellan scenen och stolsraderna hamnar ett 30-tal personer som gråter och skriker. En kvinna gör tecken att hon är på väg att kräkas och en kyrkvärd hinner precis dit med en hink.
– Nu är det okej för alla att gå fram och ge, säger en kyrkvärd till slut.
Förtält med försäljning
Dagen före har jag försökt ta kontakt med kyrkan för att anmäla mitt besök, utan att få svar. När jag dyker upp halvvägs in i den sex timmar långa gudstjänsten möts jag först av två sidotält. I det ena säljs det olika produkter – oljor, pennor, smorda klisterlappar som ska verka mot “sjukdom, förbannelser och häxkonst”, allt med texten Jesus Teaching Ministry eller pastor Manyurus ansikte på. De kallas för profetiska verktyg.
Jag måste bara kolla med Guds man att det är okej att du är här. Ta inga bilder så länge.
— Eve, chef för "customer care"
I det andra tältet sitter ett tiotal medarbetare bakom skrivbord och tar emot besökare. Jag blir hänvisad till en kvinna med kortklippt hår och en forskande blick som presenterar sig som Eve, chef för “customer care”. Jag säger att jag är journalist från Sverige.
– Du är varmt välkommen hit. Men jag måste bara kolla med Guds man att det är okej att du är här. Ta inga bilder så länge.
Jag säger att jag gärna träffar pastor Manyuru. Eve förklarar att ett personligt möte med honom skulle underlättas av ett bidrag till församlingens nya kyrka. Hon nämner inga summor, men jag hör från andra att det kostar motsvarande 270 kronor för en handpåläggning och 450 kronor för att träffa pastorn ensam. Jag förtydligar att det inte är förbön utan en intervju som jag är ute efter.
– Okej. Varför det?
En av landets största kyrkor
Varför vill jag träffa Peter Manyuru? Han startade sin kyrka redan 2006, men la projektet på is efter att den inte lockat tillräckligt många besökare. I stället grundade han Nairobi Aviation College, från början en utbildning för piloter som nu blivit en högskola med program inom flera branscher. 2015 hamnade skolan i en skandal efter att ha utfärdat falska diplom, men då hade Manyuru redan bestämt sig för att ge livet som pastor en ny chans. På nyårsafton 2014 samlade han några studenter och anställda på skolan och ledde en gudstjänst. Veckorna efter fortsatte han att agera predikant, och med hjälp av skolans marknadsföringskanaler, som den egna tv-kanalen Aviation TV, nådde han ut till den breda allmänheten.
Sedan dess har Jesus Teaching Ministry vuxit till att bli en av landets största kyrkor. Enligt församlingen själva har de 35 000 medlemmar, och många av dem går antingen till fyravåningskyrkan i centrala Nairobi eller tältkyrkan i Donholm. Peter Manyurus gudstjänster sänds i nationell tv och hans Facebook-sida har nästan en halv miljon följare. När Kenyas nyvalde president William Ruto kampanjade som intensivast i somras åkte han ut till Manyurus tältmöte och lät sig smörjas med olja av pastorn själv.
Men ambitionerna tar inte slut där. Jesus Teaching Ministry håller på att samla in pengar till sin nya kyrka som ska byggas på den nyinköpta marken där tälten nu står. Församlingen uppskattar själva att bygget kommer att kosta minst 5 miljarder kenyanska shilling – nästan en halv miljard svenska kronor – och finansieras av medlemmarnas gåvor. Det sägs att de vill bli den största kyrkan i Afrika.
[ Megakyrkor bakom nya internationella församlingar i Sverige ]
Samtidigt är Peter Manyuru inte unik. Under de senaste årtiondena har framgångsteologi rusat i popularitet på den afrikanska kontinenten. Församlingar med karismatiska ledare lockar många tusentals varje söndag och migranter startar nya kyrkor i andra länder. Där vissa ser en utbredd väckelse ser andra en skev teologi som gör fattiga människor ännu fattigare.
Ja, det där förstår jag inte, varför man måste betala pengar för bön. Så är det inte i Sverige, va?
— Joel, kyrkobesökare och taxichaufför
Det är det långa svaret. Det korta svaret är att jag vill fråga honom om hans planer att bygga en jättekyrka här i Nairobis utkanter. Jag väljer det korta.
– Kom till vårt kontor inne i Nairobi i morgon, föreslår Eve. Då tar Guds man emot besök.
“Har gjort mycket för området”
Utanför tältområdet står Joel, en tanig man i 30-årsåldern, framför sin motorcykeltaxi och erbjuder sig att köra mig till stan. Medan vi åker genom det beryktade området Eastleigh berättar han att han är med i församlingen och brukar gå till tältkyrkan. Då deltar han en stund i mötet innan han går till utgången för att försöka få en körning medan hans familj är kvar därinne. Han säger att han bor i närheten och gillar pastor Manyuru.
– Ja, han verkar bra. Han har gjort mycket för området och skapat en del jobb.
Det verkar vara ett stort fokus på pengar, säger jag. Joel blir lite tveksam.
– Ja, det där förstår jag inte, varför man måste betala pengar för bön. Så är det inte i Sverige, va?
”Pastorn är väldigt upptagen”
Dagen efter går jag längs den vältrafikerade gatan mitt i Nairobi till den bruna byggnaden där församlingen har sin expedition. Utanför säljer unga killar tandborstar och mangobitar på tallrikar, utlagda på filtar. Vid ingången till kyrkan sitter några av kyrkans volontärer och säljer vita offerkuvert – fem kronor styck – att lägga kollekten i.
Det pågår en lunchgudstjänst i kyrksalen en trappa upp. Det är lugnare än i tälten – en predikant står på scenen och leder lovsången medan ett hundratal personer står och sjunger med framför honom.
Vi är människor, alla har vi problem med något som behöver lösas.
— Virginia, väntar på att få träffa Peter Manyuru
I ett väntrum på nedervåningen sitter omkring 40 personer och väntar på att få prata med Manyuru. Jag slår mig ner på en ledig stol. Bredvid mig sitter Virginia med sin tvååriga son i knät som tuggar på ett Digestivekex. Hon har gått hit i tre år och gillar kyrkan för den “andliga näringen”. Många får hjälp av att träffa pastorn, säger hon.
– Vi är människor, alla har vi problem med något som behöver lösas.
Jag frågar henne vad hon tycker om att det förväntas en betalning för att träffa pastorn. Svaret kommer snabbt.
– Pastorn är väldigt upptagen. Det behövs ett kriterium att välja ut vilka som ska få komma dit, annars skulle det bli alldeles för mycket folk här.
”Kom tillbaka i morgon”
Efter en timma går Eve förbi, chefen som jag pratade med i går. Hon ger mig en stressad blick.
– Pastorn har mycket att göra i dag. Kom tillbaka i morgon.
Jag möter i stället upp Joel som skjutsade mig hem från kyrkan i går. Vi går och äter på en restaurang mitt i Nairobi. Hit brukade han ofta gå förut när han jobbade på en privatskola och lärde ut matematik och fysik. Då tjänade han 4 500 kronor i månaden efter skatt. Sedan kom coronarestriktionerna och han blev uppsagd. Nu tjänar han 100 kronor per dag på att köra motorcykeltaxi – på en bra dag. Oftare ligger det på lite mer än hälften. På den här restaurangen har han inte varit sedan han förlorade jobbet.
– Livet var lite enklare förr, säger han nästan ursäktande och plockar upp en bit köttgryta med sin majsgröt.
Vi åker hem till hans lägenhet. På vägen dit kör vi in i slummen och sedan vidare genom Donholm i närheten av tältkyrkan där vi träffades. Mörkret längs de gropiga grusvägarna lyses upp här och var av brasor och lukten av brända sopor ligger tung över kvarteret. Joels fru Bessie och ettåriga dottern Nathalie tar emot oss i lägenheten med tre små rum, varav ett med en stor madrass på golvet. Ett monotont dunkande hörs genom väggarna.
– Det är nackdelen att den ligger mittemot en bar. Men en sådan här lägenhet hade kostat fyra gånger så mycket närmare centrum, säger Joel.
Han skaffade lägenheten när han började jobba på skolan och han kan ha kvar den tack vare sin kusin som betalar halva hyran på tusen kronor i månaden. Det var kusinen som lånade ut pengar till en motorcykel när Joel förlorade sin försörjning.
De som kastar sig framför pastorn under varje gudstjänst gör det nog lite som en show.
— Joel
Bessie ställer fram chips och Fanta på soffbordet. Nathalie försöker dricka och äta samtidigt och blir arg när Joel försöker hjälpa henne. Vi pratar om gudstjänsten i söndags. Jag säger att offentlig demonutdrivning inte är så vanligt på svenska gudstjänster och Joel och Bessie tittar på varandra med ett snabbt leende.
– Tror du på det där? frågar Joel sin fru och hon skakar skeptiskt på huvudet.
– De som kastar sig framför pastorn under varje gudstjänst gör det nog lite som en show, säger han.
För Joel och Bessie har det alltid varit en självklarhet att gå i kyrkan, precis som för majoriteten av alla kenyaner. Tältkyrkan ligger på bekvämt avstånd från lägenheten och de uppskattar de livfulla gudstjänsterna. Men på senare tid har de börjat se sig om.
– Vi har faktiskt funderat på att gå ur. Men du vet hur det är. Man har en fot inne och en fot ute.
Sjukhus och helikopterplatta
Jag åker till kontoret i stan nästa morgon och sätter mig i väntsalen. Det är lugnare i dag. Jag hälsar på Eve och får en vänlig men lite trött nick tillbaka – hon ska se om pastorn har tid. På skärmarna rullar arkitektritningarna av det nya kyrkbygget. Förutom kyrksalen med 100 000 platser ska anläggningen också ha ett eget sjukhus, högskola, en fotbollsplan, en enorm dopbassäng och en helikopterplatta.
Jag bläddrar i församlingens egen tidning som jag köpte under gudstjänsten. Peter Manyurus predikningar blandas med annonser för smörjelseoljor och medlemmars vittnesbörd. En kvinna berättar hur hon länge levde i extrem fattigdom i Busia-regionen i västra Kenya innan hon gick med i Jesus Teaching Ministry.
“Jag förlorade min far och bror under oklara omständigheter, vilket senare, genom helande och profeterande, visade sig vara relaterat till häxkonst. Min morbror var fast bestämd att förgöra hela min familj.”
“Därför gav jag en gåva för att bryta kedjan av häxkonst som skadade familjen. Snart blev våra boskap produktiva och gårdens grönsaker växte snabbt”.
Eve dyker upp ur ett rum längre in.
– Vi gör så här. Skriv ner dina kontaktuppgifter så hör pastorn av sig lite senare, säger hon och håller fram ett papper.
Alla har någon form av tro
Medan jag väntar på ett besked träffar jag Edward Buri på ett kafé i ett av Nairobis nybyggda köpcentrum. Han har en fot i olika delar av Kenyas kristenhet: han är pastor i den presbyterianska kyrkan, programledare i en pingstägd tv-kanal, och skriver kolumnen “Från predikstolen” i den sekulära dagstidningen The Standard. Det har gett honom en roll som agendasättare för teologiska frågor i offentligheten.
Dagen innan vi möts la han upp en tweet efter söndagsgudstjänsten: “När en pastor uppmanar församlingen att ‘hälsa på din bänkgranne och säga något eller göra en high-five’ så gör de introverta besökare väldigt obekväma”.
En bra sak med det här landet är att religion är mainstream.
— Edward Buri, pastor och kolumnist i The Standard
– Det satte igång en hel diskussion på Twitter. Jag kunde aldrig tro att det var så många som tänkte på det här, säger han och pekar på mobilen.
Han beställer in en kycklingpaj, ber en kort bordsbön och berättar om hur det är att vara kristen kolumnist i ett land där nästan alla har någon form av tro.
– En bra sak med det här landet är att religion är mainstream. I min kolumn kan jag skriva om saker utifrån ett andligt och teologiskt perspektiv, och jag känner mig fri att uttrycka det jag vill, säger han.
Men även om många läsare är kristna finns det ett behov av att hålla kristenheten på alerten.
– Jag ser det som min uppgift att provocera kyrkan. Alltför många har sina ögon stängda och vet inte vart de vill.
[ Rose lämnade Kenya för att bli nunna i Svenska kyrkan ]
Framgångsteologi är ett omdiskuterat ämne i Kenya. Även om det lockar tusentals finns det också en utbredd skepsis. Det finns till och med ett vanligt skämt om det: “När pastorn vill köpa en ny bil säger han att du ska ge kollekt. Men när du vill betala hyran säger han att du ska be.”
När jag frågar Edward Buri om hans syn på saken lägger han ner besticken och funderar en stund. Med sina kopplingar till pingströrelsen är han van vid att kritiken mot karismatiska kyrkor lätt blir svepande.
– I evangeliets kärna ligger budskapet om förbättring och liv i överflöd. Jag tror att det i slutändan är därför vi väljer att komma till Gud. Så länge teologin utgår ifrån att förbättring sker genom en kontinuerlig relation med Gud har jag inga problem med det, säger han.
– Men när du gör det till en formel och säger att du nu kan förutsäga vad Gud ska göra, är det fel. Om du kommer till en plats med fattiga människor och i stället för att känna empati med dem väljer att tjäna pengar på dem, och om du skyller deras fattigdom på deras brist på tro – då är du en falsk profet.
De breda stånden med “profetiska verktyg” till försäljning borde förstås i ljuset av Kenyas religiösa tradition, menar han.
– Jag har inga problem med smörjelseolja i sig, det är bibliskt. Men vissa pastorer spelar på en folktro på häxkonst för att sälja produkter. Även bland kristna kenyaner finns det kvar en föreställning om att du måste använda parafernalier för att bemöta onda andar.
– Väldigt många människor är övertygande om att de är fattiga på grund av häxkonst. När de får ett verktyg är de beredda att prova det.
Han går upp i varv när han pratar om att kyrkan i Kenya inte har insett sin identitet och sätter fokus på fel saker.
– Säg att du är en väldigt inflytelserik kyrkoledare som till och med har presidenten på din sida. Varför lägger du din tid på att sälja produkter som du inte ens själv tror fungerar? Varför startar du inte det bästa utbildningsprogrammet i Kenya när du har resurser till det?
Jag kollar på mobilen. Inget svar från Manyuru.
”Du måste betala för det”
Sista dagen i Nairobi går jag till The Nation, Kenyas största dagstidning. Featurereportern Lilys Njeru tar emot mig och guidar genom redaktionens kontorslandskap. För snart tre år sedan skrev hon ett reportage om sitt besök på Jesus Teaching Ministry, dit hon gick på gudstjänst en söndag utan att berätta att hon var journalist.
– Det första som slog mig var att alla förutsatte att jag hade ett problem som jag ville lösa. Ingen trodde att jag var där för att bara gå på gudstjänst, berättar hon.
– Jag träffade människor som hade rest från andra delar av landet bara för att träffa Manyuru. Alla hade något specifikt problem som de ville bli av med. Och kyrkan säger att de har lösningen, men att du måste betala för det.
Alla förutsatte att jag hade ett problem som jag ville lösa. Ingen trodde att jag var där för att bara gå på gudstjänst.
— Lilys Njeru, journalist på The Nation
För många som besöker kyrkan är fattigdomen deras största problem, men Lilys Njeru noterade att Manyuru lockar människor ur alla samhällsklasser.
– Alla människor vill blomstra på ett eller annat sätt, inte bara fattiga människor. Men det är de fattiga som riskerar att drunkna, för de är beredda att ge allt de har bara för att kunna få det som de rika har.
[ Historiskt när kenyanska kvinnor tar plats i ledningen för pingströrelse ]
Hon säger att tidningen inte längre skriver om framgångsteologins framväxt som en nyhet – det vet redan alla om. På senare tiden har de i stället plockat upp en annan, motsatt trend.
– De flesta som lockats till kyrkorna av framgångsteologi är människor ur babyboomgenerationen [födda mellan 1946 och 1964] och där fortsätter det att växa. Men de yngre generationerna ställer fler frågor: varför ska vi betala pastorn när vi inte ens har råd att betala hyran?
– Allt fler yngre kenyaner väljer att inte gå i kyrkan alls. De har blivit desillusionerade.
Jag berättar om mina tröstlösa försök att träffa Peter Manyuru. Lilys skrattar till.
– Om du får träffa honom, säg inte att du har varit här hos mig. Jag hamnade i en hel del trubbel för den där artikeln. Någon kom till oss och försökte betala för att stoppa den.
Jag bestämmer mig för att prova en sista gång och går den korta promenaden genom Nairobis centrum fram till kyrkan. Jag känner igen den äldre mannen i entrén och han skiner upp när han ser mig.
– Hej, broder. Välkommen hem, säger han och sträcker ut handen.
Jag sätter mig på min vanliga plats och ser på klockan att mitt flyg går om tre timmar. På skärmen i ena hörnet direktsänds gudstjänsten från våningen ovanför – i dag är salen nästan full och ljudet dånar från taket. Två kyrkvärdar håller upp en nästan lealös kvinna som verkar försöka säga något, men det enda som kommer ut är ett gurgel. En yngre kvinnlig pastor ropar högt från scenen. Kvinnan sprattlar till och hamnar platt på marken. Besökarna jublar som på en given signal.
[ Ledare inom Kenyas humanister avgår - mötte Jesus ]
Jag börjar bli inställd på att jag inte kommer att få något möte och ska precis resa mig för att åka ut till flygplatsen när Eve kommer ut och nickar åt mig att följa med. Hon leder mig förbi en blå grind som öppnas av en väktare och pekar mot ett rum längre in i kyrkans korridorer. I dörröppningen står han, pastor Peter Manyuru. Klädd i klarblå strumpor, mörkblå byxor och en lila skjorta med små telefoner på ger han ett mer excentriskt intryck än i skräddarsydd kostym på scenen. Med ett fast handslag och ett avväpnande leende välkomnar han mig in i rummet som kantas av soffor på båda sidorna och erbjuder mig att slå mig ner. Själv sätter han sig avslappnat ner på andra sidan.
Om en stor del av evangeliet handlar om pengar, varför skulle vi då inte prata om det?
— Pastor Peter Manyuru
Han börjar berätta om det som alla talar om, kyrkans stora byggsatsning. Just nu betalar församlingen av ett banklån för den tolv hektar stora marken som kyrkan ska stå på. Det är dit det mesta av alla insamlade pengar går för närvarande.
Jag frågar vad han tror det är som lockar så många till hans kyrka.
– Det som får folk att komma hit, inklusive presidenter och ministrar, är att jag har upprätthållit en standard för gudstjänsterna. Lovsången är mestadels på swahili och predikan mestadels på engelska. På så sätt kan vi rikta oss både till eliten och till de lägre klasserna, förklarar han lugnt.
– Med åren har både jag och mitt team blivit mer erfarna. Jag är pastor, profeterar och helar, så det finns något som passar alla. Och så är jag väldigt pålitlig. Sedan starten för åtta år sedan har jag inte missat en enda gudstjänst.
Många har kritiserat din kyrka för att förkunna en framgångsteologi, säger jag. Peter Manyuru svarar utan betänketid.
– Om du tittar i Bibeln ser du att det som Jesus talade mest om var pengar. Som det står i Predikaren 10:19: “Money answers everything”. Utan pengar kan du inte äta. Utan pengar kan du inte klä dig. Utan pengar kan du inte betala dina skolavgifter eller ens ta dig till kyrkan, säger han.
– Så pengar hamnar i centrum av allt. De som hävdar att vi har en framgångsteologi saknar kunskap. Om en stor del av evangeliet handlar om pengar, varför skulle vi då inte prata om det?
Men det står också att kärleken till pengar är roten till allt ont. Löper du inte en risk för att bli alltför upptagen av pengar om du fokuserar så mycket på det?
– Nej. Kärleken till pengar är något annat. När du älskar pengar för mycket har du gått bort från Guds styre.
– Roten till ondska är just ondska, folk dödar till och med andra för att få pengar. Men i kyrkan kan vi få bort den typen av dåligt beteende och i stället använda pengar på ett meningsfullt sätt utan dåliga avsikter.
Jag försöker från ett annat håll och frågar om han tror att många kommer till kyrkan för att få det bättre ställt ekonomiskt. Nu suckar Manyuru lätt otåligt innan han svarar.
– Om du tittar på kyrkan är inte pengar huvudmålet. Vi fokuserar på två saker: helande och frälsning. Vi löser människors problem precis som Jesus gjorde och vi förkunnar så att fler kan komma till himlen. Pengar är bara en del av gudstjänsten, men inte huvudsaken.
[ Öyvind Tholvsen: I en narcissistisk tid kan vi pastorer få hybris ]
Jag noterar att jag redan är sen till flyget. Jag ställer en sista fråga: om jag kommer tillbaka hit om fem år, hur kommer hans kyrka att se ut då?
– Då har vi byggt en kyrksal med 100 000 platser och vår församling kommer att vara den största inte bara i Kenya eller i östra Afrika, utan i hela världen, säger han utan en sekunds tvekan och spricker upp i ett leende igen.
Den korta intervjun är över. Peter Manyuru ger mig en snabb rundtur i kyrkans egen tv-studio och presenterar sina medarbetare i farten. En fotograf kommer fram och tar bilder på oss. Manyuru stannar kvar i studion där han senare samma kväll ska hålla i sin dagliga tv-show.
Själv åker jag ut till flygplatsen och sätter mig på planet mot Sverige. När jag slår på telefonen efter några timmar plingar det till i Whatsapp. Jag har fått elva bilder på mig och pastorn tillsammans med ett meddelande:
“Gud välsigne dig för att du hälsade på oss. Hälsningar, apostel Peter Manyuru, Jesus Teaching Ministry”.
